Att tala om en "ensam galning" räcker inte

Att kalla Anders Behring Breivik för "ensam galning" är på många sätt förenklat.

Detta trots att han så vitt man vet agerade ensam och att hans sinnestillstånd är av den karaktären att det i jämförelse får alla personer jag någonsin träffat som diagnostiserats som psykotiska att verka sundheten personifierad.

Vad man missar med en sådan benämning är att det handlar om mycket välplanerade politiska mord. Målen var väl utvalda efter politiska kriterier och det som styrde och låg under valen av vilka som skulle attackeras var ett glödande hat mot arbetarrörelsen.

Nu var inte arbetarrörelsen den enda som han hatade. I hans småborgerligt reaktionära förvirring kopplades det till ett irrationellt hat mot muslimer, "mångkultur" och enligt kvällspress idag även mot feminister. Men när det kom till handling var målen för hans mordiska aktivitet socialdemokratin - ungdomsförbundet och den socialdemokratiska regeringen.

Det kan tveklöst kallas för galenskap - men det är en politiskt målinriktad galenskap.

Breivik ville slå mot arbetarrörelsen, som han såg som allierad med islam och "kulturmarxismen". Men den främsta effekten av massmorden - förutom död, skräck och sorg - kommer att bli att fler får insikter om vilka avgrunder som kan öppnas av den högerextrema hatpropagandan. Och - för hans personliga del - att han själv kommer att bli den mest hatade människan i Norge sedan Vidkun Quisling avrättades 1945.