Varför inte familjeförbud för sexförbrytare?

Under rubriken "Arbetsförbud för sexförbrytare" kräver BO Fredrik Malmberg i en artikel i SvD att lagstiftningen som hindrar sexförbrytare att få jobba med barn och ungdon ska skärpas, och att luckorna ska täppas till.

Utmärkt. Men hur ska vi i detta sammanhang se på att de flesta, och ofta de mest grövsta och mest förödande, av sexualbrotten mot barn sker inom familjen?

Att kräva att också personer som ska få vårdnad om barn måste visa upp ett intyg om att de inte är dömda för sexualbrott har lyst med sin frånvaro i den offentliga debatten. Man var kan en förövare göra mest skada, på en skola, en förskola - eller som vårdnadshavare?

Svaret torde vara uppenbart. Men familjen ses som så "privat" att den typen av förslag har mycket svårt att slå igenom. När Thomas Bodström - som ju var för lagen som förbjöd sexualbrottsdömda att jobba med barn - för ett antal år sedan fick frågan om dessa skulle förbjudas att ha vårdnad om barn svarade han nej - och tillade lite vagt att det inte skulle vara i barnens intressen.

Att nästan inga beslutsfattare kan tänka sig att den lag som nu gäller arbete med barn också skulle kunna utvidgas till att gälla vårdnad om barn säger en del om den slutna kärnfamiljens mycket specifika ställning i vårt samhälle.

Denna specifika ställning gynnar inte på något sätt barnen. Tvärtom.