söndag 23 augusti 2009

Kungsholmens FNL-grupp

Idag för 39 år sedan, söndagen den 23 augusti 1970, gjorde jag något som skulle få en stor betydelse för mig. Jag gick med i Kungsholmens FNL-grupp.

Det var en kompis som drog med mig. Han hade stött på några aktivister som sålde Vietnambulletinen fredagen innan. Han hade frågat när de hade möte nästa gång och fick reda på att vi kunde gå till en adress på Coldinutrappan på söndag eftermiddag.

Så vi gick dit. Vi fick en presentation av hur solidaritetsarbetet gick till, och fick berätta vilka vi var. Och när vi gick fick jag med mig en liten broschyr som hette ”VPK, VUF och Vietnamrörelsen”.

När jag läste den, om inte förr, insåg jag nog, att jag tagit ett steg in i något som var helt annorlunda än något jag någonsin varit i närheten av. Där fick man nämligen reda på att VPK (numera Vänsterpartiet) och dess ungdomsförbund VUF (som i och för sig hade upplösts någon månad tidigare) inte, som man kunde tro, stödde Vietnam utan i själva verket gick USA-imperialismens ärenden.

Konstigt nog avskräckte det mig inte. Jag blev ganska snart en hängiven aktivist och kände att jag gjorde en hel del nytta. Vietnams kamp mot USA hade jag ända sedan jag var nio år ansett vara rättfärdig.

Även om jag inte blev avskräckt var det dock en sak som störde mig inte så lite. Det var att jag mycket snart insåg att FNL-grupperna i praktiken styrdes av den Kinatrogna vänstergruppen Kommunistiska Förbundet Marxist-leninisterna (KFML).

Själv var jag något av en Per Gahrton-inspirerad vänsterliberal, så det var en kulturchock som hette duga.

Jag insåg att liberalism inte stod speciellt högt i kurs hos de tongivande i FNL-gruppen, inte ens vänsterliberalism. Så jag började skämmas över den, drog inte gärna upp den.

Det innebar inte alls att KFML inte ville ha vänsterliberaler i DFFG (De Förenade FNL-grupperna, som var det officiella namnet). De ville de mycket gärna, men de såg lite ner på dem som något mindre vetande, och aningen pinsamma.

Det gjorde mig inte så mycket, och efter att ha besökt FPU Storstockholm en gång den 27 september samma år, blev jag nog benägen att hålla med KFML i frågan.

Vad som gjorde mig mer störd var att jag snart insåg att det fanns en dold agenda, där KFML via FNL-grupperna spred ut en stalinistisk världsbild. Det blev uppenbart då Uppsala FNL-grupp i oktober detta år gav ut en broschyr som hette ”Trotskismen, fronterna och Vietnamrörensen” som skulle bevisa att ”trotskisterna” var ”USA-imperialismens agenter”. Historiskt kunnig som jag var insåg jag snabbt att bakom de skenbart oskyldiga källor författarna använde sig av fanns en olustig men icke redovisad huvudkälla – protokollen från de Moskvarättegångar, där Stalin på trettiotalet rensade ut sina opponenter i partiet.

Väl kommen så långt vill jag nog säga att KFML:arna och deras sympatisörer oftast var mycket sympatiska som personer. Inte nog med att de inte hade horn i pannan och spetsiga öron, de var ovanligt vänliga, ofta empatiska, och hade en mjuk framtoning som kontrasterade med den hårdföra stalinism de försvarade. Det var också lärorikt för mig att se att de var precis som vanliga människor men ofta mycket mer sympatiska än de flesta sådana jag kände.

Så det gick bra i ett halvår ungefär. Vad som sedan hände var en olycklig kombination av två saker. Dels blev jag psykotisk. Dels utvecklades jag snabbt åt vänster, så mycket att jag i maj 1971 började se mig själv som marxist.

Det sista skulle ju inte varit något problem om jag hade blivit stalinist, som de andra. Men det blev jag inte, jag gick i en ”trotskistisk” studiecirkel och kom fram till att stalinismen är en ondsint karikatyr av marxismen.

Nu var vänsterliberaler hjärtligt välkomna, men rivaliserande vänstergrupper var inte populära. Och i synnerhet inte ”trotskister” som sågs som USA-imperialismens och det svenska monopolkapitalets förlängda arm, som trojanska hästar.

Nu skulle jag kanske kunnat hantera denna prekära situation om jag inte, som sagt, dessutom blev psykotisk. Det påverkade inte mitt politiska tänkande, anser i alla fall jag själv. Elaka människor skulle ju kunna hävda att det var precis det det gjorde.

Däremot påverkade det hela mitt sätt att vara. Jag slutade tvätta håret, tvätta kroppen, tvätta kläder. Jag luktade nog illa på tre meters håll. Det säger sig självt att det inte är lämpliga egenheter hos FNL-aktivister, och om detta hade använts för att motivera att jag skulle uteslutas skulle jag inte ha kunnat säga så mycket.

Men det gjorde det inte. Istället startades det en kampanj att jag var en otäck ”trotskist” som sålde trotskistiska tidningar och gick i trotskistiska avdelningar i demonstrationer, där ingen rättrogen förväntades gå.

Så på ett bisarrt medlemsmöte för hela Stockholms FNL-grupp i maj 1972 blev jag slutligen utesluten. Det var lätt surrealistiskt. Där stod jag, helt under isen, smutsig, illaluktande. Och med tvångstankar om att min hjärna hotade att förstöras av mikroskopiskt glas-splitter, som via småsår kunde ha gått in i blodomloppet och sedan trasade sönder mina hjärnceller.

Å andra sidan stod anklagarna – med en iskall stalinistisk logik förklarade en av de värsta av dem att jag var ”trotskistisk ohyra” som skulle ”rensas ut”. Jag sa faktiskt i mitt försvarstal att jag visste om att jag hade personliga egenskaper som mycket väl skulle motivera att jag inte var lämplig som FNL-aktivist. Men eftersom de inte hade motiverat det så, utan kom med absurda utfall om att min avsikt var att splittra solidaritetsrörelsen till nytta för USA-imperialismen uppmanade jag alla att rösta mot min uteslutning. En person, möjligen två, röstade emot den. De andra röstade för uteslutning.

Vad som än idag förvånar mig var att ingen av opponenterna föreslog ett mer psykologiskt, inkännande och taktiskt agerande. De kunde ha fokuserat på att min bisarra personlighetsförändring gjorde mig olämplig och sedan skulle deras sak vara ganska enkel. Men saken var den, att KFML bedrev sin kampanj mot ”trotskismen” och att Moskarättegånsgsliknande argument var det som gällde.

Mer allmänt vill jag ändå idag säga detta. Trots att de var KFML-styrda gjorde FNL-grupperna stor nytta. Trots att de i grunden hade mer fel än sina ”trotskistiska” kritiker var de ofta ändå mer effektiva, och var bättre på att bedriva praktiskt solidaritetsarbete.

KFML och deras anhängare hade fel i grunden, men det konkreta arbete de bedrev var ofta beundransvärt. Och i flera avseenden värt att lära av för de som bedriver politiskt arbete på vänsterkanten idag.

Och, mer personligt, när jag tänker tillbaka på det första halvåret i Kungsholmens FNL-grupp fylls jag av en säregen och vemodig nostalgi.

TILLÄGG
Se också Dissociation, social inkompetens - och Orminge FNL-grupp.

Inga kommentarer:

Påskfirandet - den kusliga bakgrunden

Långfredag....  Dagen då man ska fira hur "Guds son" offrades och torterades ihjäl för 2000 år sedan.  Många vet dock inte bakgrun...