Som barn hatade jag sommaren. För det var då man måste åka från stan och bo i sommarstugan på landet. Och det var då skolan var stängd.
Sommaren var en enda väntan. Väntan på att den äntligen skulle ta slut och man fick komma tillbaka till stan. För då slapp man att vara ensam med familjen i en liten håla.
Dagen jag åkte tillbaka till stan mot slutet av augusti var alltid som julafton. Jag väntade på den dagen med en innerlig intensitet.
Sommaren 1966 var jag elva år. Då kom jag, någon gång i juli, på att jag skulle göra en kalender. Eller rättare sagt skriva ner alla datum som var kvar tills jag skulle få åka tillbaks till stan. Och stryka dem ett efter ett, dag efter dag.
Ju färre datum som fanns kvar på listan ju gladare blev jag. Och till sist var det bara några få kvar.
Och så kom glädjedagen - då man kunde sätta sig i bilen och påbörja resan hem till stan. Och sedan var det mindre än två timmars bilresa fram till dess att det verkliga livet kunde börja igen - och den tröstlösa sommarparentesen äntligen var över.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ozzy Osbourne RIP
Även Ozzy Osbourne är död. Vila i frid. (Han har nog en större chans att få vila i frid än vad John MacArthur har.) Jag minns honom framför...
-
Idag den 27 juni - fast 1979. Jag skulle flytta från min lägenhet på Kvarnhagsgatan 136. Jag hade tidigare fått lägenheten besiktigad, o...
-
På "Ready to Harvest", en YouTubekanal som med mer än pedantisk noggrannhet letar reda på olika kristna grupper i framförallt USA...
-
Denna film är en ganska så välgjord skräckfilm. Tycker i alla fall jag. Den heter "The Evil Fairy Queen". Samtidigt tycker jag d...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar