Blogg för Erik Rodenborg

Det här liknar besatthet...

2012-01-31T05:53:00.035+01:00

När jag tänker på hur mycket och på hur många plan jag tänkt på, grubblat på och relaterat mig till Pehr Hemrik Törngren - en person som ofta hade åsikter som ligger mil från mina egna, och som jag, mig veterligt, aldrig har träffat - blir jag verkligen fundersam. Vad beror det på?

Ett till exempel på detta. På denna blogg skriver jag till och från om "lagen om alltings allmänna djävlighet" (förkortat loaad). På senare tid har jag i och för sig börjat använda uttrycket "Murphys lag" istället. Begreppet "loaad" började jag använda i min dagbok våren 1978, och blev snart ett av de mest återkommande orden i den! Vilket väl avspeglar något mindre roligt...

Men hur kommer det mystiska ordet "allmänna" in? I nästan alla sammanhang talas det endast om "lagen om alltings jävlighet" (vanligtvis med j, inte med dj!) .Jo, ordet "allmänna" kommer från Törngren. I "Populär tidskrift för psykologi och sexualkunskap" 1954 skrev han en artikel med titeln "Är "trygghet" alltid nog?". På ett ställe i den talar han om risken av att ge generella psykologiska råd. Eftersom han nu hade blivit en anhängare av Sjöbrings typlära (lustigt nog kombinerat med Pavlovs reflexologi - möjligen var han den ende i världen med den kombinationen av åsikter!) ansåg han att människor från födseln var radikalt olika.

Så risken var ju (bland annat!) att man gav råd till personer som de inte alls passade för. Och där skrev han skämtsamt ironiskt något om att enligt "lagen om alltings allmänna jävlighet" så torde ju sådana råd för det mesta ha getts just till personer för vilket det motsatta rådet hade varit mer lämpligt!

Jag läste artikeln sommaren 1970, och jag var inte speciellt förtjust i den, men blev fascinerad av det han skrev om lagen om alltings allmänna jävlighet.

Så när jag började använde "loaad" som en tröttsamt återkommande term i min dagbok (åtta år senare!), använde jag Törngrens ord "allmänna" i ordkombinationen.

Men - det var ändå inte riktigt Törngren. Om man ser på förkortningen "loaad" ser man att jag ändå inte följde honom i alla detaljer. Om jag nu minns rätt skrev Törngren "jävlighet" med j, jag skrev "djävlighet" med dj....Det tänkte jag inte på 1978, meningen VAR faktiskt att jag skulle använda Törngrens formulering!

Men det här låter ju mer och mer absurt. Man skulle ju kunna tro att jag bedrev någon sorts kult av Törngren. Men nej, inte alls. Jag tyckte redan från början att hans utveckling var tragisk. Jag minns att jag 1970 tänkte att vad jag än utvecklas till som vuxen, hoppas jag att jag inte slutar som Pehr Henrik Törngren! (Och då tänkte jag inte på sättet han dog, utan på hans trista åsikter och dito relation till sina medmänniskor mot slutet av sitt liv.) Detta är ganska så märkligt, hur jag i så hög grad relaterade mig till honom. Mysko är bara förnamnet.

På något sätt blev kanske Törngren en intellektualiserad tonårings motsvarighet till ett barns låtsaskamrat - en inre fantasi (fast med sitt ursprung i en person som verkligen funnits!) som jag relaterade mig till i alla möjliga avseenden. Som hade sitt ursprung i att jag kunde identifiera mig med honom, psykologiskt. Och som sedan levde kvar strax under ytan även sedan jag medvetet slutat att tänka på det.

Fast, det är klart, om jag hade haft en renodlat magisk världsbild skulle jag väl snarare tro att jag blev besatt... i en bokstavlig mening...

Jag vaknade...

2012-01-30T10:32:00.010+01:00

... ur en märklig dröm.

I den flyttade jag in i en lägenhet på Gubbängsvägen, dvs den gata jag bodde på fram till jag var åtta år. Jag boode där till mars 1963.

I drömmen flyttade jag dessutom in i en uppgång alldeles bredvid 85, den där jag bodde som barn.

Från fönstret trodde jag att jag skulle kunna se "gården" bakom huset där jag lekte som barn men det visade sig att det var en nybyggd mur som hindrade mig att se det.

I drömmen fanns det tre lägenheter på planet (i verkligheten finns det nog fortfarande bara två i dessa hus) , och den eller de som bodde snett bredvid mig lämnade nästan alltid dörren till lägenheten öppen när de var hemma (jag hade hitills bara sett en kvinna i dörren, och jag visste inte om det fanns fler). Jag undrade varför, tyckte det verkade konstigt.

Det var en på samma gång mörk och gåtfull som förväntansfull och spänd stämning i drömmen. Grundkänslan var lite som att läsa en bok av Jenny Berthelius, när hon är som bäst....

Genesarets sjö

2012-01-29T07:45:00.007+01:00

Jag har aldrig lyssnat ordentligt på denna Kjell Höglund-sång, men nu när jag gör det tycker jag att den är helt otrolig. Första gången jag uppmärksammades på "Genesarets sjö" var nån gång i mitten av 90-talet, då en väninna läste upp dess text i telefon. Den lät fascinerande, men sedan tänkte jag inte så mycket på den,

Men nu har jag lyssnat på den på You Tube, flera gånger, och är helt tagen.

Törngren och matriarkatet

2012-01-28T04:53:00.019+01:00

När jag väl är inne på Pehr Henrik Törngren vill jag dessuom säga att han, mig veterligt, dessutom var den förste som fick mig intresserad av ämnet matriarkala samhällen.

I tidningen NU, 1935 eller (mer troligt) 1936, skrev han en artikel om folket på Trobriandöarna - som jag tagit upp i denna blogg och på andra ställen pga av deras förnekande av faderns roll i reproduktionen. Nu var det inte just detta som intresserade Törngren, utan deras ickeauktoritära barnuppfostran och toleranta sexualmoral.

Han byggde på en studie av Wilhelm Reich, som i sin tur byggde på antropologen Bronislaw Malinowskis fältforskning. I artikeln menade Törngren, i anslutning till Reich, att de matrilinjära trobrianderna en gång hade varit ett mer renodlat matriarkat. Och att detta var grunden till att de hade en harmonisk kultur, med stor sexuell frihet för ungdomarna, och en barnuppfostran som inte var förtryckande och förbjudande.

Detta i sin tur, menade han, ledde till att trobrianderna var ett folk som var fria från neuroser och perversioner.

Han oroade sig över att patriarkatet började göra insteg på Trobriandöarna, och att det kunde leda till att deras harmoniska livsstil skulle hotas.

Jag läste artikeln i april eller maj 1970, och jag minns hur jag en sen kväll i slutet av maj 1970 låg och tänkte på hur det skulle vara att leva i ett matriarkat. Jag kom fram att det nog skulle vara underbart.

Pehr Henrik Törngrens "överjag" - ett sexualiserat monster

2012-01-26T14:14:00.025+01:00

Idag har jag varit på huvudbiblioteket för att låna "Striden om Freud" av Pehr Henrik Törngren. Jag ville kolla upp hur väl mina minnesbilder av den boken står sig. Det visade sig att de var mer än adekvata.

Nominellt håller sig Törngren inom den freudianska ortodoxin. Både när det gäller Freuds avvisande av "förförelseteorin" och hans syn på överjaget. Men strax under ytan finns det något helt annat, som vi snart ska se.

Men innan dess lite om den freudianska teorin om överjaget. "Överjaget" ses av Freud och hans anhängare som en moralisk instans inom människan. Det är nödvändigt, och vare sig kan eller bör "avskaffas". Det har uppstått ur oidipuskomplexet, och är dess "ersättare" inom varje människa. Observera ersättare. Överjaget uppkommer först efter att oidipuskomplexet är upplöst. Dess syfte är inte att bibehålla någon form av sexuell bindning till föräldrarna. Tvärtom är förutsättningen för ett normalt fungerande överjag att denna bindning inte längre existerar.

Törngrens överjag, däremot, är en förövare. Ett monster som bekämpar all sexualitet som inte riktar sig mot föräldrarna. Beskrivningen är närmast ångestfull. Jag ska citera några av de central avsnitten hos Törngren.

"När det allmänna medvetandet vid ordet "omoral" i nio fall av tio tänker på sexualia, d.v.s. när samvetet är långt känsligare för sexuella ting än andra, så måste det ju betyda att samvete i och för sig har något med sexualitet att göra. Kanske uppfattas sexualia omedvetet som ett slags trohetsbrott, kanske har samvetet den omedvetna innebörden av en sexuell förening som förpliktigar till trohet, eller av ett sakramentalt - "samvetsäktenskap"! Kanske är samvetet till stor del sexualitet på avvägar!

I den slutsatsen resulterar också insikten om överjagets uppkomst... Varje gång barnet lyder betyder det ett offer på föräldrarnas altare, och en underpant på ömsesidig kärlek. Men dennas sexuella inslag står utom allt tvivel... och det är den libidinösa bindningen till uppfostraren som bildar överjaget. ...

….Det som dikterar vår tvekan inför sexualia är helt enkelt vår infantila rädsla att mista den kärlek vi hittills "rättvisligen" kunnat räkna på från samvetet = överjaget = mamma och pappa. Det hela har med ens fått så blygsamma och jordiska proportioner: frågan gäller ju bara vad som är viktigast: att älskas av sitt överjag eller att älskas av en sexuell partner....

Vad som i vår tid undertrycker sexualiteten... är inte verklig moral utan annan sexualitet på avvägar"... (s, 267) ... "ett stycke överjagsrelation, ett stycke auktoritativ moral, ett stycke ångestfyllt beroende av barndomens faktiskt tillspillogivna men i fantasien bevarade "kärleksobjekt" eller, låt oss för en gångs skull kalla en katt för en katt: sexualobjekt"…(s. 270) ...

"Schematiskt kan man säga att överjaget består, inte av en högra etisk personlighetskärna, utan av en infantil och sämre sorts kärlek (respektive sexualitet), nämligen egenkärlek , kärlek till de delar av jaget som härstammar från längesedan försvunna uppfostrares vädjande röster. Denna verkligen ganska etiskt mindervärdiga (ty fullkomligt osjälvständiga) kärlek kan under lyckliga omständigheter ge vika för kärlek av annat och mer levande slag, inriktat på verkliga yttre objekt i form av personer och värden". (s. 271).

Att detta "överjag", som bara till formen liknar det freudianska, hatas av Törngren är uppenbart. Han skriver till exempel: "...överjaget är jagets enda stora antagonist... överjaget fördärvar och skämmer all moralitet, likt en liten djävul som triumferade skrattar när den lyckats förgifta de ädlaste motiv". (s. 275). Det är inte så konstigt att han ser som sin målsättning att "angripa och helst avskaffa överjaget". (s. 381).

Törngrens "överjag" är en internaliserad förövare. Han vände sig till psykoanalysen i Freuds tappning för att slippa denna. Men det lyckades uppenbarligen inte, så han skapade sin egen lära om "moralsjukdomen" för att slutligen hamna i en tröstlös syntes av Pavlovs reflexologi och Sjöbrings typlära.

Det skulle vara intressant att se hur han skulle ha reagerat för en bok som Alice Millers "Du skall icke märka" eller för den delen Jeffrey Massons "Sveket mot sanningen". Men det får vi inte veta, för han dog i förtid 1965.

Det tragiska är hur han såg moralen i sig som ett sexualiserat monster med syftet att upprätthålla en sexuell bindning till föräldrarna. Det enda sättet att slippa den var för honom ett bejakande av en ren egoism. Empati fanns inte i hans begreppsapparat.

Att läsa Pehr Henrik Törngren är deprimerande. Samtidigt är det värt att minnas att just dessa avsnitt i "Striden om Freud" våren 1969 gav mig en form av aha-upplevelse som faktiskt stärkte mig som person. Vad det nu än berodde på...

Pehr Henrik Törngren - ett märkligt och tragiskt livsöde

2012-01-25T04:24:00.035+01:00

Pehr Henrik Törngren hette en läkare och psykoteraeut som levde mellan 1908 och 1965. Av någon oerhört märklig anledning blev jag fixerad vid honom vid 14-15-årsåldern och blev helt besatt av att ta reda på allt om honom.

Det började med att jag i slutet av mars eller i början av april 1969 lånade hans bok "Striden of Freud" från 1936 på ett bibliotek vid Hantverkargatan. Den var ett engagerat försvar av Freuds psykoanalys och ett försök att bemöta kritikerna. Det jag fastnade för var nog två saker. Dels att han var en oerhört elak och spirituell polemiker. Han hade ett sätt att skriva som grep tag i mig och som dessutom påverkade mitt eget sätt att skriva.

Dels var det en form av militant anti-moralism som fascinerade mig. Den både skrämde mig och tilltalade mig på en gång. I "Striden om Freud" verkade den sympatisk - men i en bok han gav ut 1940, "Moralsjukdomen", drog han ut konsekvenserna av den. Han förespråkade en absolut egoism och menade att moralen i sig var en sjukdom.

Jag läste "Moralsjukdomen" i september, eller möjligen oktober, 1969. Lika tilltalad som jag blivit av "Striden om Freud". lika deprimerad blev jag av "Moralsjukdomen". Jag tyckte illa om Törngrens tanke om att alla människor innerst inne är totala egoister och att om de tror något annat beror det på att de blivit moraliskt indoktrinerade under barndomen. Jag kände inte alls igen mig, och idén gjorde mig ledsen.

Men det bidrog nog till att jag i november-december 1969 slutligen kom fram till insikten att medkänslan är medfödd hos människor och att den var grunden till all vettig moral.

I "Striden om Freud" var Törngren som sagt freudian. Alltså utgick han från oidipuskomplexet som en grund för att förklara moralen. Här hade han en intressant idé som jag misstänker säger något om hans egen barndom. Han menade nämligen att grunden för ALL moral var att barnen var sexuellt bundna till föräldrarna. Det var därför, menade han, som moralen framförallt utmärkte sig för att bekämpa sexualiteten. "Överjaget" hade uppkommit som ett resultat av barnets sexuella bindning till föräldrarna och avslöjade sitt ursprung genom att förfölja all annan sexualitet. För "överjaget" var all sexualitet som INTE riktade sig mot föräldrarna i grunden en form av otrohet.

Han kallar till och med på ett ställe detta sexualiserade "överjag" för "en liten djävul som triumferade skrattar"… Det är för mig uppenbart att detta, och andra, utfall visar att han beskrev något mycket självupplevt!

Jag misstänker alltså starkt att resonemanget säger en del väsentliga saker om Törngrens egen barndom. I Per Magnus Johanssons bok "Freuds psykoanalys: arvtagare i Sverige"" finns ett kapitel om Törngren, och det korta avsnittet om hans familj ger faktiskt intrycket av att den var såväl neurotisk som dysfunktionell. Det var nog bara förnamnet.

Själv fascinerades jag 1969 av teorin. Den gick rakt in i mig, och bidrog till min önskan att ta reda på allt om Törngren.

Så under 1970 ägnade jag en stor del av min tid åt att leta reda på allt jag kunde få tag i av honom.

Efter ett tag hade jag fått tag i så mycket att jag fick en god bild av hans utveckling. Den var ganska så sorglig.

Redan något år efter att han gav ut "Striden om Freud" började han själv distansera sig från psykoanalysen, och lät snart som de kritiker han hånade 1936. Tyvärr blev hans lära än mer obehaglig än Freuds.

Om man ser på hans utveckling kan man se att för honom blev den mest extrema egoismen efter ett tag det idealiska. Hans värld verkar bli mer och mer ensam.

Annars hade han ju visserligen redan i "Psykoanalys och samhälle" 1933 också förespråkat en modifierad form av egoism. Men det fanns ändå en form av värme där, för då handlade det om en erotiskt betonad "egoism a deux". Han drömde om en värld där "hämningslösa par" förhöll sig totalt egoistiska gentemot omvärlden. Det lät ju asocialt, men det var i alla fall ganska så romantiskt. Det tilltalade mig en del som tonåring.

Men 1940 var tvåsamheten ersatt med den totala ensamheten. Och den freudianska förklaringen av samvetet/överjagets uppkomst var förresten ersatt med en annan. Nu var det inte de sexuella banden till föräldrarna som var orsaken - det var föräldrarnas hot om våld, kombinerat med deras moraliserande.

I Moralsjukdomen har Freud som förebild ersatts av den bisarre moralnihilisten Max Stirner och hans bok "Den ende och hans egendom", och dennes hyllning till egoism och allas krig mot alla. Ur askan i elden, skulle man kunna säga.

Hyllningen till egoismen fördjupas hos Törngren, exempelvis i en artikel i BLM 1942 - "Den inre och den yttre Charles Morgan". Där menar han att ensamhet är grunden för alla människors tillvara och aldrig kan övervinnas.

Men snart ändrar han sig igen. Han blir nämligen extrem behaviorist. Från och med ca 1944, driver han aggressivt tesen att "psykologi" är nonsens. Det finns inga "psykologiska" orsaker - allting beror på betingade reflexer. Hela människan är endast ett system av betingade reflexer - och "psyket" är endast en ren avspegling av detta.

Och 1952 drar han i en lätt kuslig artikel - "Fördomar i människokunskap och människobehandling" - helt nya slutsatser om barnuppfostran och "moral". Han anser fortfarande att alla människor är absoluta egoister - men nu anser han inte att det är så bra, i alla fall. Så han lägger ut texten om att varje förälder, mer eller mindre med våld, måste "inpränta goda vanor" hos barnet genom att bygga upp betingade reflexer hos dem i mycket tidig ålder.

Empati fanns inte i Törngrens världsbild. Allt var kallt och hårt och ensamt. Den enda period han verkade drömma var i början av hans freudianska period när han, som sagt, romantiskt drömde om det älskande paret, som totalt skulle strunta i alla andra mänskor. Asocialt, som sagt, men lite fint på något sätt. Sedan blev det BARA kallt och hårt.

Men kanske inte helt och hållet. Han levde ensam mot slutet av sitt liv, efter två mycket misslyckade äktenskap. Han fick hjärnblödning, troligen den 30 december 1964, och hittades först av en patient i början av januari 1965. Men när han väl var död tog många av hans patienter kontakt med andra psykiatriker och psykologer och var helt förtvivlade. Törngren var den finaste människa de någonsin träffat, sade de, hur skulle de nu kunna klara sig. De var otröstliga.

De beskrev honom som självuppoffrande, och - empatisk.

Så den empati som han helt och hållet eliminerat i sina olika teoretiska system hade han tydligen inte helt utplånat hos sig själv. På något sätt en ljuspunkt - i ett annars så ensamt och tragiskt levnadsöde.

Den förnuftige drömmaren

2012-01-24T23:53:00.013+01:00

/Recension av ”Det glömda språket” av Erich Fromm. Från Internationalen 44/1998./

Under de senaste åren har intresset för psykoanalys ökat. Nya utgåvor av Freud och Jung kommer tätt. Istället för enkla populärskildringar är det nu originalen som efterfrågas.

Medan intresset för Freud och Jung är stort finns det många andra psykoanalytiker som inte brukar uppmärksammas så ofta. Det är på sätt och vis synd. Freud och Jung utvecklade båda dogmatiska konservativa system som hade det gemensamt att de knappast hotade amhällsordningen.

Medan Freud såg människan som ett närmast mekaniskt system som styrdes av aggressiva och sexuella drifter var Jung en konservat6iv romantiker, för vilken alla konkreta mänskliga problem var betydligt mindre intressanta än vårt förhållande till det kollektiva omedvetna och våra uråldriga myter.

Socialistisk humanist

Men det fanns också mer socialt inriktade analytiker som försökte sen människan i sitt sociala sammanhang och för vilka klassförtryck, könsförtryck och förtryck i familjen var minst lika viktigt som drifter och arketyper. Det främsta exemplet på en sådan inriktning var den socialistiske humanisten Erich Fromm.

Han var på många sätt en föregångare och hans åsikter känns ofta märkvärdigt aktuella. Det är till exempel intressant att han 20 år före Jeffrey Massons Sveket mot sanningen angrep Freud för att han svek sina kvinnliga patienter när han slutade tro på deras minnen av sexuella övergrepp i barndomen. Nu har Natur och Kultur gett ut Fromms ”Det glömda språket” från 1951. I den diskuterar Fromm det symboliska språket i drömmar och myter. Det är intressant att jämföra hans synsätt med Freuds och Jungs.

Förnuftiga drömmar

Medan Freud såg drömmen som en uppfyllelse av driftmässiga (mycket ofta incestuösa!) önskningar och Jung ofta såg dem som ett uttryck för det kollektiva omedvetnas visdom ser Fromm dem på ett märkligt sätt som rationella. Om exempelvis någon drömmer aggressiva drömmar om sina föräldrar beror det vare sig på ”oidipala konflikter” eller urhistoriska rester utan ofta på att den drömmande har rationella anledningar att vara aggressiv.

För Fromm har drömmen och drömmaren ett förnuft – den avspeglar ofta insikter som vi har men som vi normalt inte är medveten om.

Ingen driftsmaskin

I bokens sista kapitel behandlar Fromm symbolspråket i myten. Hans tolkning av Oidipusmyten är redan smått klassisk och är en av bokens höjdpunkter. I motsats till Freuds välkända tolkning ser han Sofokles Oidipus-trilogi, liksom dramat om Orestes, som en avspegling av konflikten mellan det grekiska patriarkatet och rester av en tidigare matriarkal ordning. Många av synpunkterna är mycket bestickande och avsnittet kan varmt rekommenderas för alla som är intresserade av frågan.

Hos Erich Fromm är människan en människa och inte en driftsmaskin eller en samling förhistoriska myter. Därför är det tråkigt att han kommit i skymundan för Freud och Jung. Tråkigt men inte förvånande.

Erik Rodenborg

Erich Fromm

Fadime Sahindal, hedersvåld och könsmaktsordning

2012-01-21T19:11:00.009+01:00

Idag är det tio år sedan Fadime Sahindal mördades. Hennes minne har hedrats på flera ställen i Sverige idag.

Just denna dag har också hedersvåld uppmärksammats i pressen och på bloggar. I Aftonbladet har Katarina Wennstam skrivit en bra och tänkvärd artikel.

På Shed Lights blogg idag finns också ett bra inlägg .

Min egen principiella syn på hedersvåld har jag formulerat i en artikel som jag skrev för ungefär fem år sedan, "Hedersvåld och könsmakstordning".

Truman Bethurum om det första mötet med Aura Rhanes

2012-01-19T18:56:00.044+01:00

Nedanstående är märkligt nog den text som kanske gav mig störst hopp under min barndom. Det är ett brev från Truman Bethurum till Max B Miller, författaren till boken "Flying Saucers - fact or fiction?" (svensk översättning "Flygande tefat - fantasi eller verklighet?", 1959). Jag läste den svenska upplagan i sju- åttaårsåldern och just detta brev var väl det som grep tag i mig mest. Då uppfattade jag texten som trovärdig och övertygande. Brevet skrevs före Bethurums bok "Aboard a flying saucer" som jag tyvärr än idag inte fått tag i. Däremot har jag ju läst den postumt utkomna boken "Messages from the people of the planet Clarion: The true experiences of Truman Bethurum" (1995).
__________________________________________________
"I juli 1952 arbetade jag i Nevada på huvudväg nr 91, en elva á tolv (svenska) mil från Las Vegas åt Salt Lake City-hållet. Jag hade överflyttats från dag-till nattskift och arbetade från kl 16. 00, ibland ända till 8 nästa morgon. Mitt arbete bestod huvudsakligen i att svara för fyra tankbilar, som transporterade vatten från Moody River till två reservoarer för vattenbegjutning av den nybyggda vägbanan ute i öknen.

När jag hade jobbat en kort tid, berättade några kamrater att hela det s.k. mesa-området en gång i tiden varit täckt av vatten och att man ännu kunna finna ovanliga snäckor, som bevisade detta. En natt i slutet av juli, då jag förvissat mig om att allt arbete gick som det skulle gjorde jag därför med vederbörligt tillstånd ett besök på området för att söka få tag i några souvenirer. Jag hade tagit med en ficklampa som jag fick god användning för, men kunde ändå inte finna vad jag letade efter. Det hade väl gått en timme, sedan jag vid halv fyra-tiden lämnade arbetsplatsen, då jag vände min fyrhjuliga militärtruck mot nordost och beslöt att ta mig en kort lur, förvissad om att det gryende dagsljuset skulle väcka mig,

Jag hade väl sovit en halvtimme eller något mer, när jag på ett oförsynt sätt väcktes av av något, som närmast liknade ett mummel - ett lågt samtal på ett obegripligt tungomål. Min första tanke var att basen eller någon annan skulle spela mig ett spratt för att jag hade somnat. Men när jag lyfte på huvudet, upptäckte jag genast att det inte var fallet. Omkring åtta småväxta män stod i en halvcirkel framför och till höger om trucken, kanske två á tre meter bort, och tydligen lika nyfikna som jag.

Min första tanke var att söka komma iväg så fort som möjligt, även om jag då först måste backa och svänga runt. När jag reste på mig för att kunna se bättre, tog en av männen några steg framåt mot mig och sade någonting med låg röst och fortfarande obegripligt för mig. Jag skakade på huvudet för att visa att jag inte förstod honom. Han ropade då strax:
-Du säger det.
-Gode Gud, utbrast jag, talar ni engelska, också?
-Vi har inga svårigheter med något som helst språk, svarade han.

Av deras utseende att döma tycktes de vara av latin-amerikanskt ursprung. Mitt hjärta dunkade - av fruktan och upphetsning skulle jag tro. Jag beslöt att stiga ur trucken och skaka hand med dem, som en vänlig gest. När jag vände mig om för att stiga ur, fick jag omkring 25 meter längre bort syn på ett ofantligt tallriksformat flygande tefat, omkring 100 meter i diameter och 5 a 6 meter "djupt". Bråkdelen av en sekund undrade jag, om det möjligen kunde vara någon sorts filmattrapp, men vid närmare eftertanke förstod jag, att det inte kunde vara fallet.

När jag sträckte fram handen för att hälsa, ställde de upp på ett led nästan som militärer för att i all sin iver i tur och ordning få skaka hand med mig. Bara en av dem försökte tala med mig och besvara mina frågor. De gav mig inte en enda fråga, och den uniform de hnde verkade mycket militärisk, liksom deras sätt att ställa upp för hälsning.

-Har ni en kapten? frågade jag.
-Javisst.
-Kunde jag kanske få lov att tala med honom?
-Ja, naturligtvis, svarade deras talesman. Han tog med sin vänstra hand ett fruktansvärt hårt grepp om min högra arm alldeles ovanför armbågen. (Det gjorde mig inte precis lättare till mods.)
Sedan frågade jag om de kom från något land i Europa.
-Nej, svarade han. Vi har vårt hem i ett land, som ligger mycket långt härifrån.

När jag hade bett att få tala med deras kapten, hade jag på en del ansikten observerat ett småleende, som gjorde mig något eftertänksam. "Jaha, så är det. Och ingen ska någonsin få veta vad som har hänt mig"! Han tillade:
- Du får tala med kaptenen i skorven.
Vilket namn för en sådan sak, tänkte jag

Min ledsagare svängde mig nästan runt och satte iväg mot tefatet, som tycktes sväva omkring en meter över marken. När vi närmade oss, sänkte det sig ytterligare en bra bit och lutade samtidigt ner den sida som var närmast. Det fanns bara ett trappsteg och ett räcke vid ingångens högra sida. Han nästan stötte mig fram mot kanten till tefatet. Greppet om armen hade lossnat något, men han släppte inte taget helt och hållet. Jag var väl ett huvud längre än han och jag vägde ca 90 kilo.

Inuti tefatet gick vi först utför ungefär 15 meter, tog sedan av till vänster och kom genom en dörrliknande öppning i ett rum, ungefär 3 gånger 4 meter stort och inrett till en med kontor kombinerad salong. Jag trodde knappast mina ögon när jag upptäckte, att kaptenen var en yppig kvinna, kortare än någon av männen, snyggt klädd och även hon med ett typiskt latin-amerikanskt utseende: kolsvart hår och olivfärgad hy. Hon kunde kanske vara ungefär 40 år gammal.

Hon reste sig och smålog. Mannen släppte genast min arm. Jag vände mig om för att säga något till honom. men han försvann genast. Jag såg återigen på kaptenen, men kunde inte med den bästa viljan i världen finna på någonting att säga. Efter några sekunder smålog hon igen och sade: "Tala ut, min vän. Du är icke förtrollad."

Då jag hade talat och frågat i en halv timmes tid insåg jag, att de inte var européer. Hon omtalade inte sitt namn och inte heller namnet på deras hemplanet, men lät mig förstå, att de färdades interplanetariskt och var väl underrättade om vad som försegick både på jorden och de andra planeterna. Hon var vänlig och språksam, men frågade bara, vad vi kallade det här området för, vilket var Mormon Mesa, Nevada. (Hon berättade senare att hon hette Aura Rhanes och kom från planeten Clarion. Hon tillade att Clarion absolut inte var känd under något annat namn och gav mig en längre utläggning om saken.)

Jag hade beslutat att inte omtala den här episoden för någon då jag visste att man skulle kalla mig för lögnare. Men då jag återvände till mitt arbete kort efter soluppgången, frågade basen:
-Måste Joe gå ner med sitt plan där ute där du var?
-Nej, svarade jag,
-Var det ett trafikflygplan, som landade där ute i närheten? frågade han då.
-Nej. blev mitt svar än en gång.
-Jag kunde se någonting, som gick ner där borta, men hörde inget ljud. Om det nu inte var Joes plan, vad var det då?

När jag till slut föll till föga och omtalade hela historien, gav han mig en fientlig blick, och då nyheten spred sig, började alla att se snett på mig."
__________________________________________________
Så långt Truman Bethurum. Det bör sägas att det intryck texten gjorde på mig som barn inte bör underskattas. Det var enormt.

Jag vill också påpeka att jag redan då noterade undertexten i avsnittet om personalens småleenden när Bethurum frågade efter kaptenen. I berättelsen tolkade han leendena som något hotfullt, men om man läser texten ser man att dessa leenden ju syftade på att Bethurum som en självklarhet utgick från att kaptenen måste ha varit en man. Detta gjorde stort intryck på mig i sju-åttaårsåldern, och bidrog till att jag då fann texten trovärdig...

"Våra söta munnar är våra nu min kära"

2012-01-19T01:38:00.013+01:00

På Jakobsbergs folkhögskola hade vi en hel del kul. Jag minns våren 1981, när vi på vår korridor gjorde en parodi på en kärlekssång genom vik- och skrivmetoden. En person började skriva några rader, och vek sedan så att den som kom efter bara såg den sista raden av vad den föregående hade skrivit. Resultatet blev därefter.

Jag har glömt bort de första verserna, men slutet minns jag. Texten tonsattes sedan av en kille vid namn Bert. Melodin blev ganska bra... Texten var fasansfull.

Här kommer så slutet av texten. Jag ber om ursäkt på förhand.

"Din söta mun är min nu Gun, min söta mun är din nu Gun, våra söta munnar är våra nu min kära, och dom ska vi bevara med ära.

Dina ögon är djupa som natten, ditt hjärta är renaste vatten, din vilja är lag, den gör mig så svag, och lova och lova mig att, ge mig en skymt av ditt skratt.

När jag hämtar dig i bilen, och kör snabbt i filen, ser jag ditt ansikte lysa, då börjar jag mysa. Å älskade alltid, ska vi ha en fin tid.

Du är min, du är min, och ska alltid förbli, jag är din, jag är din, det ska alltid va vi, i den stora världen ska vi vandra hand i hand, tänk att alltid ha dig i min hand."

Jag har bestämt mig

2012-01-17T18:58:00.005+01:00

Jag ska aldrig mer gå på McDonalds, utom möjligen för att dricka kaffe eller latte...

Oisin Cantwell, uthängningar och övergrepp mot barn

2012-01-15T17:19:00.032+01:00

Oisin Cantwell heter en Aftonbladet-journalist som den senaste tiden upprepade gånger hårt angripit en sida som publicerar personuppgifter på människor som begått sexualbrott mot barn.

Anledningen till hans upprördhet är huvudsakligen två. Dels är de som ligger bakom sajten högerextremister, dels är det en form av lynchmobbsmentalitet att hänga ut förövare.

I det första har han rätt. Ja, det finns uppenbarligen högerextremister bakom saften, och det är ett stort problem. Milt sagt. Att högerextremister driver sådana frågor gynnar bara de som vill bortförklara övergrepp mot barn och prata om annat.

Men anledningen till att högerextremister kunnat profilera sig i frågan är ju att nästan alla andra opinionsbildare gör som Cantwell, blundar och låtsas att det regnar. Man ignorerar en rad verkliga problem med att uppgifter om förövare INTE är offentliga. Exempelvis risken att en kvinna blir tillsammans med en man som dömts för övergrepp mot barn, och skaffar sig barn med honom. Utan att få veta om att han varit dömd för övergrepp. Det händer då och då, och kvinnor som har varit i den situationen och till sist fått reda på det, har reagerat upprört på att ingen talade om det för dom.

I den länkade artikeln spekulerar Cantwell också underligt nog om en påstådd risk för att de som utpekats skulle kunna fastna i en förövaridentitet PÅ GRUND AV av att de hängts ut, och hänvisar här till anonyma "experter". Det är ett uselt argument. Det är rena spekulationer, utan skymten av belägg.

Personligen lutar jag åt att registret på människor som är dömda för sexualbrott mot barn bör vara just offentligt. Som i USA. Det innebär förvisso risker för att personer blir trakasserade i onödan, eller rentav att personer med liknande namn blir utsatta för trakasserier.

Men jag tycker att detta inte väger tyngre än den risk barn utsätts för varje dag. Om en kunskap om vilka som är dömda för sexualbrott mot barn vore allmänt spridd skulle troligen åtminstone NÅGRA övergrepp mot barn ha kunnat hejdas.

Men bara några. Endast en försvinnande del av övergreppen går till åtal. Det är det stora problemet. Därför är det absolut viktigaste att man lyssnar på barn och vad de berättar om, mer än idag. Att personer som på goda grunder misstänks ha begått övergrepp bör förlora vårdnaden, även om de inte är dömda. Att polisen ges mer resurser att utreda övergrepp. Att buggning och telefonavlyssning av misstänkta förövare blir rutin. Och att den moderna folksägnen att återkallade minnen av övergrepp nästan alltid är falska bemöts - och analyseras.

Och dessutom att förövarförsvararnätverken i samhället kartläggs. Och avslöjas.

Dvs. alla dessa journalister, vittnespsykologer. jurister och andra som medvetet arbetar för att det ska bli nästan omöjligt att sätta fast förövare. Som systematiskt arbetar för att skapa ett klimat där hela diskursen kommer att handla om "ledande frågor", "inplanterande" terapeuter, "PAS", "FMS", och allt vad det heter. Ett klimat där nästan alla berättelser från barn ska massakreras av pseudoexperter och där nästan inga barn någonsin blir trodda.

Stieg Larsson hade faktiskt planer på ett projekt för att avslöja förövarförsvararnätverk några år innan han dog. Men även han fick erfara hur kompakt motståndet var.

Vi lever i ett samhälle där övergrepp mot barn inte tas på allvar - i praktiken. Det är därför, och endast därför, som högerextremisterna kan utnyttja frågan.

Kali ma Tandav - igen

2012-01-13T07:37:00.005+01:00

Jag lyfter upp denna länk till Kali ma Tandav. Den visar i ett dansnummer hur Kali besegrar manliga demoner, "asuror". Och på så sätt räddar världen.

Någon kanske undrar över det märkliga slutet. Det föreställer hur Kali, efter att ha besegrat asurorna, i sitt raseri fortsätter att dansa en vild och aggressiv dans. På så sätt hotas hela världens existens - på nytt. Det som slutligen kan lugna Kali är när Shiva lägger sig ner framför henne och hon sätter sin fot på honom. På något sätt anses det i den indiska mytologin att detta ger Kali ro, och att den aggressiva energin försvinner.

Jag tycker att det är en mycket suggestiv framställning av en fascinerande och viktig myt.

Bortom universum?

2012-01-12T07:27:00.014+01:00

I ett väldigt flummigt inlägg, "Kosmologiska funderingar", som jag skrev 31 december 2010, tillät jag mig betvivla den gängse Big Bang-modellen och skrev bland annat detta:

"Varför utgå att allt fanns inbyggt från början i något mystiskt kvantsprång som aldrig kan bevisas (det är ju lite lustigt att man använder en modell som baseras på iakttagna avvikelser i elementarpartiklars rörelsemönster för att förklara hela universums uppkomst!) - när det SKULLE kunna vara så att det finns saker (kraftfält? andra universa? okända materie- och energityper? etc. etc. ) utanför det vi ser som "universum" - som skulle kunna leda till exempelvis systemkollapser och accelererade expansioner hos "oss". "

Då var jag inte så uppdaterad, och trodde att en Big Bang-teori som innefattade en expansion som berodde helt på interna faktorer och som innehöll element som inflation och universums uppkomst genom en kvantfluktuation nästan helt dominerade den kosmologiska diskursen. Jag visste inte att det hade börjat hända en hel del saker på den fronten.

I en intressant artikel på discovery.com, som faktiskt skrevs innan jag satt och funderade nyårsafton 2010 kan man se ett exempel på detta. Här utvidgas det fenomen som tidigare kallades för "den stora attraktorn"och förklaras utifrån en teori att ett annat universum påverkar processer i vårt universum. Jag skulle nog snarare vilja säga att en annan materieanhopning i universum påverkar vår del av universum - men det är ju en semantisk fråga.

Nu kan någon invända att orsakerna till själva expansionen inte berörs av denna teori, men det är numera inte svårt att hitta andra teoretiker som även förklarar även denna med externa faktorer, som till exempel kollisioner med andra universa (eller som jag skulle vilja säga, med enheter utanför det kända universum!).

Hur som helst - det börjar komma fler och fler exempel på ett tänkande, baserat på observationer, som i slutändan kan betyda slutet på Big Bang-teorin. Man kan ju alltid hoppas....

Puebloindianerna och begreppet "matriarkat"

2012-01-10T22:24:00.002+01:00

Det var en gång en lärare i socialantropologi som inledde en introduktionsföreläsning för grundkursen med orden "en sak ska ni ha klart för er - det finns inte och har aldrig funnits något matriarkat". Den sista delen av påståendet är förstås bara pinsam. Hur kan mannen ifråga (ja, det var en man, förstås!) veta något om vilka samhällen som fanns eller inte fanns låt oss säga 8000 f.kr. på Balkanhalvön? Eller 50.000 f.kr. i Sydvästafrika?

Men det andra påståendet kan ju ytligt sett te sig mer rimligt. Men om man talar om "finns" i betydelsen "finns i det etnografiska materialet" (som ibland kan vara mer än hundra år gammalt men ibland kan beskriva ren nutid) blir det faktiskt problematiskt. Det handlar i så fall dels om hur man definierar ordet "matriarkat", dels om vilka som rapporterar och hur trovärdigt det är.

Här tänker jag kort ta upp Puebloindianerna. Pueblo är en samlingsbeteckning för en rad olika indiangrupper. Bland annat Hopi och Zuni. De brukar i motsats till irokeserna nästan aldrig beskrivas som ett "matriarkat". Men frågan är om det inte på något plan skulle kunna vara befogat att göra det.

När Stuart J Fiedel i sin bok ""Prehistory of the Americas" från 1987 tar upp kvinnornas ställning hos Pueblo gör han det på det sätt som sådana folk brukar tas upp i både arkeologisk och socialantopologisk litteratur. Det brukar låta ungefär så här: kvinnor har (eller hade) en del makt i det eller det samhället, men.... Och sedan kommer nästan alltid det förnumstiga konstaterandet att den "verkliga" makten ju (som alltid…) låg i männens händer.

I just detta fall formuleras det så här, på sidan 216: "Most Pueblo societies were matrilineal and matrilocal; that is women owned the houses, flelds, and stored crops, and clan membership was passed on in the female line of descent. A married man left his own family to live with his wife and her mother and sister. However, men dominated the political and religious spheres". (s. 216).

Vad säger nu oss detta? Pueblo var en jordbrukskultur. Jordbruket var det absolut centrala i ekonomin, medan exempelvis männens jakt på storvilt (smådjur jagares även av kvinnor och barn) hade en klart perifer betydelse. Kvinnorna "ägde" alltså jorden och dess produkter. Nja, förresten, "ägde" är fel ord efter det får en att tänka på privategendom. Rättare vore nog att säga att kvinnorna som kollektiv kontrollerade jordbruket och dess produkter.

Den centrala delen av ekonomin kontrollerades alltså av kvinnor.

Om kvinnorna alltså hade den centrala ställningen inom produktionen, hur såg det ut i reproduktionen? Ja, om man ser på hur det matrilinjära systemet fungerar, kan man säga att denna i viss mån "kontrollerades" av kvinnor, på ett sätt som vore otänkbart hos oss. För detta system innebar att barnen från att de är födda ansågs relaterade till endast till modern, och hennes släktskapsgrupp. Konkret innebar det att vid skilsmässa fick modern alltid vårdnaden. Det fanns inga vårdnadstvister mellan mödrar och fäder. Mannen hade efter en skilsmässa inte mer rätt till vårdnad om barnet än vad en farbrors brors kusin skulle ha hos oss.

Ingen Pueblo-man skulle ens ha vågat drömma om att börja tjafsa om saken. De rättshaveristiska pappanissar som idag bruka klaga på att det idag är så svårt för (mer eller mindre olämpliga!) fäder att få vårdnad skulle besöka ett matrilinjärt samhälle på studiebesök. Som en sorts chockterapi.

Men även i övrigt var vardagslivet "matriarkalt" på ett sätt som är svårt för många i vår kultur att föreställa sig. Huset ägdes alltså av kvinnan, och bosättningsmönstret var matrilokalt. Vad innebar det? Jo, mannen var gäst i sin hustrus hus. Skilsmässor kunde både mannen och kvinnan få automatiskt. Om kvinnan ville skilja sig behövde hon bara sätta ut mannens mockasiner utanför ytterdörren. Det var signalen att det var tid för honom att flytta. Så fick han ta sitt pick och pack och gå.

Etnografiska rapporter från matrilinjära och matrilokala system brukar ofta betona att barnen behandlades ovanligt väl i dem, medan barnuppfostran i patriarkala kulturer ofta är hård, och ibland grym. Jag är inte alls förvånad.

Men vad ska man säga om Fiedels avslutande mening? Männen bestämde över politik och religion. Nu var Pueblokulturerna småskaliga samhällen, där traditioner dessutom styrde det mesta. "Politikens" makt i sådana samhällen var ganska så begränsad. Livet gick på som vanligt, och ingen inhemsk Reinfeldt skulle ha kunnat skapa något systemskifte i en Pueblostam. Det var först de vitas militära och ekonomiska strypgrepp som lyckades genomföra ett sådant...

Återstår då religionen. Männen bestämde över religionen, säger Fiedel. Ja, något måste dom väl göra. Kan man tycka. (Men det hindrade förresten inte att det i Hopireligionen ändå, exempelvis, var ett kvinnligt väsen, "Spindelkvinnan", som skapat människorna!)

Marx talade om bas och överbyggnad. Basen var ekonomin, medan politik och religion tillhörde överbyggnaden. På senare tid har en del antropologer kommit fram till att även reproduktionen bör anses tillhöra basen,

Så i Pueblosamhällena kontrollerade kvinnorna basen - produktion och reproduktion. Och villkoren för äktenskap och samlevnad. Dvs det som har en central betydelse i de flesta människors liv. Männen hade, om man går efter Fiedels text, hand om "politiken" och "religionen".

Det är nog trots allt inte helt orimligt att se Pueblokulturen som någon form av "matriarkat"…. Och det är inte heller helt omöjligt att Bachofen, Morgan och Engels hade betydligt mer rätt än vad föreläsare på socialantropologiska grundkurser skulle vara villiga att medge…

Anna Wahlgren och "idealfamiljen"

2012-01-08T19:53:00.011+01:00

Om det finns någon som odlat myten om "Familjen" med stort F är det Anna Wahlgren. Hon har länge varit en av de mest fanatiska familjefundamentalisterna i den svenska debatten.

Det började på slutet av 1970-talet. Då startade Anna Wahlgren en kampanj mot daghemmen. De var hemska. De var förråande. De förstörde våra barn. Barn skulle uppfostras i familj, av mamma och pappa (eller åtminstone av någon av dem). De var Familjen som gjorde barn trygga. Personal kunde inte ta hand om några barn. Daghem var per definition känslokalla.

Nej, det var alltså Familjen som gällde och i synnerhet Anna Wahlgrens egen Familj. Hon trädde fram på bilder med sina barn. Hon var en riktig Förälder som aldrig, aldrig skulle lämna iväg sina barn till något hemskt dagis.

Seden kom "incestdebatten" på det tidiga 80-talet. Döttrar trädde fram och berättade om att deras fäder hade våldtagit dem. Det här var ju ett problem för Anna Wahlgrens familjekampanj. Så när hon kommenterade det, bland annat i en intervju i Aftonbladet, pratade hon lite vagt om att dessa döttrar hade rätt till sin egen upplevelse, men att denna inte nödvändigtvis måste vara verklig. Jag undrade då om hon skulle ha sagt samma sak om någon hade berättat om att hon eller han som barn blivit våldtagen på dagis...

Och sedan kom, förstås, "Barnaboken". Där presenterades Anna Wahgren som den Stora Experten på barn. Hon visste nästan allt. Inte nog med att hennes familj var en idealfamilj, hon var också den som visste att ge råd om allt som hade med barn att göra.

Jag läste den aldrig, jag hade inga egna barn och om jag hade haft det skulle jag nog inte ha trott på Anna Wahlgren i alla fall.

Men jag läste ändå en del av de råd som Anna Wahgren gav till föräldrar. En del var ganska så förfärliga. Jag tyckte det var skrämmande att en del naiva föräldrar kanske skulle tillämpa de mest absurda råden, i tron att att Anna Wahlgren var Den Stora Experten på barnuppfostran.

Men så är nu myten om den wahlgrenska idealfamiljen punkterad. En av Anna Wahlgrens döttrar, Felicia Feldt, har gått ut och berättat om hur det var att vara barn till Anna Wahlgren. Jag noterar att hon även säger att det skulle ha varit bättre om hon hade fått gå på dagis...

Nej, jag har aldrig trott på den wahlgrenska familjeidyllen. Därför blir jag inte det minsta förvånad.

Anna Wahlgren stod under många år i centrum för en reaktionär kampanj för Den Heliga Familjen, och mot kollektiv barnomsorg. Hon backade upp sin kampanj med att medvetet odla myten om sig själv som idealmamma. Nu är den myten krossad.

Marija Gimbutas igen

2012-01-06T23:42:00.018+01:00

Det var hösten 1986 jag först hörde talas om Marija Gimbutas. Jag hade intresserat mig för teorier om förhistoriska matriarkat och så hade en lärare i religionshistoria tipsat mig om hennes bok, "The Goddessses and Gods of Old Europe". Jag läste den och blev vederbörligen imponerad.

Det hela blev inledningen till ett mångårigt intresse. Sommaren 1988 gick jag igenom Gimbutas många artiklar i tidskriften "Journal of Indo-European Studies" och samma år började jag läsa arkeologi. Alla mina uppsatser i arkeologi hade fokus på Gimbutas teorier om "matrifokala" förhistoriska samhällen. Från B-uppsatsen våren 1989, med den lite kryptiska titeln "Vad säger oss de antropomorfa figurinerna om förhistoriens förhållande mellan könen?" till C-uppsatsen 1990, och D-uppsatsen 1991, som båda tog upp hennes teorier om Europa under den yngre stenåldern. . Efter det skrev jag en D-uppsats i religionshistoria som diskuterade hennes teorier om den ÄLDRE stenåldern, hösten 1991. De tre senare uppsatserna finns att låna på Vitterhetsakademins bibliotek, men den från 1989 är nog för alltid försvunnen.

Marija Gimbutas har skrivit många böcker genom åren, men de som tar upp teorin om det för-indoeuropeiska "Gamla Europa" är den ovan nämnda "Goddesses and Gods"... från 1984, "The Language of the Goddess" från 1989, "The Civilization of the Goddess" från 1991, och den postumt utgivna "The Living Goddesses" från 1999. Alla är väl värda att läsa.

Egentligen skulle det bli en avhandling tills sist, men den blev aldrig av. Det närmaste avhandling jag kom var min text "Marija Gimbutas och hennes kritiker: Diskussionen om kvinnlig och manlig symbolik i det förhistoriska 'Gamla Europa'”, som här finns länkad från min webbsida.

Nu är det ganska länge sedan jag studerade Gimbutas men jag kommer att börja gå igenom hennes böcker igen . Hennes bidrag till vår kunskap om förhistorien är viktiga, centrala - och i hög grad underskattade inom den akademiska världen. Även om det är lätt att komma med befogad kritik mot många detaljer i hennes teoribyggnad, anser jag att de stora dragen stått sig anmärkningsvärt väl.

Som sagt, jag återkommer, efter att ha läst om hennes centrala böcker. Och jag kommer med alla sannolikhet att hitta saker som jag tycker är väsentliga att ta upp…..

Marija Gimbutas

Anakronismer i "A Game of Shadows"

2012-01-05T13:56:00.018+01:00

Jag var och såg Sherlock Holmes-filmen "A Game of Shadows" på bio igår. Den var faktiskt riktigt bra. Någon gång i mitten tyckte jag att det började bli tradigt, men mot slutet blev det riktigt spännande.

Jag tänker inte diskutera handlingen för de som eventuellt tänker se den. Men en sak tänker jag kort ta upp. Det är de irriterande anakronismerna i filmen.

Filmen ska utspela sig 1891. Och man försöker förvisso genom kläder, biltyper, och annat ge intrycket att det verkligen är 1891. Men jag tycker nog ändå att filmmakarna också borde ha läst på LITE idéhistoria. De konversationer som utspelar sig skulle ofta passa mycket bra i vissa intellektuella miljöer idag, men de blir ofta rena katastrofen om man tänker sig att det var 1891.

Bara två exempel. Det finns ganska så mycket psykologiska diskussioner i filmen. Där förekommer repliker om att en persons minnen eventuellt har trängts bort, vi för höra talas om att en annan person har en "narcissistisk" personlighetstyp, och i ett samtal används även "det omedvetna" som begrepp. Det skulle te sig lite mer rimligt om filmen hade utspelat sig i psykoanalytiskt inspirerade kretsar låt oss säga 1921, men i det förfreudianska året 1891 skulle den typen av diskussioner ha varit i det närmaste otänkbara i alla sammanhang.

Något som inte alls skulle passa in före 1970-talet är en scen där det engelska ordet "gender" (svenska genus) används när egentligen ordet "sex" (kön) skulle ha varit det rimliga. Orden och begreppet gender/genus används ju ofta i kurser i genusvetenskap idag, men definitivt inte 1891!

Personerna i filmens "1891" , tänker som intellektuella västerlänningar på 2000-talet. LITE irriterande är det, men å andra sidan lite roande också.

Men i vilket fall som helst tycker jag att filmen var klart sevärd. Om än lite för mycket action-inriktad för min smak, vilket i och för sig också är en anakronism. Action av den typen hör till vår tid men var inte ens påtänkt på Conan Doyles och Sherlock Holmes tid.

Terapi för mörkerrädsla

2012-01-04T06:09:00.004+01:00

Jag trodde att jag var mörkrädd. Men det verkar jag inte vara.

Eller rättare sagt jag är endast mörkrädd vid ett tillfälle. Det är när jag ska sova.

Nu har jag testat att stå i ett kolmörkt badrum flera gånger, ungefär en timme varje gång. Och roat mig med att mana fram de mest kusliga entiteter och be dom visa sig. Det började med svarta damen (eller svarta madam, som jag kom på att det nog var) och sedan trappade jag upp det till värre och värre väsen. Inget hände, och, nej, jag inte ens inbillade mig att något hände. Inte ens något sånt där kallt luftdrag som det brukar talas om.

Jag blev inte rädd, däremot mer och mer irriterad på alla förbaskade demoner och spöken som inte ville komma. Till sist började jag förolämpa dom, sa att de var inkompetenta. Till sist sa jag det värsta jag tror man kan säga - "ni finns inte, bevisa att ni finns". Men, ack, nej.

Nej, mörkrädd på något vanligt sätt är jag inte. Det är klart, om jag skulle gå ute i mörkret och jag märkte att en man följde efter mig vart jag än gick skulle jag bli rädd. Men det är inte mörkerrädsla, det är rationellt.

Men rädd är jag på många sätt. Men inte för mörker. I alla fall inte när jag inte ska sova.

"My coo ca choo"...

2012-01-03T04:55:00.010+01:00

Det finns en låt som jag haft i huvudet i åratal men som jag inte ens vetat hur dess titel stavas (däremot någorlunda bra hur den låter i örat!). Jag trodde den var från typ 1970, men nu när jag gjorde en ny djärv gissning hur titeln stavades insåg jag att jag måste hört den 1974, när jag var 19. Jag skrev alltså som jag tyckte att den lät på You Tubes sökfält, och då så... hittade jag "My coo ca choo". Eureka! Den gavs ut i december 1973, men blev inte Sverigeaktuell förrän året därefter..

Och med tanke på vad som hände mig just 1974 kan jag nu förstå de ganska så starkt romantiska känslor jag alltid har fått av den låten....

Fast visst verkar den aningen töntig idag, eller? ... Rent "objektivt" sett... alltså... eller?

Men jag märker att jag gillar den fortfarande /rodnar generat.../

"Svarta dam, visa dig"

2012-01-03T00:08:00.004+01:00

Jag har alltid varit mörkrädd. Så fort jag fick eget rum i maj 1968 började jag ha taklampan tänd. Varje natt.

Om någon släcker lampan när jag sover vaknar jag med en gång.

Men samtidigt älskar jag mörker, på ett annat sätt. Jag kan väl säga att jag är ambivalent.

Igår och idag gjorde jag ett oerhört barnsligt experiment. Otroligt fånigt,

Jag tänkte jag skulle testa min mörkrädsla. Jag gick in i toaletten och släckte lampan. Dörren var förstås stängd, så det var kolmörkt. Jag hade sett till att jag stod med ansiktet riktat mot spegeln. Och så testade jag en tonårslek, som jag tror jag aldrig gjorde som tonåring, men som jag hört talas om.

Jag sa "svarta dam, visa dig" tre gånger. Hon visade sig inte. Jag blev lite irriterad. Så tänkte jag på det gamla talesättet "ett, två, tre, på det fjärde ska det ske". Så jag sa samma sak en fjärde gång. Samma sak nu.

Jag nästan bönföll henne, "men kan du inte visa dig, då?". Inget resultat. "Men kan du inte viska något så att jag blir livrädd?". Inget resultat. "Kan du inte vidröra mig så att jag svimmar av skräck?". Men jag kände ingenting.

Så jag fick ge upp.

Men nu är det midnatt. Jag försöker igen......

/Några minuter senare./

Jag försökte igen, men inget hände. När man verkligen vill bli skrämd, så blir man inte det. Det kallas "Murphys lag". Eller nåt. Tråkigt är det i alla fall.

Cherry Bomb

2012-01-02T04:56:00.004+01:00

Efter att Runaways splittrades bildade en av dess medlemmar, Joan Jett, gruppen Blackhearts. Här gör hon och den gruppen en fin tolkning av den gamla Runawayshiten "Cherry Bomb"...

Ja, så sent som 1998, över 20 år efter att Cherry Bomb gjordes.

"Queens of Noise"

2011-12-31T00:00:00.008+01:00

Nu har det blivit den 31 december, nyårsafton. Eller natten till den, i alla fall.

Ikväll har jag lite nostalgiskt lyssnat på en CD med Runaways, en tjejrockgrupp med en ganska så aggressiv framtoning som jag brukade lyssna på i slutet av 1977 och i början av 1978, strax efter att jag fått min första "riktiga" lägenhet på Kvarnhagsgatan.

En låt som nog inte fanns på just de Runawaysskivor jag lyssnade på 77 och 78 men som finns på den CD jag har nu är "Queens of Noise". Den var faktiskt en av de låtar jag använde för att hämnas på min störande och SKA-spelande granne när jag bodde på Emmylundsvägen 3...

Efter att jag spelat färdigt CD:n var klockan över 22, och då får man inte spela mer (utom i hörlurar, men mina är gamla och slitna, och ljudet blir inte så bra). Då fastnade jag istället underligt nog i en gammal tråd på Cattas bubbla, med många hundra kommentarer. Tog mig mer än en timme att läsa igenom den.

Gott nytt år!

"Titta, titta" - på de slående pojkarnas sida...

2011-12-30T14:56:00.012+01:00

Ibland undrar jag om någon kan tycka att jag överreagerar inför saker. Som till exempel när jag efter en förfärligt massa år lyssnar igen på Owe Thörnqvists "Titta, titta" och upprörs över hur han verkar nonchalera att pojkar slår flickor.

"Titta, titta" var en sång som jag verkligen gillade som barn. Den var rolig, och roligast av allt var nog raderna:

"Titta på Ville, titta på Ville, han har Bc i "krille", ha, ha!
Men inte Hektor, men inte Hektor, för hans farsa är rektor, ha, ha!."

Det var ett så underbart respektlöst ifrågasättande av det rättvisa i betygssättningen att jag nästan baxnade. För att vara skrivet av en vuxen tyckte jag det var väldigt sympatiskt.

Owe Thörnqvist beskriver ju en besvärlig klass:
"Fy, på sej, Asta, fy, på sej, Asta, ska hon sitta och kasta? Va!
Nej, det var Becke, nej, det var Becke, för han stänkte med bläcke'!
Detta börjar faktiskt likna höjden, ska jag säja!
Nästa timme börjar vi med slöjden, ska jag säja!"

Så besvärlig att han verkar frukta för sin egen säkerhet: "Oj, oj, oj, oj, oj sicket sjå, man blir ju slagen gul och blå".

Nu är ju läraren alltid starkare än barnen på den nivå det här handlar om så han behövde ju inte vara SÅ orolig. Men det finns en beskrivning av någon som verkligen blir slagen i sången, och vad säger Thörnqvist då?

"Stina läser nästa stycke!
Buuhuuu! Titta på Tage, titta på Tage, det är han som har slage'.
Slog lilla Stina, slog lilla Stina,så hon börja' och grina.
Åh, hon har väl aldrig annat för sej, kan man tänka.
Huvudsaken är väl att det rör sej, kan man tänka."

Jag blir faktiskt upprörd när jag hör och läser det. Läraren, som själv oroar sig för att han ska bli slagen gul och blå, verkar inte alls bry sig om att Tage slog Stina, utan verkar faktiskt nästan håna henne: "Åh, hon har väl aldrig annat för sej, kan man tänka".

Nej, denna text i "Titta, titta" är faktiskt inte likgiltig eller helt trivial. Att reagera på den är inte fånigt och meningslöst, vad sedan än Pär Ström o co må tycka om saken.

Det Owe Thörnqvist, som så vitt jag fattar var lärare på riktigt, skrev och sjöng avspeglade något existerande. En inställning som fanns och finns än idag, och som är ganska så sorglig. För att uttrycka det försiktigt.

Det första val jag röstade i - skolvalet 1970

2011-12-30T00:19:00.013+01:00

Det var skolval på Essingeskolan i september 1970. Jag var 15 och gick i nian.

Jag hade bestämt mig långt innan att jag skulle rösta på VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna). Jag var ju visserligen medlem i FPU, men det var jag ju som sagt inte för att jag var folkpartist, utan för att jag gillade Per Gahrton.

Men jag nöjde mig inte med att rösta. Jag startade en kampanj för att andra också skulle rösta på VPK.

Borgarna på skolan fanns det ju inte någon anledning att försöka övertyga, de var som de var. Det som oroade mig var att missledda personer skulle rösta på KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna), istället för på VPK. KFML:s dåvarande studentförbund Clarté hade delat ut ett flygblad på skolan, där de målade upp en så fin bild hur skolan skulle funka under socialismen. Det var så vackert skrivet, och rentav förföriskt.

Nu hade jag ju läst om Stalin, och visste att KFML/Clarté stödde Stalin. Inte nog med det - jag hade läst en bok av A.S. Neill, Problemläraren, som hade citerat stora delar av en sovjetisk artikel från det sena trettiotalet om de sovjetiska skolornas ordningsstadgar. Det var inte riktigt i linje med Clartés vackra bild. I de sovjetiska ordningsreglerna, och i artikeln i sovjettidningen, stod det mycket om disciplin, bestraffningar och obetingad lydnad. Inte nog med det - det framhölls också hur mycket bättre disciplinen hade blivit när man hade avskaffat samskolan för både pojkar och flickor och återinfört enkönade särskolor.

Det var en hårresande läsning.

Så jag gick runt och berättade för alla som ville lyssna att KFML var stalinister, och hur den stalinistiska skolan hade funkat i praktiken. Eftersom det inte fanns några KFML:are på skolan sade ingen mot mig... Det hade dock varit en skolvalsdebatt, och den kvinnliga KFML-representanten hade varit nästan like förföriskt inställsam som Clartéflygbladet. Vem som hade delat ut Clartéflygbladet visste jag inte, men det var i alla fall ingen som gick på skolan.

Den 21 september, måndagen efter "det riktiga" valet, var det så rösträkning på skolan. Jag minns inte siffrorna, men det blev borgerlig majoritet. Däremot hade VPK fått mycket fler röster än KFML. Vår käre rektor (obs grov ironi!) sade att han var förvånad, för i nästan alla andra skolor hade KFML blivit mycket större än VPK. Om min kampanj verkligen hade spelat in och bidragit till att VPK blev större än KFML på just vår skola är naturligtvis omöjligt att säga. Men jag ville nog tro det.

Jag var som sagt fortfarande med i FPU. Därför var det lite kul att sedan få reda på att Rolf Granstrand, en av ledamöterna i FPU:s förbundsstyrelse, sedermera avslöjade att han hade röstat på VPK i valet. Han blev ett av Leijonborgfalangens paradargument för att man måste göra sig av med Per Gahrton.

I FPU blev jag ju inte långvarig, som sagt. Den 27 september gick jag på FPU Storstockholms medlemsmöte, och blev nästan fysiskt illamående. Det var inte precis där jag ville vara med. Det var ett näste för intrigerande högervridna leijonborgare som ville ha bort Gahrton, alltså den person som hade inspirerat mig att gå med. Så jag skrev ett argt brev till FPU och avsade mig mitt medlemskap.

Vietnam 1964-66

2011-12-29T23:58:00.003+01:00

Vietnam hade redan i barndomen en oerhörd betydelse för mitt medvetande och uppfattning om världen. Jag var ju brådmogen, och hade fram till december 1964 en världsbild som i hög grad skapats av läsning av Det Bästa och andra borgerliga medier.

Vietnam hade jag förstås hört talas om – och uppfattade det som ett angreppskrig av diktaturen Nordvietnam mot demokratin Sydvietnam.

Samtidigt hade jag – och jag var då nio år, på gränsen till det tionde – börjat läsa Ny Dag. På något sätt var det en reaktion mot vuxenvärldens inställning. Jag hade bibringats uppfattningen att kommunister var hemska förtryckare – och på något plan hade jag känslan av att vad än de vuxna sa kunde sanningen mycket väl vara den motsatta.

Så min veckopeng fick många gånger alltså gå till att köpa Ny Dag - i den pressbyrå som låg insprängd i Svenska Dagbladets hus!

Och så denna dag – den 21 december 1964. (Har kollat på KB, det stämmer). Där fanns en artikel om Vietnam. Inget nytt med det, jag brukade avfärda sådana artiklar som ”kommunistpropaganda”. Men det märkliga med denna artikel var att den var saxad from New York Herald Tribune. Jag läste den, alldeles förundrad. Här hade vi en ansedd amerikansk tidning som berättade att FNL (”Viet Cong”) bestod av fattiga bönder, att regeringen var en USA-stödd militärdiktatur, att det var en bondegerilla, inte Nordvietnams reguljära armé som slogs mot USA i syd. Jag blev skakad.

Den dagen raserades hela den bild av världen som jag hade. Allt var tvärtom, åtminstone i Vietnam. Det var kusligt, på sätt och vis. På ett annat sätt var det befriande.

Hela 1965 dominerade Vietnam mitt inre liv. Jag var 10, men lekte inte mycket med mina kamrater. Så jag läste tidningar och böcker.

Vad gäller Vietnam var det på sätt och vis också ett "krig" inom mig. I februari 1965 började jag på nytt undra om inte USA hade rätt, medan jag i april detta år, då jag för alla mina sparpengar hade prenumererat en månad på Stockholms-Tidningen (s), på nytt ställde mig på ”Viet Congs” sida. Hösten 1965 började jag på nytt undra om inte USA hade rätt, för att slutligen bestämma mig för att stöda Vietnam i februari 1966.

Det här var ett inre drama, och jag upplevde det som gällande liv eller död. Men i slutändan segrade inställningen att USA:s krig var orättvist och att de fattiga bönderna i Vietnam var de som verklige försvarade ”friheten” – inte USA. Detta i sin tur hade konsekvenser för min världsbild i övrigt. Värden var inte som den presenterades för oss av tvärsäkra vuxna. Mycket ofta var det som sagt - tvärtom.

Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band

2011-12-28T01:38:00.014+01:00

Den 27 december 1967 lyssnade jag första gången på hela Beatles LP "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band". Jag skulle fylla 13 om några dagar.

Jag hade önskat den till julklapp och fått den. Men eftersom vi inte hade en stereogrammofon och skivan var köpt i stereo var jag tvungen att byta den. Så onsdagen den 27 gick jag till affären och bytte stereoskivan mot en monoskiva.

Det var sedan en oerhörd upplevelse att lyssna igenom den. Jag hade nog aldrig hört något liknande. Eller läst, för på baksidan fanns alla texter.

Jag hade dessutom en modell utifrån vilken jag kunde tolka texterna. Det var Håkan Sandblads och Arne Ruths artikel "Den påtända generationen" från DN den 6 augusti 1967. Nu var det visserligen så att jag inte trodde på, eller inte ville tro på, deras teori om att skivan handlade om LSD "från omslaget till innerspåret". Men det spelade egentligen ingen roll, deras utförliga analys av skivan, låt för låt, påverkade mig i alla fall.

Framförallt därför att under deras LSD-teori låg ett annat tema. LSD och droger var i Sandblad/Ruths tolkning kopplad till en form av samhällskritik. Enligt dem var skivan i princip uppdelad i två delar. Dels beskrivningen av den kärlekslösa och kälkborgerliga västerländska kulturen som var dömd till undergång. Den skildrades i karikatyrartad form i låtar som "When I´m 64", "Lovely Rita" och "Good, Morning, Good Morning".

Detta var den gamla fyrkantiga världen, som sagt dömd till undergång. Lösningen enligt Beatles, om man fick tro Sandblad/Ruht, var kärlek - och droger. I "Lucy in the Sky with Diamonds" introducerades den lösningen, som redan antytts i "With a Little Help from my Friends" textrad "I get high with a little help from my friends".

Efter Lucy in the Sky kom två exemplifieringar om hur allt skulle gå bättre med droger och kärlek - i "Getting Better" och "Fixing a Hole". LSD-kultens karaktär av ungdomsrevolt avspeglades bra i nästa låt "She´s Leaving Home". Och "Being for the Benefit of mr Kite" överflödade av psykedeliskt bildspråk - "high as a kite" var till exempel en vanlig term för att vara påtänd.

Det mystiska kärleksbuskapet fanns ju representerat i "Within you without you". Sedan kom alltså tre låtar om den döende prepsykedeliska världens bisarra töntighet åtföljt av en repris av titellåten. Och så kommer då "A Day in the Life". Att den handlade om droger trodde ju många - huvudpersonen som går upp i det övre däcket av bussen - och sedan orden: "had a smoke ... and I went into a dream" - en rad som åtföljs av drömlika änglakörer.

Men enligt Sandblad/Ruth är det också en undergångsvision. Bilolyckan i låtens början symboliserade den västerländska kulturens undergång. Mannen som dör är känd och uppsatt - han kanske rent av kom från "the house of lords".... En lämplig symbol för den trista, kärlekslösa prepsykedeliska eran....

Och så slutet - drömlika änglakörer, och som sista mening "I´d love to turn you on" (jag skulle vilja tända på dig...) - följt av en kakafoni. Och detta, lärde Sandblad/Ruth oss, var skivans yttersta budskap.

Men inte det sista. Ty enligt dessa författare kan man dessutom i innerspåret höra orden "Can you see any other way?". Vilket alltså är kopplat till "A Day in the Life":s uppmaning att tända på....

Nåväl, jag tyckte inte att innerspåret alls lät som "Can you see any other way?". Snarare som "Never could see anybody". Eller nåt.

Mer allmänt hade jag definitivt bestämt mig för att inte tro på LSD-teorin. Men det underliggande temat hos Sandblad/Ruth hade mig ändå i ett fast grepp. För det gick ändå på något sätt att ta upp dikotomin mellan det gamla, töntiga, kälkborgerliga, kärlekslösa tänkandet och det nya, hippieinspirerade dito, fyllt av idéer om kärlek och gemenskap. Jag tror helt enkelt att jag abstraherade bort LSD från ekvationen så att säga - och behöll resten.

Så Sandblad/Ruths analys kom att ge mig de glasögon med vars hjälp jag stukturerade min upplevelse av Sgt. Pepper-LP:n. Och jag tror att jag upplever den på det sättet än idag.

Den enda skillnaden är att jag väl numera får en del MEDVETNA gudinneassociationer av texten till "Lucy in the Sky with Diamonds", som jag inte fick då.

Men fortfarande är det alltså en stor upplevelse att lyssna på Sgt. Pepper.

Luka

2011-12-27T03:01:00.011+01:00

Texter kan beröra en. Beröra en mycket. Kanske än mer om de är tonsatta.

Jag letade efter en sång jag hört på radio då och då. Visste inte vad den hette. Sökte på Google efter sökord från texten. Ja, jag hittade den ganska snart. Den hette "Luka". Och den handlade ungefär om vad jag trodde att den skulle handla.

Om en kvinna som misshandlas grovt och inte vågar protestera. Men den skulle också ha kunnat handla om ett barn.

När jag hade hört färdigt den, var mitt ansikte alldeles vått.
-------------------------------------
TILLÄGG
Dvs jag trodde alltså att den handlade om kvinnomisshandel. Men nu får jag höra att den skulle handla om en misshandlad pojke som bodde i samma trappuppgång som artisten. Det kanske går att kolla upp saken.

Äntligen!

2011-12-25T19:39:00.007+01:00

Efter att ha tragglat mig igenom Nigel Davies "The ancient kingdoms of Peru" och upplevt projektet som alltmer tröstlöst, insåg jag att nästa bok jag lånat, "The Inca empire" av Thomas C Patterson faktiskt var en fullträff.

Medan Davies visade sig vara en konservativ engelsk parlamentsledamot (!), med en dito samhällssyn, utgår Patterson från ett försök till marxistisk analys, och ställer alltså precis den typ av frågor som jag förväntas diskutera på mitt föredrag.

Mina helgstudier verkar räddade, med andra ord.

Läser på för inkaföredrag

2011-12-24T23:26:00.011+01:00

I början av januari är det meningen att jag ska hålla föredrag om inkakulturen för föreningen Socialisten. Anledningen till att just jag, vars kunskaper om denna kultur inte är så överväldigande, valdes ut för detta, var nog kanske att jag hamnade i en diskussion om de tidiga staternas uppkomst. Jag reagerade lite sarkastiskt på en åsikt som jag tyckte var ogrundad och frågade lite syrligt om den verkligen kunna stämma in på inkariket. Så när det sedan kom upp att vi skulle gå och titta på inkautställningen och att vi sedan några dar senare skulle ha ett möte där någon kunde hålla en inledning om inkas, var det ju lämpligt att just jag fick uppgiften. Jag borde ha lärt mig att hålla mun, inser jag nu.

Det första problemet som uppstod hade just med inkautställningen att göra. Eftersom den pågår visade det sig att alla "vanliga" bibliotek hade rensats på inkaböcker, av alla nyblivna inkaentuasiaster. Men de hade dess bättre glömt att hemsöka mer forskningsinriktade dito, och till sist hittade jag en del matnyttigt på Latinamerikabiblioteket på Stockholms universitet.

Sedan påmindes jag, när jag började läsa, om något som jag ju visste, men nästan hade trängt bort. Nämligen att inkas endast är den sista i en lång serie av civilisationer, och att man måste börja långt, långt tidigare, om man ska vara seriös. Och läsa om stater, städer, folkgrupper med namn jag glömt för länge sen.

En av föregångarna till inkas var förresten de som byggde de så kallade Nasza-linjerna. De blev kända genom att Erich von Däniken hävdade att de var landningsbanor för utomjordiska kosmonauter. Varför dessa ville landa på banor som var komplexa avbildningar av (exempelvis) fåglar förklarade aldrig von Däniken, så vitt jag minns. Men det ger ju mig en förevändning att komma med åtminstone EN syrlig kommentar om von Däniken när jag pratar.

Inkautställningen, ja, En tidigare variant av den var här i Stockholm så långt tillbaka i tiden som 1962, och då såg jag den faktiskt. Jag var sju år och drömde sedan mardrömmar om inkamasker och tyckte att jag såg självlysande sådana som grinade hotfullt mot mig när jag skulle försöka sova. Det kanske blir ett rent psykodrama inom mig när jag ser den på nytt.

Så nu läser jag för glatta livet. På julafton, alltså. Och dricker Ramlösa med rabarbersmak, och äter smörgåsar med senapssill som pålägg. Det senare en av mina kulinariska avvikelser, eller vad man kan kalla det. Jag blev utskrattad för den när jag bodde i studentkorridor.

God natt och god jul!

Var och firade vintersolståndet...

2011-12-23T01:17:00.015+01:00

... med Tealogerna, på Stadshusets gård, vid sextiden på midvinterdagen.

Efteråt gick vi in och drack glögg, och soppa. Och hade ringdanser (med gudinneteman) och en hel del diskussioner.

Det var mycket roligt och givande!

Jorden kan bli som Venus

2011-12-21T13:01:00.007+01:00

Om växthuseffekten fortsätter kan det värsta scenariot bli att jorden kommer att få ett klimat som liknar det på sin systerplanet Venus, säger den kände astronomen Stephen Hawking.

Bra att han tar upp det på det sättet. Farorna med växthuseffekten handlar ju inte "endast" om höjda vattennivåer, stormar eller torka. En okontrollerad växthuseffekts yttersta konsekvenser kan helt uppenbart bli skapandet av en dynamik som i slutändan blir ett hot mot allt mänskligt liv, och kanske allt liv på jorden.

"De våldtagna kan aldrig lita på någon"

2011-12-20T22:43:00.016+01:00

Läs gärna Mats Edmans utmärkta debattartikel i "Dagens Samhälle". Jag har hämtat den från Suspicios blogg.

I den tar han även upp det det fall som slaskkanalen TV3/Strix och den alltmer kuslige försvararen av "oskyldiga män", Robert Aschberg, tagit upp. Och som Suspicio skrivit ett utmärkt inlägg om.

Nu hängs terapeuten Gabriella Rastad ut av Aschberg et consortes som en farlig "inplanterare" av "falska minnen" . Vet inte så mycket om fallet, men Rastad är i alla fall i gott sällskap. Att bli angripen av machogänget runt Aschberg för att "inplantera falska minnen" torde vara en merit. För att uttrycka mig lite försiktigt.

H. P. Lovecraft: "The Nameless City"

2011-12-20T02:39:00.022+01:00

/Ett av Lovecrafts främsta teman är vad som brukar kallas Cthulhu-myten. Den grundas på idén att jorden en gång befolkades av entiteter som sedan trängdes undan, men som än idag finns i någon sorts skymningsvärld. Där dväljs de, och strävar efter att en gång ta tillbaka sin forna position.

Den första novell som brukar räknas till denna mytcykel är "The Nameless City" från 1921. Här finns temat endast antytt, men det finns redan här en referens till "den galne araben Abdul Alhazred", som senare regelbundet återkommer i Lovecrafts berättelser. Från och med "The Hound" från 1922 beskrivs denne framförallt som författaren till den "förbjudna" Necronomicon, ett imaginärt och "onämnbart" verk som sedan återkommer i alla berättelserna i Cthulhu-myten.

Lägg förresten märke till hur Lovecraft här först beskriver bilderna av "reptiler" i "den namnlösa staden" som "allegoriska" beskrivningar av de människor som bodde där - ända till dess huvudpersonen slutligen börjar ana att de verkligen VAR reptiler - och att de på något plan lever än idag. Alhazreds märkliga och vackra vers “That is not dead which can eternal lie, And with strange aeons even death may die” får ju på så sätt här någon form av förklaring...

David Icke hade kanske studerat Lovecraft innan han utvecklade sin bisarra reptilteori?

"The Nameless City" är ganska poetisk, och vacker. Tycker jag i alla fall. Den är en "tidig" Lovecraftberättelse och hans stil har ännu inte helt utvecklats. Men jag lägger ut den här och hoppas att den alltid kan glädja någon.../
------------------------------------------------
When I drew nigh the nameless city I knew it was accursed. I was travelling in a parched and terrible valley under the moon, and afar I saw it protruding uncannily above the sands as parts of a corpse may protrude from an ill-made grave. Fear spoke from the age-worn stones of this hoary survivor of the deluge, this great-grandmother of the eldest pyramid; and a viewless aura repelled me and bade me retreat from antique and sinister secrets that no man should see, and no man else had ever dared to see.

Remote in the desert of Araby lies the nameless city, crumbling and inarticulate, its low walls nearly hidden by the sands of uncounted ages. It must have been thus before the first stones of Memphis were laid, and while the bricks of Babylon were yet unbaked. There is no legend so old as to give it a name, or to recall that it was ever alive; but it is told of in whispers around campfires and muttered about by grandams in the tents of sheiks, so that all the tribes shun it without wholly knowing why. It was of this place that Abdul Alhazred the mad poet dreamed on the night before he sang his unexplainable couplet:

“That is not dead which can eternal lie,
And with strange aeons even death may die.”

I should have known that the Arabs had good reason for shunning the nameless city, the city told of in strange tales but seen by no living man, yet I defied them and went into the untrodden waste with my camel. I alone have seen it, and that is why no other face bears such hideous lines of fear as mine; why no other man shivers so horribly when the night-wind rattles the windows. When I came upon it in the ghastly stillness of unending sleep it looked at me, chilly from the rays of a cold moon amidst the desert’s heat. And as I returned its look I forgot my triumph at finding it, and stopped still with my camel to wait for the dawn.

For hours I waited, till the east grew grey and the stars faded, and the grey turned to roseal light edged with gold. I heard a moaning and saw a storm of sand stirring among the antique stones though the sky was clear and the vast reaches of the desert still. Then suddenly above the desert’s far rim came the blazing edge of the sun, seen through the tiny sandstorm which was passing away, and in my fevered state I fancied that from some remote depth there came a crash of musical metal to hail the fiery disc as Memnon hails it from the banks of the Nile. My ears rang and my imagination seethed as I led my camel slowly across the sand to that unvocal stone place; that place too old for Egypt and Meroë to remember; that place which I alone of living men had seen.

In and out amongst the shapeless foundations of houses and palaces I wandered, finding never a carving or inscription to tell of those men, if men they were, who built the city and dwelt therein so long ago. The antiquity of the spot was unwholesome, and I longed to encounter some sign or device to prove that the city was indeed fashioned by mankind. There were certain proportions and dimensions in the ruins which I did not like. I had with me many tools, and dug much within the walls of the obliterated edifices; but progress was slow, and nothing significant was revealed. When night and the moon returned I felt a chill wind which brought new fear, so that I did not dare to remain in the city. And as I went outside the antique walls to sleep, a small sighing sandstorm gathered behind me, blowing over the grey stones though the moon was bright and most of the desert still.

I awaked just at dawn from a pageant of horrible dreams, my ears ringing as from some metallic peal. I saw the sun peering redly through the last gusts of a little sandstorm that hovered over the nameless city, and marked the quietness of the rest of the landscape. Once more I ventured within those brooding ruins that swelled beneath the sand like an ogre under a coverlet, and again dug vainly for relics of the forgotten race. At noon I rested, and in the afternoon I spent much time tracing the walls, and the bygone streets, and the outlines of the nearly vanished buildings. I saw that the city had been mighty indeed, and wondered at the sources of its greatness. To myself I pictured all the splendours of an age so distant that Chaldaea could not recall it, and thought of Sarnath the Doomed, that stood in the land of Mnar when mankind was young, and of Ib, that was carven of grey stone before mankind existed.

All at once I came upon a place where the bed-rock rose stark through the sand and formed a low cliff; and here I saw with joy what seemed to promise further traces of the antediluvian people. Hewn rudely on the face of the cliff were the unmistakable facades of several small, squat rock houses or temples; whose interiors might preserve many secrets of ages too remote for calculation, though sandstorms had long since effaced any carvings which may have been outside.

Very low and sand-choked were all of the dark apertures near me, but I cleared one with my spade and crawled through it, carrying a torch to reveal whatever mysteries it might hold. When I was inside I saw that the cavern was indeed a temple, and beheld plain signs of the race that had lived and worshipped before the desert was a desert. Primitive altars, pillars, and niches, all curiously low, were not absent; and though I saw no sculptures nor frescoes, there were many singular stones clearly shaped into symbols by artificial means. The lowness of the chiselled chamber was very strange, for I could hardly more than kneel upright; but the area was so great that my torch shewed only part at a time. I shuddered oddly in some of the far corners; for certain altars and stones suggested forgotten rites of terrible, revolting, and inexplicable nature, and made me wonder what manner of men could have made and frequented such a temple. When I had seen all that the place contained, I crawled out again, avid to find what the other temples might yield.

Night had now approached, yet the tangible things I had seen made curiosity stronger than fear, so that I did not flee from the long moon-cast shadows that had daunted me when first I saw the nameless city. In the twilight I cleared another aperture and with a new torch crawled into it, finding more vague stones and symbols, though nothing more definite than the other temple had contained. The room was just as low, but much less broad, ending in a very narrow passage crowded with obscure and cryptical shrines. About these shrines I was prying when the noise of a wind and of my camel outside broke through the stillness and drew me forth to see what could have frightened the beast.

The moon was gleaming vividly over the primeval ruins, lighting a dense cloud of sand that seemed blown by a strong but decreasing wind from some point along the cliff ahead of me. I knew it was this chilly, sandy wind which had disturbed the camel, and was about to lead him to a place of better shelter when I chanced to glance up and saw that there was no wind atop the cliff. This astonished me and made me fearful again, but I immediately recalled the sudden local winds I had seen and heard before at sunrise and sunset, and judged it was a normal thing. I decided that it came from some rock fissure leading to a cave, and watched the troubled sand to trace it to its source; soon perceiving that it came from the black orifice of a temple a long distance south of me, almost out of sight. Against the choking sand-cloud I plodded toward this temple, which as I neared it loomed larger than the rest, and shewed a doorway far less clogged with caked sand. I would have entered had not the terrific force of the icy wind almost quenched my torch. It poured madly out of the dark door, sighing uncannily as it ruffled the sand and spread about the weird ruins. Soon it grew fainter and the sand grew more and more still, till finally all was at rest again; but a presence seemed stalking among the spectral stones of the city, and when I glanced at the moon it seemed to quiver as though mirrored in unquiet waters. I was more afraid than I could explain, but not enough to dull my thirst for wonder; so as soon as the wind was quite gone I crossed into the dark chamber from which it had come.

This temple, as I had fancied from the outside, was larger than either of those I had visited before; and was presumably a natural cavern, since it bore winds from some region beyond. Here I could stand quite upright, but saw that the stones and altars were as low as those in the other temples. On the walls and roof I beheld for the first time some traces of the pictorial art of the ancient race, curious curling streaks of paint that had almost faded or crumbled away; and on two of the altars I saw with rising excitement a maze of well-fashioned curvilinear carvings. As I held my torch aloft it seemed to me that the shape of the roof was too regular to be natural, and I wondered what the prehistoric cutters of stone had first worked upon. Their engineering skill must have been vast.

Then a brighter flare of the fantastic flame shewed me that for which I had been seeking, the opening to those remoter abysses whence the sudden wind had blown; and I grew faint when I saw that it was a small and plainly artificial door chiselled in the solid rock. I thrust my torch within, beholding a black tunnel with the roof arching low over a rough flight of very small, numerous, and steeply descending steps. I shall always see those steps in my dreams, for I came to learn what they meant. At the time I hardly knew whether to call them steps or mere foot-holds in a precipitous descent. My mind was whirling with mad thoughts, and the words and warnings of Arab prophets seemed to float across the desert from the lands that men know to the nameless city that men dare not know. Yet I hesitated only a moment before advancing through the portal and commencing to climb cautiously down the steep passage, feet first, as though on a ladder.

It is only in the terrible phantasms of drugs or delirium that any other man can have had such a descent as mine. The narrow passage led infinitely down like some hideous haunted well, and the torch I held above my head could not light the unknown depths toward which I was crawling. I lost track of the hours and forgot to consult my watch, though I was frightened when I thought of the distance I must be traversing. There were changes of direction and of steepness, and once I came to a long, low, level passage where I had to wriggle feet first along the rocky floor, holding my torch at arm’s length beyond my head. The place was not high enough for kneeling. After that were more of the steep steps, and I was still scrambling down interminably when my failing torch died out. I do not think I noticed it at the time, for when I did notice it I was still holding it high above me as if it were ablaze. I was quite unbalanced with that instinct for the strange and the unknown which has made me a wanderer upon earth and a haunter of far, ancient, and forbidden places.

In the darkness there flashed before my mind fragments of my cherished treasury of daemoniac lore; sentences from Alhazred the mad Arab, paragraphs from the apocryphal nightmares of Damascius, and infamous lines from the delirious Image du Monde of Gauthier de Metz. I repeated queer extracts, and muttered of Afrasiab and the daemons that floated with him down the Oxus; later chanting over and over again a phrase from one of Lord Dunsany’s tales—“the unreverberate blackness of the abyss”. Once when the descent grew amazingly steep I recited something in sing-song from Thomas Moore until I feared to recite more:

“A reservoir of darkness, black
As witches’ cauldrons are, when fill’d
With moon-drugs in th’ eclipse distill’d.
Leaning to look if foot might pass
Down thro’ that chasm, I saw, beneath,
As far as vision could explore,
The jetty sides as smooth as glass,
Looking as if just varnish’d o’er
With that dark pitch the Sea of Death
Throws out upon its slimy shore.”

Time had quite ceased to exist when my feet again felt a level floor, and I found myself in a place slightly higher than the rooms in the two smaller temples now so incalculably far above my head. I could not quite stand, but could kneel upright, and in the dark I shuffled and crept hither and thither at random. I soon knew that I was in a narrow passage whose walls were lined with cases of wood having glass fronts. As in that Palaeozoic and abysmal place I felt of such things as polished wood and glass I shuddered at the possible implications. The cases were apparently ranged along each side of the passage at regular intervals, and were oblong and horizontal, hideously like coffins in shape and size. When I tried to move two or three for further examination, I found they were firmly fastened.

I saw that the passage was a long one, so floundered ahead rapidly in a creeping run that would have seemed horrible had any eye watched me in the blackness; crossing from side to side occasionally to feel of my surroundings and be sure the walls and rows of cases still stretched on. Man is so used to thinking visually that I almost forgot the darkness and pictured the endless corridor of wood and glass in its low-studded monotony as though I saw it. And then in a moment of indescribable emotion I did see it.

Just when my fancy merged into real sight I cannot tell; but there came a gradual glow ahead, and all at once I knew that I saw the dim outlines of the corridor and the cases, revealed by some unknown subterranean phosphorescence. For a little while all was exactly as I had imagined it, since the glow was very faint; but as I mechanically kept on stumbling ahead into the stronger light I realised that my fancy had been but feeble. This hall was no relic of crudity like the temples in the city above, but a monument of the most magnificent and exotic art. Rich, vivid, and daringly fantastic designs and pictures formed a continuous scheme of mural painting whose lines and colours were beyond description. The cases were of a strange golden wood, with fronts of exquisite glass, and contained the mummified forms of creatures outreaching in grotesqueness the most chaotic dreams of man.

To convey any idea of these monstrosities is impossible. They were of the reptile kind, with body lines suggesting sometimes the crocodile, sometimes the seal, but more often nothing of which either the naturalist or the palaeontologist ever heard. In size they approximated a small man, and their fore legs bore delicate and evidently flexible feet curiously like human hands and fingers. But strangest of all were their heads, which presented a contour violating all known biological principles. To nothing can such things be well compared—in one flash I thought of comparisons as varied as the cat, the bulldog, the mythic Satyr, and the human being. Not Jove himself had so colossal and protuberant a forehead, yet the horns and the noselessness and the alligator-like jaw placed the things outside all established categories. I debated for a time on the reality of the mummies, half suspecting they were artificial idols; but soon decided they were indeed some palaeogean species which had lived when the nameless city was alive. To crown their grotesqueness, most of them were gorgeously enrobed in the costliest of fabrics, and lavishly laden with ornaments of gold, jewels, and unknown shining metals.

The importance of these crawling creatures must have been vast, for they held first place among the wild designs on the frescoed walls and ceiling. With matchless skill had the artist drawn them in a world of their own, wherein they had cities and gardens fashioned to suit their dimensions; and I could not but think that their pictured history was allegorical, perhaps shewing the progress of the race that worshipped them. These creatures, I said to myself, were to the men of the nameless city what the she-wolf was to Rome, or some totem-beast is to a tribe of Indians.

Holding this view, I thought I could trace roughly a wonderful epic of the nameless city; the tale of a mighty sea-coast metropolis that ruled the world before Africa rose out of the waves, and of its struggles as the sea shrank away, and the desert crept into the fertile valley that held it. I saw its wars and triumphs, its troubles and defeats, and afterward its terrible fight against the desert when thousands of its people—here represented in allegory by the grotesque reptiles—were driven to chisel their way down through the rocks in some marvellous manner to another world whereof their prophets had told them. It was all vividly weird and realistic, and its connexion with the awesome descent I had made was unmistakable. I even recognised the passages.

As I crept along the corridor toward the brighter light I saw later stages of the painted epic—the leave-taking of the race that had dwelt in the nameless city and the valley around for ten million years; the race whose souls shrank from quitting scenes their bodies had known so long, where they had settled as nomads in the earth’s youth, hewing in the virgin rock those primal shrines at which they never ceased to worship. Now that the light was better I studied the pictures more closely, and, remembering that the strange reptiles must represent the unknown men, pondered upon the customs of the nameless city. Many things were peculiar and inexplicable. The civilisation, which included a written alphabet, had seemingly risen to a higher order than those immeasurably later civilisations of Egypt and Chaldaea, yet there were curious omissions. I could, for example, find no pictures to represent deaths or funeral customs, save such as were related to wars, violence, and plagues; and I wondered at the reticence shewn concerning natural death. It was as though an ideal of earthly immortality had been fostered as a cheering illusion.

Still nearer the end of the passage were painted scenes of the utmost picturesqueness and extravagance; contrasted views of the nameless city in its desertion and growing ruin, and of the strange new realm or paradise to which the race had hewed its way through the stone. In these views the city and the desert valley were shewn always by moonlight, a golden nimbus hovering over the fallen walls and half revealing the splendid perfection of former times, shewn spectrally and elusively by the artist. The paradisal scenes were almost too extravagant to be believed; portraying a hidden world of eternal day filled with glorious cities and ethereal hills and valleys. At the very last I thought I saw signs of an artistic anti-climax. The paintings were less skilful, and much more bizarre than even the wildest of the earlier scenes. They seemed to record a slow decadence of the ancient stock, coupled with a growing ferocity toward the outside world from which it was driven by the desert. The forms of the people—always represented by the sacred reptiles—appeared to be gradually wasting away, though their spirit as shewn hovering about the ruins by moonlight gained in proportion. Emaciated priests, displayed as reptiles in ornate robes, cursed the upper air and all who breathed it; and one terrible final scene shewed a primitive-looking man, perhaps a pioneer of ancient Irem, the City of Pillars, torn to pieces by members of the elder race. I remembered how the Arabs fear the nameless city, and was glad that beyond this place the grey walls and ceiling were bare.

As I viewed the pageant of mural history I had approached very closely the end of the low-ceiled hall, and was aware of a great gate through which came all of the illuminating phosphorescence. Creeping up to it, I cried aloud in transcendent amazement at what lay beyond; for instead of other and brighter chambers there was only an illimitable void of uniform radiance, such as one might fancy when gazing down from the peak of Mount Everest upon a sea of sunlit mist. Behind me was a passage so cramped that I could not stand upright in it; before me was an infinity of subterranean effulgence.

Reaching down from the passage into the abyss was the head of a steep flight of steps—small numerous steps like those of the black passages I had traversed—but after a few feet the glowing vapours concealed everything. Swung back open against the left-hand wall of the passage was a massive door of brass, incredibly thick and decorated with fantastic bas-reliefs, which could if closed shut the whole inner world of light away from the vaults and passages of rock. I looked at the steps, and for the nonce dared not try them. I touched the open brass door, and could not move it. Then I sank prone to the stone floor, my mind aflame with prodigious reflections which not even a death-like exhaustion could banish.

As I lay still with closed eyes, free to ponder, many things I had lightly noted in the frescoes came back to me with new and terrible significance—scenes representing the nameless city in its heyday, the vegetation of the valley around it, and the distant lands with which its merchants traded. The allegory of the crawling creatures puzzled me by its universal prominence, and I wondered that it should be so closely followed in a pictured history of such importance. In the frescoes the nameless city had been shewn in proportions fitted to the reptiles. I wondered what its real proportions and magnificence had been, and reflected a moment on certain oddities I had noticed in the ruins. I thought curiously of the lowness of the primal temples and of the underground corridor, which were doubtless hewn thus out of deference to the reptile deities there honoured; though it perforce reduced the worshippers to crawling. Perhaps the very rites had involved a crawling in imitation of the creatures. No religious theory, however, could easily explain why the level passage in that awesome descent should be as low as the temples—or lower, since one could not even kneel in it. As I thought of the crawling creatures, whose hideous mummified forms were so close to me, I felt a new throb of fear. Mental associations are curious, and I shrank from the idea that except for the poor primitive man torn to pieces in the last painting, mine was the only human form amidst the many relics and symbols of primordial life.

But as always in my strange and roving existence, wonder soon drove out fear; for the luminous abyss and what it might contain presented a problem worthy of the greatest explorer. That a weird world of mystery lay far down that flight of peculiarly small steps I could not doubt, and I hoped to find there those human memorials which the painted corridor had failed to give. The frescoes had pictured unbelievable cities, hills, and valleys in this lower realm, and my fancy dwelt on the rich and colossal ruins that awaited me.

My fears, indeed, concerned the past rather than the future. Not even the physical horror of my position in that cramped corridor of dead reptiles and antediluvian frescoes, miles below the world I knew and faced by another world of eerie light and mist, could match the lethal dread I felt at the abysmal antiquity of the scene and its soul. An ancientness so vast that measurement is feeble seemed to leer down from the primal stones and rock-hewn temples in the nameless city, while the very latest of the astounding maps in the frescoes shewed oceans and continents that man has forgotten, with only here and there some vaguely familiar outline. Of what could have happened in the geological aeons since the paintings ceased and the death-hating race resentfully succumbed to decay, no man might say. Life had once teemed in these caverns and in the luminous realm beyond; now I was alone with vivid relics, and I trembled to think of the countless ages through which these relics had kept a silent and deserted vigil.

Suddenly there came another burst of that acute fear which had intermittently seized me ever since I first saw the terrible valley and the nameless city under a cold moon, and despite my exhaustion I found myself starting frantically to a sitting posture and gazing back along the black corridor toward the tunnels that rose to the outer world. My sensations were much like those which had made me shun the nameless city at night, and were as inexplicable as they were poignant. In another moment, however, I received a still greater shock in the form of a definite sound—the first which had broken the utter silence of these tomb-like depths. It was a deep, low moaning, as of a distant throng of condemned spirits, and came from the direction in which I was staring. Its volume rapidly grew, till soon it reverberated frightfully through the low passage, and at the same time I became conscious of an increasing draught of cold air, likewise flowing from the tunnels and the city above. The touch of this air seemed to restore my balance, for I instantly recalled the sudden gusts which had risen around the mouth of the abyss each sunset and sunrise, one of which had indeed served to reveal the hidden tunnels to me. I looked at my watch and saw that sunrise was near, so braced myself to resist the gale which was sweeping down to its cavern home as it had swept forth at evening. My fear again waned low, since a natural phenomenon tends to dispel broodings over the unknown.

More and more madly poured the shrieking, moaning night-wind into that gulf of the inner earth. I dropped prone again and clutched vainly at the floor for fear of being swept bodily through the open gate into the phosphorescent abyss. Such fury I had not expected, and as I grew aware of an actual slipping of my form toward the abyss I was beset by a thousand new terrors of apprehension and imagination. The malignancy of the blast awakened incredible fancies; once more I compared myself shudderingly to the only other human image in that frightful corridor, the man who was torn to pieces by the nameless race, for in the fiendish clawing of the swirling currents there seemed to abide a vindictive rage all the stronger because it was largely impotent. I think I screamed frantically near the last—I was almost mad—but if I did so my cries were lost in the hell-born babel of the howling wind-wraiths. I tried to crawl against the murderous invisible torrent, but I could not even hold my own as I was pushed slowly and inexorably toward the unknown world. Finally reason must have wholly snapped, for I fell to babbling over and over that unexplainable couplet of the mad Arab Alhazred, who dreamed of the nameless city:

“That is not dead which can eternal lie,
And with strange aeons even death may die.”

Only the grim brooding desert gods know what really took place—what indescribable struggles and scrambles in the dark I endured or what Abaddon guided me back to life, where I must always remember and shiver in the night-wind till oblivion—or worse—claims me. Monstrous, unnatural, colossal, was the thing—too far beyond all the ideas of man to be believed except in the silent damnable small hours when one cannot sleep.

I have said that the fury of the rushing blast was infernal—cacodaemoniacal—and that its voices were hideous with the pent-up viciousness of desolate eternities. Presently those voices, while still chaotic before me, seemed to my beating brain to take articulate form behind me; and down there in the grave of unnumbered aeon-dead antiquities, leagues below the dawn-lit world of men, I heard the ghastly cursing and snarling of strange-tongued fiends. Turning, I saw outlined against the luminous aether of the abyss what could not be seen against the dusk of the corridor—a nightmare horde of rushing devils; hate-distorted, grotesquely panoplied, half-transparent; devils of a race no man might mistake—the crawling reptiles of the nameless city.

And as the wind died away I was plunged into the ghoul-peopled blackness of earth’s bowels; for behind the last of the creatures the great brazen door clanged shut with a deafening peal of metallic music whose reverberations swelled out to the distant world to hail the rising sun as Memnon hails it from the banks of the Nile.

Howard Philips Lovecraft

2011-12-18T04:06:00.024+01:00

1979-80 var den författare jag var mest fascinerad av Howard Philips Lovecraft. Året innan var det Jenny Berthelius, som jag skrivit en hel del om på bloggen.

Redan 1973 hade jag läst Lovecraftnovellen "Pickmans modell", i en tidskrift som jag inte minns namnet på. I januari 1976 läste jag "Skräckens labyrinter" och blev, motvilligt, fascinerad. Hösten samma år läste jag "Gengångaren", det dåvarande namnet på den svenska översättningen av "The Case of Charles Dexter Ward".

Men det var någon gång vid årsskiftet 1978-79 som jag fick tag i Lin Carters bok "Lovecraft: a look behind the Cthulhu mythos" och blev verkligt fascinerad. Våren 1979 skrev jag en lång uppsats om Lovecraft på Jakobsbergs folkhögskola. Jag har tyvärr inte kvar den, och den var lätt bisarr. Den var freudiansk så det räckte och min grundtes var att Lovecraft i sina berättelser omedvetet bearbetade sin egen oidipalkonflikt! Men min svensklärare måste ha blivit imponerad - senare fick jag reda på att uppsatsen var det främsta skälet att jag fick 4 i omdöme det året (4 var det högsta omdöme man kunde få på en folkhögskola).

Jag köpte allt av Lovecraft jag kom över, och var fascinerad över både språket och innehållet. Språket hos Lovecraft är ju fyllt med förstärkande adjektiv av en typ som alla skrivarkurser i världen starkt avråder blivande författare från att använda. Jag tyckte att det var mycket suggestivt.

Innehållet då? Ja, det var nästan alltid grundat på idén att det strax under den "normala" verkligheten låg en helt annan verklighet - en monstruös och "onämnbar" (ett av Lovecrafts favoritord!) sådan. Temat fascinerade mig, möjligen motsvarade det ganska bra min egen innersta uppfattning av världen.

Min fascination för Lovecraft ledde mig också till att i januari 1980 skriva Lovecraftpastischen "Den lurande skräcken", som publicerades i elevtidningen "Jakobinen" hösten samma år.

Långt senare, i januari 1984, skrev jag på nytt om Lovecraft - i en liten stenciltidning som hette "DOA" (ska uttydas "Dead on Arrival"). Då hade jag bytt ut Freud mot Alice Miller som analysredskap - och jag argumenterade för att Lovecrafts produktion avspeglade hans traumatiska barndom. Ett framsteg jämfört med att spekulera i hans oidipuskomplex, tycker jag nog, men idag vill jag nog helst avstå från att rakt av applicera psykologiska förklaringar på Lovecrafts författarskap.

Lovecraft har ju inspirerat olika grupper och sekter - exempelvis den polska mörkermagiska gruppen "Lodge Magan", som säger sig ha tagit ordet "Magan" från Lovecrafts fiktiva magiska bok "Necronomicon". Nu finns ju inte "Necronomicon" i sinnevärlden , så jag förstår inte riktigt hur de kan ha hämtat det därifrån - men det är ju möjligt att Lovecraft nämner det på något ställe som jag inte minns.

I Svenska Dagbladet pågick nyligen en debatt om Lovecraft var rasist. Ja, det var han, i ungefär samma mening som madame Blavatsky var det, och han delade privat hennes obehagligt nedlåtande syn på exempelvis australiska urinvånare. Men hans romaner och noveller var inte rasistiska i någon rimlig mening - och det vore förstås helt absurt att tänka sig att Nationaldemokraterna skulle sälja dem på sina eventuella bokbord.

Ja, jag kommer att återkomma till HP Lovecraft. Den bild han målar upp av en alternativ verklighet strax under ytan, och av de väsen som en gång försvann men som lurar i mörkret och bara väntar på att få ta tillbaka sin gamla position fascinerar. Man kommer ibland att tänka på exempelvis jättarna i Utgård, i fornnordisk mytologi.

Som sagt, jag återkommer till ämnet.

Skräckdröm

2011-12-16T02:49:00.011+01:00

Natten till torsdagen den 15 drömde jag något otäckt.

En himlakropp av vad som verkade vara ungefär månens storlek närmade sig jorden. Det var en oerhörd skräckkänsla bara det, även om jag inte minns detaljerna. Drömmen var ganska lång, men jag minns mest grundstämningen.

Riktigt otäckt blev det mot slutet. Då fick man reda på att det just kommit ett uttalande av NASA. Det slog fast att himlakroppen som närmade sig hade en femtedel av jordens storlek. Det slog också fast att dess bana var sådan att den exakt den 3 mars 2012 skulle komma att träffa jorden.

Jag var nästan vansinnig av skräck och tänkte att detta är ju slutet för mänskligheten. Och tänkte mig in i hur det skulle kännas de sista dagarna då objektet helt skulle dominera himlen.

Då vaknade jag. Men det tog nog mer än en minut innan jag insåg att det inte kunde vara verkligt. Ett tag tänkte jag gå upp och sätta på datorn och titta på nyhetssidorna för att kolla för säkerhets skull.

Men så blev jag än mer vaken och insåg att det ju inte kunde vara sant.

Så jag kollade aldrig nyhetssidorna.

Är det de utsatta det är fel på?

2011-12-14T23:34:00.009+01:00

Enligt en artikel i Dagens Nyheter visar en rapport att en stor del av de anställda på Södersjukhuset anser att kvinnor som misshandlas själva bär en del av skulden för att de blir slagna..

Aftonbladet intervjuar Unni Drougge, som själv har blivit slagen, biten, strypt och utsatt för dödshot av en man. Hon anser att bemötandet en misshandlad kvinna får på akuten, kan vara avgörande för den kvinnans framtid.

"– Det var ju länge sedan nu, men när jag var där frågade personalen varför jag inte hade lämnat mannen. Det tyder på väldigt dålig kunskap när det finns så oerhört mycket forskning kring detta. "

Det skulle behövas mer utbildning i frågan för vårdpersonal, men det räcker ju inte i sig. Det viktiga är att hela samhället tar våld och övergrepp mot kvinnor och barn på mycket större allvar än det gör nu.

Var tog bortträngda minnen vägen?

2011-12-14T12:00:00.006+01:00

/Om förklaringar till varför barn inte berättar. Publicerad i Spegeln 2/2004./

Under många år hävdade många förnekare att barn som verkligen utsatts för sexuella övergrepp berättade med en gång. Om barn inte berättar genast, ansågs det, var det ett starkt tecken på att inga övergrepp begåtts. Om barnet inte berättat med en gång och det senare, efter samtal med en psykolog eller förhörsledare började berätta var det, menade man, ett starkt tecken på att barnen blivit suggererade att berätta om sådant som inte hade hänt. Eventuella minnen som barnen hade var i sådana situationer "falska" och "inplanterade". Allt enligt "skeptikerna". Minnen kunde inte trängas bort. Vuxna överlevare som fick upp återkallade minnen som inte alltid funnits där var också offer för falska minnen, som inplanterats av terapeuter eller andra.

Att denna "skeptiska" inställning inte höll visade sig snart. Barn som utnyttjats i barnpornografin förnekade ofta vad som hade hänt, trots att det fanns bevis. En del barn mindes inte ens efter att själv ha konfronterats med bilder där de själva förekom. Idag är det omöjligt att hävda att barn berättar med en gång om de utsatts.

Men det samhälleliga försvarssystemet är inte helt genombrutet. När "experter" eller poliser intervjuas om varför barn inte berättar, brukar de lämna en rad förklaringar, allt utom denna enda: att minnen faktiskt kan trängas bort, att barnen kan ha förpassat plågsamma upplevelser till det omedvetna.

Ett exempel kan vi se i en artikel i Metro den 21 april 2004, där den enda förklaringen som ges till att barn inte bekräftar vad polisen redan vet är att "barn har en förmåga att skydda de personer som har utsatt dem för övergreppen".

Ett mer utförligt exempel finns i en artikel i Aftonbladet 17/2 2004. Där intervjuas några experter om varför barn inte berättar om övergrepp. Vi får veta att barnen inte berättar,därför att de ”inte orkar uppleva det igen”, därför att "banen är för små för att ha ord för övergreppen", att de blivit hotade osv. Mot slutet av artikel presenteras en lista på orsaker:
"Barnet har skrämts till tystnad.
Barnets bundenhet till gärningsmannen.
Barnet vet inte vad som är rätt och fel.
Förövaren har manipulerat barnet.
Barnet har inte uppfattat det som ett övergrepp.
Barnets ålder och mognad.
Förhörsmiljön.
Bristande förhörsteknik hos polisen"

Allt detta är väsentligt och viktigt, men vad som är anmärkningsvärt är att nästan alla som behandlar ämnet numera verkar utgå från att barnet minns allt, men av olika skäl medvetet väljer att inte berätta. Möjligheten att minnena trängts bort berörs aldrig. Om denna möjlighet sägs inte ett ord.

Denna tystnad är ett problem - för vuxna överlevare. Det verkar som om det svåraste av allt är att erkänna att bortträngning kan vara ett faktum. För om det skulle bli allmänt erkännt måste ett ganska så stort antal äldre män (och kvinnor) oroa sig för risken att deras nu vuxna barn sent omsider ska minnas. Ända sedan tidigt 80-tal, när omfattningen av sexuella övergrepp mot barn blev erkänd, har existensen av bortträngda minnen, som innan dess accepterades av många som en självklarhet, blivit en politiskt kontroversiell fråga. Starka lobbygrupper, som False Memory Syndrome Foundation i USA, har uppstått som argumenterar för att återkallade minnen praktiskt taget alltid är falska.

Nu är återkallade minnen inte en myt utan ett sedan länge bevisat faktum. För några dokumenterade fall rekommenderas sidan Recovered Memory Project. Eftersom det finns många fall, där återkallade minnen har bekräftats på olika sätt, borde möjligheten av att minnen kan trängas bort tas i beaktande även när det handlar om varför ban inte berättar. Att så ofta inte görs är i högsta grad anmärkningsvärt.

/Tillägg 5/3 2007. Den som studerat den akademiska debatten om bortträngda och återkallade minnen, kan notera att på senare år har förnekarna förändrat sin argumentering. Att minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka är idag helt och hållet bevisat, och praktiskt taget ingen förnekar detta idag. Förnekarnas nya försvarslinje består nu i att förneka att dessa minnen trängdes bort för att de var plågsamma. De lägger fram en uppsjö av alternativa (bort)förklaringar, som praktiskt taget alla ter sig längsökta. I princip hävdar de att dessa minnen kan jämföras med mer triviala minnen som glömts bort - och sedan gör sig påminda av någon anledning. Problemet är att traumatiska minnen är intensiva, och avspeglar avgörande händelser i livet. Det finns ofta ingen annan rimlig förklaring till att de försvinner ur minnet än just för att de trängts bort för att de var obehagliga.

Dessutom undrar man sig vad förnekarna vinner med denna nya försvarslinje. När man väl accepterat att minnen kan försvinna och sedan återkomma, går det inte att automatiskt förneka ett återkallat minne, alldeles oavsett vad man tror det ursprungliga försvinnandet berodde på./

Erik Rodenborg

Satanism och politik

2011-12-12T11:29:00.007+01:00

(från min webbsida 2010-09-10/

Efter att ha lagt ut "Är Satan en borgare?" på webbsidan uppmärksammades jag på en länk till en artikel av Per Faxneld i Svenska Dagbladet om hur Satansgestalten använts politiskt.

Han visar att det på 1800-talet ofta var författare och aktivister på vänsterkanten som använde sig av Satan som en symbol för uppror mot överhet och orättvisor.

Det är ju inte förvånande. Under många år förknippades makten i västvärlden med den kristna kyrkan, och Satan sågs som dess motpol.

Men jag vill ändå insistera på att de satanistgrupper under 1900-talet och idag som haft en artikulerad politisk uppfattning nästan alltid befunnit sig på högerkanten. Vare sig de nu varit nyliberala (som Church of Satan) eller fascistiska (som Order of Nine Angles).

Nu finns det, som alltid, några undantag. Det finns till exempel i USA en liten grupp som kallar sig "Satanic Reds", som försöker kombinera någon form av "satanism" med någon form av "vänsteråsikter". Men de är som sagt undantag, och ganska så marginella sådana.

Sedan har vi ju grupper, framförallt i black metal-miljön, som inte alls kan placeras politiskt. Om man anser att mänskligheten bör utrotas och drömmer om att kaosmakterna ska förgöra universum är det ju svårt att placera in det i några som helst politiska sammanhang.

De två huvudpolerna inom dagens satanism är alltså i detta avseende å ena sidan någon form av elitistisk högerideologi och å andra sidan en mer eller mindre opolitisk dyrkan av destruktivitet.

Detta - alltså - trots existensen av mer eller mindre udda undantag.

Min webbsida Kiremaj70.....

2011-12-11T20:17:00.006+01:00

... verkar sjunga på sista versen. Den kan inte längre läsas av alla webbprogram, (exempelvis inte av vissa senare versioner av Explorer), hemsida.net har trots upprepade påstötningar inte skickat ut den räkning som egentligen skulle ha varit betald den 31/10, och de svarar inte heller på telefon eller mail. Därför håller jag på att börja föra över mer och mer från den till mina bloggar.

Vad som händer har jag ingen aning om. Men jag får väl räkna med att den plötsligt en dag kan vara försvunnen.

Dalai Lama säger sig vara till hälften marxist och till hälften buddhist

2011-12-11T02:54:00.010+01:00

Dalai Lama har ju ofta använts i antikommunistisk propaganda. Om man läser hans egna uttalanden får man dock ett annat intryck. Alla gånger jag har sett honom diskutera marxismen har han uttalat sig positivt om den.

OK, jag är inte alls naiv. Ett Tibet med Dalai Lama som ledare skulle knappast bli "marxistiskt". Å andra sidan är det en ganska så teoretisk fråga eftersom vi med all säkerhet inte kommer att får se ett Tibet med Dalai Lama som ledare. Åtminstone inte den nuvarande Dalai Lama, mänskligt att döma...

I en intervju med Dalai Lama säger han bland annat nedanstående. Som sagt, jag är inte naiv, men på något sätt tycker jag att det är intressant att han ganska så så klart markerar sig mot de anti-marxister som ser honom sin en symbol för kampen mot "kommunism" och "marxism".

"Of all the modern economic theories, the economic system of Marxism is founded on moral principles, while capitalism is concerned only with gain and profitability. Marxism is concerned with the distribution of wealth on an equal basis and the equitable utilization of the means of production. It is also concerned with the fate of the working classes--that is, the majority--as well as with the fate of those who are underprivileged and in need, and Marxism cares about the victims of minority-imposed exploitation. For those reasons the system appeals to me, and it seems fair….

As for the failure of the Marxist regimes, first of all I do not consider the former USSR, or China, or even Vietnam, to have been true Marxist regimes, for they were far more concerned with their narrow national interests than with the Workers' International; this is why there were conflicts, for example, between China and the USSR, or between China and Vietnam. If those three regimes had truly been based upon Marxist principles, those conflicts would never have occurred......

The failure of the regime in the former Soviet Union was, for me, not the failure of Marxism but the failure of totalitarianism. For this reason I still think of myself as half-Marxist, half-Buddhist."

/Länken till ovanstående citat fick jag först från artikeln "China, Tibet and the left"./

"Häxornas försvarare" och debatten som följde

2011-12-10T00:44:00.017+01:00

/Publicerad i Socialisten oktober 2002/

När Jan Guillous nya bok "Häxornas försvarare" kom ut den 21 augusti, fylldes de stora tidningarna till en början av nästan devota recensioner. Den hyllades nästan överallt, och många tidningsläsare torde ha blivit övertygade om att den är ett mästerverk. Det är den inte.

Det är visserligen sant att de historiska avsnitten innehåller bitvis riktigt intressant information om häxprocesserna i olika länder, med ett fokus på Sverige. Guillou är nu inte historiker, men en historiskt intresserad journalist och romanförfattare, som hyfsat läst sig in på ämnet. Men det hela blir ändå ganska tunt. Om man istället läser en av de böcker Guillou använder som referens, Gustav Henningsens Häxornas advokat, kan man se skillnaden mellan riktig forskning och ytligt svepande journalistik.

Men Guillou har en annan, inte speciellt dold, dagordning i sin bok: Det inser läsarna när de når fram till de 40 sista sidorna. Där får vi reda på att den nutida parallellen till häxprocesserna är incestanklagelser, teorier om bortträngda minnen, anklagelser om satanistiska övergrepp och andra typer av sexualbrott. Så till exempel är rättegångarna mot Thomas Quick, obducenten och allmänläkaren liksom Södertäljefallet 1992-94 häxprocesser enligt Guillou.

Likheterna mellan dessa och de surrealistiskt övernaturliga scenarierna som Guillou beskriver i de historiska avsnitten är nu inte överväldigande, och om man vore naiv kunde man undra över varför Guillou väljer att ta upp just dessa fall. Det finns faktiskt bara ett fall av de som Guillou tar upp i den historiska delen som har några väsentliga likheter med sexualbrottsfallen i den nutida delen, och det är processen mot marskalken och riddaren Gilles de Rais, som Guillou kort refererar (dock utan att nämna hans namn) på sidan 79.

Detta fall är inte surrealistiskt overkligt som Blåkullaresorna: Gilles de Rais dömdes för svart magi, övergrepp mot barn och barnamord. Fallet liknar många av de fall som Guillou avfärdar som moderna myter i avsnittet om 1900-talet. Men, hör och häpna, när det gäller Gilles de Rais skriver Guillou: "Det var emellertid verkliga brott och idag skulle vi betrakta honom som en galen pedofil och sexförbrytare".

På sätt och vis rämnar hela Guillous bevisföring här. I det enda fall som har några likheter med dagens sexualbrottsfall, menar Guillou att den anklagade var skyldig.

I övrigt är det sista avsnittet - som troligen är anledningen till att boken överhuvudtaget skrevs - slarvigt, ogenomtänkt och kränkande skrivet. Guillou avfärdar bortträngda minnen som en modern myt och tror att de inte längre är "på modet bland psykologerna". Han vet tydligen inte om att studiet av barn som, utnyttjats i barnpornografin entydigt bevisat att traumatiska minnen kan trängas bort. (Se exempelvis Carl Göran Svedins och Kristina Backs bok "Barn som inte berättar", Rädda Barnen 1996).

Hans enda psykiatriska referens är en viss Richard Gardner, en man som kan sägas ha en del lik i lasten. Gardner är bland annat ökänd för en teori om att pedofili har en positiv reproduktiv funktion, eftersom offren för övergrepp sexualiseras så att de kommer att få fler barn i vuxen ålder. Han har också hävdat att utsatta barn ibland har förfört de vuxna förövarna och därför själva är medansvariga.

Gardner är också en av de få psykiatriker som vill medverka i Hollida Wakefield och Ralph Underwagers tidning "Issues in Child Abuse Accusations". De två utgivarna blev ökända 1993, när det avslöjades att de gett en intervju för den holländska pedofiltidningen Paidika, där Underwager hävdade att pedofilerna är för defensiva och att de med djärvhet borde hävda att de utförde "Guds vilja". På nätet finns mycket information om Gardner, som exempelvis i artikeln "A self-made man" och i citatsamlingen "Richard A Gardern in his own words" .

Efter de första entusiastiska hyllningarna av Guillou startade snart en debatt om boken. Först ut var Dala-Demokratens kriminalreporter Gubb Jan Stigson, som i flera debattinlägg visade att Guillous bok innehöll många grova faktafel om Thomas Quick. (Se "Minst sex faktafel, Guillou!" och "Jan Guillou slarvar vidare om Quick"). Guillou har aldrig svarat i sak, däremot har han i en krönika i Aftonbladet antytt att Stigson skulle vara "amoralisk" alternativt "extremt enfaldig".

Sedan kom jag och Mats Klockljung med ett inlägg i Expressen den 5/9, där vi bland annat påpekade att Guillous enda psykiatriska referens var pedofilförsvararen Gardner. När Guillou slutligen svarade - i ett intervjusvar till Åsa Mattsson i Aftonbladets webbradio - menade han att han inte trodde (!) att Gardner sagt något sådant, men om han hade gjort det hade det ingen betydelse. Gardner hade nämligen - trodde Guillou - avslöjat falska anklagelser om att 12 000 daghemsbarn utsatts för övergrepp i underjordiska tunnlar i närvaron av flygande tefat. Några sådana anklagelser har aldrig existerat i sinnevärlden - de existerar endast i Guillous extremt livliga fantasi.

Slutligen tog en av de Guillou kränkte i sin bok, "Södertäljeflickan", vars far 1994 dömdes för grova sexuella övergrepp till fem års fängelse, till orda i DN 16/9. I sin bok hade Guillou kallat henne "lögnaktig" och "en uppenbart galen människa" därför att hon hade berättat att hon också utsattes för organiserade övergrepp av fler vuxna, där även barn dödades. Södertäljeflickan visade i sitt inlägg hur Guillou kombinerande sådana kränkningar med uppenbara sakfel om rättegången.

I sitt svar den 21/9 svarade inte Guillou på de sakliga argumenten, istället fortsätter han med kränkningarna - han kallar henne "uppenbart sinnesförvirrad" och påstår att hon inte kan ha skrivit sitt inlägg själv - det måste nämligen, menar Guillou, varit skrivet av en "akademiskt skolad person". Hur Guillou nu kan veta att Södertäljeflickan, som har fått skyddad identitet, och torde vara nära de trettio, 10 år efter rättegångarna inte skulle kunna vara "akademiskt skolad" förklarar han inte.

Under de senaste åren har de backlashförfattare som försökt ifrågasätta de som utsatts för övergrepp i barndomen förlorat det mesta av sitt förtroende. Jan Guillou verkar ha hoppats att han genom sin starka ställning som känd författare skulle lyckas där de andra misslyckats. Men det han hittills har åstadkommit i debatten imponerar inte precis - fast det föder onekligen en djärv förhoppning att Guillou snart kommer att vara lika diskrediterad i debatten som hans meningsfränder Lilian Öhrström, Pelle Svensson eller Per Lindeberg.

Erik Rodenborg

Gösta Harding och Ericastiftelsen

2011-12-10T00:08:00.001+01:00

I februari 1968 började jag i terapi hos Gösta Harding på Ericastiftelsen. Han var en känd barnpsykiater, och författare till flera böcker, som till exempel ”Leken som avslöjar”. Jag var 13 år. Han lär ha sagt till anhöriga att han skulle ”göra mig frisk” inom ett halvår.

När jag träffade honom de första gångerna imponerade han mycket på mig. Han berättade för mig om bortträngda minnen, att det kan finnas traumatiska upplevelser som är begravda i det omedvetna. Om man kan medvetandegöra dessa, kan man bli frisk.

Jag kände intuitivt att det var rätt, och blev hoppfull. Han var dessutom vänlig och lyssnade på vad jag berättade. Det var väl första gången någon lyssnat på allvar.

Men det visade sig efter ett tag att jag inte hade någon anledning att vara så hoppfull. Redan inom ett år var det ganska klart att han egentligen inte ville höra på några traumatiska minnen. De skrämde honom, de irriterade honom, ibland gjorde de honom arg…

Så fort det brände till lät han likgiltig, eller irriterad. Det blev mer och mer uppenbart att han inte höll vad han lovade. Så tidigt som månadsskiftet januari-februari 1969 (jag hade just fyllt 14) kommenterade jag i min dagbok att terapin gick på tomgång. Och en bit in i februari 1969 nämnde jag hur irriterad och likgiltig han verkade när jag ville ta upp brännande och obehagliga upplevelser.

Till sist bestämde han sig för att bortträngda minnen, det var lite farligt, trots allt. Så i september 1969 förklarade han för mig att det nog inte var så bra att rota i barndomen, vi borde ägna oss att diskutera hur det gick för mig i skolan istället. Jag kände mig förrådd.. Gången efter kom jag för sent till terapitimmen för första gången någonsin. Man behöver inte vara freudian för att se en dold protest i denna felhandling.

Jag minns att jag hade en dröm om Gösta Harding, där han var en auktoritär godsägare som talade till sina underlydande genom megafon.

Men förräderiet från Ericastiftelsen blev till sist komplett. Våren 1971, när jag samtidigt slutade nian, pensionerades Harding, och det var meningen att jag skulle få Margit Bellman, en annan känd expert på barnpsykoterapi, istället. Men just då hade en rad omständigheter gjort att jag förlorade fotfästet och gled in i något som i hög grad liknade en psykos.

Då var jag inte så intressant längre. Harding hade sett mig som en intellektuellt rörlig, fascinerande ung patient. Den bilden hade han fört vidare till Margit Bellman. Men när hon fick reda på att jag höll på att bli psykotisk, och fått ett ångestgenombrott, såg hon mig inte som intressant längre, bara som besvärlig. Jag fick reda på att hon inte längre ville ta över terapin. Just som världen rämnade omkring mig övergavs jag av Ericastiftelsen, där de hade lovat att jag skulle ha varit ”botad” redan sommaren 1968.

Jag minns det inte själv, men det har berättats för mig att när jag fick reda på att jag inte skulle få gå kvar i terapi bröt jag samman och grät som ett barn.

På så sätt bidrog även Ericastiftelsens likgiltighet till den snabba fallet ned i psykos.

2006-02-13

Osannolikare än Da Vinci-koden

2011-12-09T23:51:00.001+01:00

/Något om Lena Einhorns bok "Vad hände på vägen till Damaskus?"/

Det är populärt med teorier om vad som egentligen var sanningen om Jesus. Det finns allt möjligt, från att han inte skulle ha funnits, eller att han var rymdmänniska, eller i själva verket var buddhist, att han inte dog utan reste till Indien, till att han fick barn med Maria Magdalena och grundade den merovingiska kungaätten. Den sista teorin är utgångspunkten för den populära bästsäljaren Da Vinci-koden, och är tämligen grundligt vederlagd.

Lena Einhorn har i sin bok Vad hände på vägen till Damaskus? (Norstedts 2007) lagt fram en ny teori. Den är på sätt och vis ännu orimligare än någon av den ovan nämnda. Den trasslar in sig i psykologiska och logiska orimligheter, som får tanken att svindla.

Det börjar bra. Hon är uppenbarligen mycket kunnig, hon behärskar källmaterialet väl. Man läser boken med intresse, till en början. Hon gör en del träffande iakttagelser. Till och med hennes argumentering för att Jesus aldrig dog på korset har en del poänger.

Men sedan kommer då den halsbrytande teorin. Hon presenterar vad hon verkar anse vara en indiciekedja för att den Jesus, som enligt henne inte dog, med hjälp av medsammansvurna bland lärjungarna och i den romerska administrationen iscensatte en fejkad död – för att sedan bli den Paulus, som åkte land och rike runt för att predika ett ganska så egendomligt budskap.

Hennes metod är egendomlig. Trots att hon tror att Nya Testamentet bygger på en medveten lögn har hon en egendomlig tilltro till alla dess enskilda detaljer. Det är utifrån dessa detaljer – som ses som bokstavligt sanna – som hon bygger upp sin indiciekedja. Varför ett verk, som bygger på en medveten lögn om den döde och uppståndne Jesus kan vara så tillförlitlig i sina minsta detaljer kan hon inte förklara.

Än mindre kan hon förklara varför ett verk som bygger på denna lögn samtidigt så beredvilligt skulle lägga in antydningar, för att hjälpa den misstänksamme läsaren att genomskåda lögnen…

Indiciekedjan är i övrigt märklig på många sätt.

Ett argument är att Paulus fäster stor vikt vid uppståndelsen, liksom Jesus. Att Jesus gör det kan Einhorn förstå, men hon tycker det är underligt att Paulus gör det. Varför är det underligt? Uppståndelser från det döda inträffar inte var dag, för att uttrycka det milt, och om man nu verkligen tror att ens egen religionsstiftare uppstått, är det ju inte så konstigt att man fäster en viss vikt vid det!

Hon påpekar att det ibland framskymtar att Paulus lider av en skada av något slag, och förklarar det med att det kan ha varit sviter efter korsfästelsen! Vilka människor har inte en skada av något slag?

Ett annat ”argument” är detta: ”Båda har lärjungar som de reser runt med. Båda har en tendens att predika på stående fot. Och båda väljer i stor uträckning att predika i synagogor”. Det sista kan lämpligen förklaras med att båda var judar, och de två första sakerna var kanske en fördel för den som ville sprida sin lära i en värld utan tidningar, telefoni, och internet. Vad gjorde Johannes döparen eller Franciscus av Assisi?

Ett annat av indicierna, enligt Einhorn, är att Paulus på många ställen uttrycker sig på ett sätt som har likheter med Jesus. Vad beror det på, undrar Einhorn. Det ganska självklara svaret är förstås att en lärjunge ofta brukar använda sin mästares uttryck. Att muslimer ofta använder sig av Muhammadcitat är ju inte så konstigt, lika lite som att sextiotalets maoister ofta lät som ordförande Mao.

Men Einhorn har dessutom två andra förklaringar:
”Det ena är att Paulus själv har varit så involverad i redigerandet av evangelierna att han lagt in sina egna ord i Jesus mun. Det andra är att likheterna i tankegångar uttrycks av en och samme man – med ett antal års mellanrum. Det vill säga Jesus och Paulus är en och samme person.” Det sista är alltså hennes egen hypotes.

Men frågan är i så fall om likheterna i grunden är så stora. I de synoptiska evangelierna – som hon själv medger är de mest tillförlitliga – ligger tonvikten på gärningar och sinnelag. Det är inte tron på Jesus som frälser i berättelsen om den yttersta domen. Det är viljan att hjälpa de fattiga och nödställda. Detsamma gäller de andra ställen där helvetet och himlen berörs, till exempel berättelsen om den rike mannen och Lazarus. Hos Paulus är detta helt och hållet ersatt med perspektivet att tron på Jesus (dvs. på hans uppståndelse) är det som frälser.

Den samhällskritik som finns hos Jesus (och hans broder Jakob i Jakobsbrevet) saknas hos Paulus, som istället betonar att alla ska lyda överheten, slavarna ska lyda sina herrar, kvinnorna sina män, och barnen de vuxna. Det är för mig stört omöjligt att tänka sig att den hos Paulus så ofta förekommande underkastelsen under den världsliga makten, och under allsköns samhälleliga fördomar, skulle komma från Jesus. Det är snarare ett tecken på Paulus strävan att göra den nya religionen mer salongsfähig och acceptabel i romarriket.

Om detta kan man ju ha olika åsikter. Men bortsett från alla sådana diskussioner måste man klart se vad Lena Einhorn egentligen säger. Vilket scenario målar hon upp?

Det ser ut ungefär så här. Jesus iscensätter som sagt sin egen ”död” och ”uppståndelse”, med hjälp av ett antal medsammansvurna. Sedan byter han namn och åker runt romarriket och försöker sprida en lära om att det är just hans egen död och uppståndelse som är räddningen för mänskligheten. Han är mycket noga med att påpeka att den enda vägen till frälsning är att tro på något som han själv vet är en ren lögn.

Till sist lider han verkligen martyrdöden för denna egocentriska lära – Paulus avrättades ju till slut, på riktigt. Men han var kanske en manipulativ psykopat?

Det kan man ju anse, men Lena Einhorn utgår från att de andra apostlarna också var införstådda i bedrägeriet. Och det måste de ju ha varit, eftersom de träffade Paulus och torde i så fall känt igen honom som Jesus… Även dessa ägnade resten av sina liv åt att sprida det bedrägeri som de själva var helt införstådda i. Många av dem led i så fall också martyrdöden för en medveten, och absurd, lögn – såväl Petrus som Jakob avrättades.

Vad drev dessa människor, som offrade sina liv för den bisarra lögnen att deras ledares påstådda död och uppståndelse innebar frälsningen för hela mäskligheten? Det måste i så fall ha varit en av de mer osannolika sekterna i historien. De ledande aktivisterna fick inga fördelar av den lögnen. De utsattes för förföljelse, de jagades och dödades, men de gav inte upp. Deras hängivenhet för sitt eget smaklösa bedrägeri gav frukt. De lyckades starta en rörelse, som spred sig mot alla odds, och har idag blivit världens största religion.

Att kalla denna teori psykologiskt osannolik är bara förnamnet.

Erik Rodenborg

Den försvunne brudgummen - hur Sherlock Holmes försvarade patriarkatet

2011-12-09T23:45:00.000+01:00

/Från Spegeln 1 - 1997/

När jag var tio till elva år läste jag gärna Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes. Temat hur en modig privatdetektiv avslöjade djävulska brott var tilltalande. Någonstans ville jag förstås själv gärna avslöja djävulska brott – speciellt sådana som ingen talade om i mitten av sextiotalet. Jag beundrade Sherlock Holmes skarpsinne och hans knivskarpa, om än lite långsökta, logik. Med skräckblandad förtjusning läste jag berättelser som ”Baskervilles hund” och ”En studie i rött”.

Men så en dag stötte jag på en berättelse som gjorde mig ledsen och upprörd. Den grep mig på ett sällsynt sätt men slutet var så sorgligt, så cyniskt att jag skulle velat gråta om jag kunnat. Jag minns mycket väl stunden – jag satt på verandan i mina föräldrars sommarstuga och läste Holmes-novellen ”Den försvunne brudgummen”. När jag läst klart insåg jag att den store detektiven inte bar var skarpsinnig och modig – han var också cynisk.

Novellen skildrar en kvinna, Mary Sutherland, som kommit till Holmes i upprört tillstånd. Hon har under en tid träffat en okänd man som hon varit förälskad i – hon har lovat honom evig trohet. Ja, hon har övertalats att lova honom att vad som än händer ska hon vänta på honom och aldrig någonsin gå till en annan. Sedan försvinner han plötsligt – och hon går där med sina löften, sin fixering och sina frågor.

Att lösa detta är naturligtvis inget problem för den geniale detektiven. Men lösningen visar sig vara en annan än den läsaren torde ha anat. Den mystiske främlingen/fästmannen är Marys far – eller rättare sagt styvfar (novellen skrevs under en tid då nästan alla fäder som begick illdåd mot sina barn i skönlitteraturen var styvfäder – det var mindre stötande så). Styvfadern hade klätt ut sig så skickligt att dottern inte avslöjade maskeringen. Motivet för brottet var nu inte sexuellt utan ekonomiskt (novellen skrevs under en tid då nästan alla brott i litteraturen hade ekonomiska motiv). Men effekterna för den unga kvinnan begränsade sig inte till ekonomin – hon hade ju lovat främlingen evig trohet – ett löfte hon ämnade hålla.

Väl kommen så långt i min läsning såg jag fram emot hur den skurkaktige styvfadern skulle avslöjas och den unga kvinnan skulle få den kunskap hon behövde för att bryta det löfte hon gett som ett resultat av bedrägeriet. Ja, fadern blev avslöjad och Holmes skällde ut honom för hans dåliga moral. Men Mary Sutherland fick däremot aldrig veta något. I novellens sista stycke förklarar Holmes för Watson varför det helt enkelt inte går för sig:
”Om jag berättar alltsammans som det verkligen gick till, kommer hon inte att tro mig. Du minns väl det gamla persiska ordspråket ’det är farligt att röva en unge från en tiger och det är lika farligt att beröva en kvinna hennes illusion’. Det ligger lika mycket vishet hos Hafiz som hos Horatius, och de har dessutom lika mycket världserfarenhet”.

En kvinna skulle hållas okunnig om sin faders illdåd ”för sitt eget bästa”. Och hon skulle, antog jag, hålla sitt trohetslöfte till den bedräglige mannen. Jag kunde inte förstå den cyniska logiken - jag antog att den tillhörde vuxenvärldens obegripligheter.

Vad jag inte gärna kunde veta var att samtidigt som Conan Doyle skrev sina tidigaste noveller höll en psykolog på att upptäcka andra fäder som begick illdåd mot sina döttrar. Hans namn var Sigmund Freud och det han upptäckte var inga bedrägliga romantiska frierier utan brutala våldtäkter mot barn. Men i likhet med Sherlock Holmes beslöt han sig snart för att skyla över det han upptäckt. I likhet med Holmes hittade han också på förevändningar för sitt svek – det inträffade hade nog trots allt inte hänt, och även om det hänt så hade det ingen betydelse eftersom fantasier och verklighet i alla fall var samma sak…

Det finns många som jämfört dessa båda män – verklighetens Sigmund Freud och den litterära gestalten Sherlock Holmes. Båda skapade något nytt – psykoanalysen respektive romandetektiven. Båda var skarpsinniga. Båda försökte med en sinnrik, om än något halsbrytande, logik avslöja dolda hemligheter. Nu ser vi att de hade ytterligare något gemensamt. Båda skylde över fäders illdåd och förde offren bakom ljuset.

Erik Rodenborg

Da Vinci-koden förfalskar historien

2011-12-09T23:41:00.000+01:00

/Debattartikel från 2005 om den kända romanen./

I Socialisten nr 71 publicerades en recension av Dan Browns bok Da Vinci-koden. I rubriken till recensionen sägs att denna bok ”visar spelet bakom kyrkofasaden”. Det gör den inte. ”Da Vinci-koden” berättar en historia, som gör anspråk på att vara sann. Denna historia är hämtad från ett antal oseriösa ”populärvetenskapliga” böcker som publicerats sedan tidigt 1980-tal, och som inga seriösa historiker tar på allvar.

Om vi tar de påståenden som refereras i artikeln, är det i och för sig sant att dogmen om Jesus som en del av treenigheten togs på kyrkomötet i Nicea 325, men de övriga påståendena som refereras är falska. Det finns inga ”evangelier”, godkända eller inte godkända, som påstår att Jesus var gift med Maria Magdalena eller hade barn med henne. Däremot finns det två skrifter från de första århundradena e.Kr. som framhäver Maria Magdalena som den mest betydelsefulla av lärjungarna, men det är inte riktigt samma sak. (Se bland annat Bock 2004: 21-27, 61 ff; De Boer 1996: 94 - 102, 107 ff).

Prieuré de Sion har inte existerat under ett årtusende utan bildades 1956, av högerextremisten och Vichy-kollaboratören Pierre Plantard, och skulle väl ha fallit i glömska om det inte vore för några extremt fantasifulla personer och några förfalskade dokument, som målade upp en historia om denna sekt som ett ärorikt sällskap, som existerat i tusen år, och som i stort sett hela den europeiska kultureliten i hemlighet varit medlemmar i. Inga seriösa forskare tror på denna fantasikonstruktion.

Hela traditionen som Da Vinci-koden bygger på startade med boken Holy Blood, Holy Grail av Michael Baigent, Richard Leigh, och Henry Lincoln, som gavs ut i början av 1980-talet, och som sedan har följts av en uppsjö av böcker, den ena mer fantasifull än den andra. Det gemensamma för de flesta av dessa är föreställningen att ”hemliga” traditioner från de första kristna har bevarats i ordensällskap, som tempelriddarna, rosenkorsarna och frimurarna, och förstås det mystiska, och före 1956 alltså icke-existerande, Prieuré de Sion.

I Da Vinci-koden finns också denna romantiskt elitistiska bild. I dessa hemliga, överklassbaserade, sällskap ser Brown den ”riktiga” kyrkan, som bevarat inte bara ”sanningen” om Jesu ”ättlinje” utan också finstämda mysterier om det heliga samspelet mellan man och kvinna, gud och gudinna.

Men det är värre än så. Den kvinnliga huvudpersonen i boken har minnen från sin barndom om egendomliga sexuella ritualer, där bland annat hennes morfar, som i boken är ledare för Prieuré de Sion, skulle ha deltagit. I boken dras en parallell mellan dessa och Stanley Kubricks film Eyes Wide Shut, där rituella sexuella orgier i överklassmiljö, inklusive ett rituellt människooffer, beskrivs. Nu, förklarar Dan Brown, har Kubrick helt missuppfattat dessa ritualer. De handlar istället om finstämda ”andliga” sexuella ritualer som under årtusenden praktiserats i hemliga sällskap för att hylla en "gudomlig" sexualitet.

För Dan Brown är ”alternativet” till den ”okunniga” kristna kyrkan alltså elitistiska hemliga sällskap, som enligt honom under årtusenden kombinerat bevarandet av ”heliga” sanningar med utövandet av sexuella ritualer. Hans ”kritik” av den kristna kyrkan är en kritik från höger, och inte vilken höger som helst.

Uppriktigt sagt - Da Vinci-koden stinker...

Referenser
Darrell L Bock, Breaking the Da Vinci Code, Nelson Books, Nashville 2004
Esther de Boer, Maria Magdalena bakom myterna, Cordia, Stockholm 1996.

Erik Rodenborg 2005-03-01

Recension av Jan Guillous "Häxornas försvarare"

2011-12-09T23:37:00.002+01:00

/Publicerad i Internationalen 39/2002/

Jan Guillous bok Häxornas försvarare har skapat en intensiv debatt. Denna har mest kommit att handla om avsnittet om nutidens ”häxprocesser”. Det är knappast en tillfällighet, men det kan ändå vara av intresse att först diskutera de historiska delarna.

Dessa delar omfattar nämligen den större delen av boken. Guillou går först igenom häxprocesserna i Sverige, och fortsätter sedan med att behandla övriga Norden och resten av Europa. Det är ganska intressant att ta del av skillnaderna mellan olika länder. Så till exempel får läsaren reda på att de barnvittnen, som spelade en så stor roll i de svenska häxprocesserna, i stort sett spelade en helt obetydlig roll i resten av Europa.

Som dilettantisk historieskrivning når dessa delar av Guillous bok kanske upp till Herman Lindqvists nivå. Om han hade slutat där skulle det inte finnas speciellt mycket att säga om boken.

Möjligen kan man irritera sig på att Guillou så kategoriskt avvisar ett genusperspektiv på häxprocesserna. Trots att han på sidan 86 visar att 85 procent av alla som anklagades och 99 procent av alla som avrättades i Sverige var kvinnor, kan han inte låta bli att på sidorna 84 och 199 avfärda forskare som velat koppla häxprocesserna till kvinnoförtrycket. Hans avfärdande bygger närmast på demagogi – genom att tillskriva ”feminister” teorin om ”en medveten kollektivt organiserad manlig förföljelse mot kvinnor” skapar han sig sin egen önskemotståndare, som är lätt att bemöta. Men som Guillous nära vän Jan Myrdal ofta påpekat – de som har makt behöver sällan medvetet konspirera för att försvara sina intressen.

I Guillous egen bok framgår ju också att häxhysterin kom igång på allvar när dominikanermunkarna Jacob Sprenger och Heinrich Kramers bok Malleus Maleficarum kom ut 1486. Nu var det detta arbete som skapade de kommande århundradenas häxstereotyp, där kvinnlighet, trolldom och djävulen konsekvent sammankopplades. Denna stereotyp uppkom alltså inte i en folklig ”moralpanik” utan hade skapats uppifrån. Eftersom könsfördelningen hos de häxanklagade, i Sverige och i nästan hela Europa, var så anmärkningsvärt skev, är det lite märkligt att Guillou så konsekvent vägrar att använda sig av någon form av genusperspektiv i analysen.

De sista 40 sidorna handlar om vår tids ”häxprocesser”. Problemet är här att det numera knappast förekommer några häxprocesser i västvärlden. Den, mig veterligt, sista häxprocessen i Europa var den farsartade rättegången mot det engelska mediet Helen Duncan, som i mars 1944 dömdes till nio månaders fängelse för brott mot den häxerilag, som i Storbritannien avskaffades först 1951.

Däremot finns det en vana hos många personer att metaforiskt använda sig av ordet ”häxprocess” för att beskriva rättsprocesser som man, av goda eller dåliga skäl, inte gillar. Så har exempelvis Ahmed Rami karakteriserat rättegången mot Radio Islam för hets mot folkgrupp som en ”judisk häxprocess”.

Det är på detta metaforiska sätt Guillou här använder uttrycket. För honom är dagens anklagelser om sexuella övergrepp mot barn häxprocesser, trots att han inte på något meningsfullt sätt kunnat visa några fundamentala likheter mellan dessa och 1600-talets anklagelser. Den enda likheten skulle i så fall vara förekomsten av barnvittnen, men eftersom Guillou själv visar att i de historiska häxprocesserna överallt utom i Sverige den stora majoriteten av vittnen var vuxna, håller inte ens den parallellen.

Hela detta avsnitt är slarvigt, vimlar av faktafel och logiska motsägelser. Hans enda psykiatriska referens är för övrigt en ökänd pedofil-lobbyist (på min hemsida finns fler fakta om sakfel i Guillous bok).

Om den historiska delen av Guillous bok är ett försök till populärhistoria a la Herman Lindqvist är den senare delen någon sorts sammanställning av dagens sexualbrottsdebatt hämtad från backlashpublikationer från Lilian Öhrström, Pelle Svensson och deras likar. På så sätt har Guillou öppet tagit ställning för backlashen mot överlevare för övergrepp i barndomen.

Den som är intresserad av att ta del av vad Guillou totat ihop rekommenderas att låna boken på något bibliotek. Det finns ingen anledning att berika en man som numera tjänar pengar på att hånfullt avfärda traumatiserade människors minnen.

Erik Rodenborg

Jättinnor, jättar och gudar i fornnordisk religion

2011-12-06T21:32:00.036+01:00

Jag har tidigare tagit upp motsatsen mellan asar och vaner i fornnordisk religion. Och argumenterat för att denna avspeglar motsättningen mellan de indoeuropeiska erövrarnas gudar och de lokala förindoeuropeiska gudarna. Och, ja, det anser jag fortfarande, vad sedan än Britt-Mari Näsström må tycka om saken.

Men trots allt är ju denna motsättning inte det dominerande temat i Eddan (och här syftar jag på både Snorres och "den poetiska"), eller i någon annan fornnordisk diktning. Den beskrivs som övervunnen, och något som tillhör forntiden.

Den centrala konflikten i Eddan är ju den mellan gudar och jättar.

I motsats till konflikten mellan asar och vaner tror jag inte alls att denna är en avspegling av sociala eller etniska konflikter. Den verkar vara resultatet av någon form av kosmologisk spekulation (eller intuition!) och är den röda tråden i den fornnordiska mytologin, från skapelsen till Ragnarök.

Enligt Eddan skapades ju hela universum genom mordet på en jätte. Jätten Ymer mördades av Oden och hans bröder och hans lik kom att bli det byggnadsmaterial som universum skapades av. Ymer uppstod direkt ur tomrummet och var den första levande varelsen. Men han är alltså död, mördad av de gudar som sedan tog över.

Efter mordet på Ymer var allt till synes lugnt. Gudarna trodde att de skulle kunna leva ifred, men se det fick de inte. För redan i Völuspas åttonde strof störs ordningen. Plötsligt dyker tre "mycket mäktiga mör, från jättevärlden" upp. Men var låg den jättevärlden? Ymer var ju död, och den värld gudarna kände till var ju skapad av dem själva.

Jättinnornas ankomst leder uppenbarligen till en febril aktivitet i gudavärlden, och ett av resultaten blir att människorna skapas. Jättinnorna verkar ha setts som ett formidabelt hot. Inte så konstigt, i och för sig, eftersom hela skapelsen vilade på en mördad jättes döda kropp.

Så uppstår den motsättning som går igenom hela Eddan. Gudar mot jättar. Det är helt fel att kalla jättarna "onda" - de beskrivs som fiender till gudavärlden - vårt universum om man så vill - på samma sätt som gudarna är fiender till jättevärlden. Att jättarna inte gillade gudarna, är väl inte så konstigt, om man tänker på Ymers öde.

Mellan gudarna och jättarna råder ett krig, som ibland är kallt, ibland hett. Och ibland råder fredlig samexistens i så hög grad att till och med äktenskap mellan gudar och jättar är möjliga.

Men jättarna är äldre än gudarna, ungefär på samma sätt som Tiamat är äldre än Marduk i babylonisk religion. Det var de som satt på den ursprungliga visdomen. Den kan gudarna endast erövra genom stöld. Och så kommer det sig, exempelvis, att Oden stjäl skaldemjödet från Gunnlod, ett bedrift som till och med Oden själv verkar ha lite dåligt samvete för. Något dåligt samvete över mordet på Ymer får man dock inte intrycket att han har.

I Ragnarök kommer så slutstriden. Universum är byggt på en olöslig inneboende motsättning och lösningen blir den slutliga katastrofen. Likt materia och anti-materia förintar gudar och jättar varandra.

Men uppenbarligen inte helt symmetriskt. Intrycket i Völuspa är onekligen att gudarna i slutändan överlever som grupp - jättarna gör det inte. Eller som Gro Steinsland skriver: "I den nya världen ska gudar och människor råda - jättarna kommer inte tillbaka". (Steinsland 2007: 142).

"Ondskan" är besegrad, eller? Nja, snarare kan man väl se det som att gudarna - den nya generationens väsen - till sist slutligen har förintat jättarna, de ursprungliga varelserna och den ursprungliga visdomens källa. Sensmoralen i Eddan är ju inte heller den speciellt moraliskt uppbygglig. Lika lite som den i Bibeln eller Koranen. .

Men det finns något ytterligare konstigt med det hela. Något som Lotte Motz (1993) har tagit upp i sin bok "The Beauty and the Hag" . I kapitlet "The Lady in the Rock" beskriver hon hur jättinnor till och från behandlas i fornnordisk diktning, utanför Eddan. Hon beskriver ett återkommande tema. Ett där en manlig hjälte efter strider och umbäranden till sist kommer till ödemarken och där träffar en jättekvinna i en grotta. De blir vänner, och inleder ibland ett förhållande. Den manliga hjälten får av jättekvinnan lära sig mycket värdefullt. Hennes kunskaper är överlägsna hans och när han slutligen återvänder har han berikats med både fina upplevelser - och som sagt stora kunskaper.

Lotte Motz skriver: "The encounter with the woman in the cave... has added a new dimension to his life. He has won a love relation, a helping power, precious gifts, or a bride. As he endured toil and danger before his sojourn in Giantland, so he leaves it the richer, protected in his later life by a superhuman guardian, by precious armor, and endowed with new skills or a new name". (Motz 1993:64)

Två saker slår en när man läser detta. Dels att de manliga machohjältarna i dessa berättelser hamnar hos kvinnliga väsen mycket starkare, mäktigare och visare än de själva och att de lämnar dessa kvinnliga väsen med tacksamhet. Det andra är att dessa kvinnor dessutom tillhör en grupp som enligt Eddan är dödsfiender till både gudar och människor och som ska förintas i det slutliga slaget vid Ragnarök.

Det är något som inte helt stämmer. Men där skiljer sig ju inte fornnordisk religion från andra religioner.

Det skulle vara intressant att se hela storyn från jättarnas perspektiv. Kan ingen skriva en fantasy-roman på det temat?

Referenser
Lotte Motz: "The Beauty and the Hag: Female Figures in Germanic Faith and Myth", Fassbaender 1993
Gro Steinsland, "Fornnordisk religion", Natur och Kultur 2007

Bilden: jättinnan Gunnlod, vars skaldemjöd Oden stal. Tagen från Projekt Runebergs version av "Den poetiska Eddan".

Om överklassinternat i SvD

2011-12-03T21:14:00.014+01:00

Jag skrev ju den 30 november ett blogginlägg om mobbning, och ritualiserad över-och underordning på Lundsberg och andra överklassinternat. Nu har Svenska Dagbladet, av alla tidningar, publicerat en riktigt bra understreckare av Petter Sandgren som tar upp just detta.

Den heter "Internatskolans anda ska fostra makthavare" och är väl värd att läsa.

Och den bekräftar ju dessutom en sak som jag skrev, nämligen att tystnaden i finare kretsar runt sådana frågor håller på att försvagas. SvD skulle aldrig någonsin ha publicerat något sådant låt oss säga 1960!

"Omerta" håller kanske på att ersättas med "glasnost". Bara litegrann, i väl utvalda portioner, men i alla fall...

"Styckmordet på Catrine da Costa – debatten handlar om klass, kön, människosyn"

2011-12-02T11:37:00.021+01:00

Ovanstående är titeln på en artikel av Kerstin Alfredsson som publiceraders i Arena år 2000. Den innehöll en kritisk genomgång av Per Lindebergs då så omdiskuterade bok "Döden är en man". Den lades ut på nätet på Socialistens webbsida några år senare, i en uppdaterad version. Men nu är Socialistens webbsida nere, och därför har jag lagt ut Kerstin Alfredssons artikel på min blogg om rituella och organiserade övergrepp.

Anledningen är framför allt att det är en viktig artikel, som spelat en roll i debatten om styckmordsfallet. Argumenten i den är värda att ta på allvar och bör vara tillgängliga. Därför har jag lagt upp den.

Syftet med att lägga ut den är som sagt att göra en viktig text tillgänglig. Syftet är inte att skapa en ny evighetsdebatt om fallet på vare sig denna blogg eller på den blogg jag har lagt texten på. Därför går det inte att skriva kommentarer under artikeln, eller under detta inlägg.

Sex grader från slutet

2011-12-01T03:12:00.008+01:00

För er som vill ligga sömnlösa - ni kan ju alltid läsa denna lilla artikel i Aftonbladet. Och glöm inte att klicka på graderna i tabellen.

PS. Över natten har artikeln nästan helt skrivits om, och försetts med lugnande kommentarer, som inte fanns där igår. Aftonbladet vill väl värna om sina läsares nattsömn. Men den klickbara tabellen finns ju kvar.

Lundsberg - elitens mobbarskola

2011-11-30T22:28:00.025+01:00

Lundsberg har länge varit känd som en elitskola. Det är där många av våra makthavare utblldats. Nu visar det sig att pennalism och mobbning kopplad till ett hierarkiskt system konstant varit en viktig del av det sociala livet.

Att överklassens internatskolor ofta varit grogrunder för våld och pennalism har ju varit bekant sedan länge. Det finns många beskrivningar av det - från många länder. Inte minst från Storbritannien.

Men vad är det som gör att just överklassinternat ofta har denna otäcka praktik? Som utvecklar informella regelsystem med inslag av slaveri, förnedring, och våld?

Det är ju helt otänkbart att något som ens avlägset liknade detta skulle kunna finnas på exempelvis en folkhögskola. Jag kan förstås inte ens i min vildaste fantasi tänka mig att någon skulle ha försökt sig på att misshandla grundkursarna eller tvinga dem att vara slavar på Jakobsbergs folkhögskola, där jag gick 1978-81.... Den som ens skulle kommit på tanken skulle förstås ha slängts ut med huvudet före.

Men i "elitskolor" har det ofta gått bra. Som sagt, inte endast i Sverige. Det är ett internationellt fenomen.

Det var ju inte överklassen som drev igenom demokratin i västvärlden. Den genomfördes i kamp mot den. På något sätt är det inte så förvånande att det i uppfostran av eliten så ofta har ingått inslag av ritualiserat våld kopplat till över-och underordning,

Många har alltså vetat det mycket länge. Men inte pratat. Men den speciella varianten av "omerta" /den sicilianska maffiatermen för att hålla käften och inte berätta/ som frodats i "finare" kretsar har gradvis försvagats. För hundra eller femtio år sedan var det något som man helt enkelt inte pratade om.

Denna förändring är på flera sätt hoppfull. Det avspeglar faktiskt en kris i den borgerliga ideologin.

Våld och förnedring kopplat till makt, hierarkier och klassdominans är på sätt och vis en del av "vår kulturs hemliga hjärta", för att nu låna en term från Eva Lundgren. När man börjar prata om det blir det inte riktigt lika hemligt längre. Det är positivt.

___________________________________________________________
TILLÄGG
Ja, jag vet förstås att det finns mobbning i många andra skolor, som inte så sällan tystas ner av skolledningar. Men en systematisk pennalism som bygger på fasta hierarkier och ålderssystem finns i stort sett bara på en viss typ av "elitskolor".

..."att det redan är alldeles för sent"....

2011-11-28T00:00:00.019+01:00

Jag har en konstig typ av minne. Jag kan gå tillbaka till nästan vilken tidpunkt som helst och det känns som det var igår.

Och jag minns rädsla, hopp, och förväntningar. Som om det var igår.

Förväntningar har jag alltid haft - både personliga, politiska, sociala. Jag kan tänka på saker jag hoppades på 1961, 1966, 1967, 1970, 1971 , eller 1978. Eller för den delen också 1993-94 när jag började engagera mig i kampen mot övergrepp mot barn. Jag tror nog att i allt väsentligt har alla förhoppningar jag någonsin haft grusats.

1986 gick jag förbi en trubadur på stan som spelade en sång. Det var en sång av Mikael Wiehe som jag faktiskt inte tror jag hade hört innan. Jag stannade upp och när han kom till slutet greps jag en väldigt tydlig skräckkänsla. För Wiehe hade rätt - inte endast om sig själv. Orden "redan är alldeles för sent" brände sig fast hos mig.

För det är sant som det sjungs i Flickan och kråkan. Det är också bilden av mig han sjunger om.

Gotfred Appel och "könskampen"

2011-11-25T19:37:00.041+01:00

Har nu kommit till sidan 260 i del ett av Peter Øvig Knudsens "Blekingegadeligan". Möjligen kommer jag att sluta där. Fortsättningen kommer att handla om den del av organisationen som splittrade sig från Appel och sedan utvecklade en praktik med bankrån som den centrala aktiviteten. Det verkar mindre intressant.

Intressant är däremot att den utlösande orsaken till splittringen var något författaren kallar "könskampen" där de kvinnliga medlemmarna, med Appels hustru Ulla Hauton i spetsen, angrep de manliga medlemmarna för kvinnoförtryck och manschauvinism. Jag återkommer till det snart. Men först något annat.

I de partier som kommer innan beskrivningen av "könskampen" använder Knudsen en märklig metod. Han varvar beskrivningar av Appels grupp med detaljerade skildringar av Baader-Meinhofligans och "Schakalen" Ilja Ramirez terrorverksamhet. På något sätt suggereras läsaren till att tänka sig att Appel och hans grupp hade något med dessa illdåd att göra.

Den gemensamma nämnaren för Appels Kommunistisk Arbejdskrets (KAK) och dessa terrorgrupper var att de alla hade kontakt med PFLP. Men på något sätt får läsaren lätt intrycket att det dessutom skulle finnas något djupare samband och att Appel ändå på något sätt var knuten till dessa gruppers terrorism. Beläggen för det är obefintliga, men boken använder en säregen metod för att insinuera.

Varje gång Appel förklarat att man inte ville ha något med dessa gruppers - och efter ett tag även PFLP:s - terroraktioner att göra framställs det som att han EGENTLIGEN nog försökte dölja något och inte sade hela sanningen. Det scenariot framställs gång på gång som den mest sannolika - utan några belägg mer än just ett insinuant skrivsätt. Det är en förrädisk metod, som kräver att man läser mycket noga om man ska kunna genomskåda den.

Något liknande gäller faktiskt även avsnittet om "könskampen". Den startade 1977 när Ulla Hauton och några andra kvinnor i organisationen startar en kampanj mot manschauvinismen hos de manliga medlemmarna. Appel själv klarar sig elegant undan genom att genast ansluta sig till kritiken, och undviker på det sättet att själv bli måltavla för kvinnornas upprördhet.

Men de andra ledande männen drabbas en efter en. De drivs enligt boken till sammanbrottets rand. Knudsen beskriver det som om männen blev offer för en i grunden djupt orättvis maoistisk hjärntvättsliknande kritikkampanj.

Men det går nog att problematisera denna förenklade bild. Gruppen var tveklöst mansdominerad, vilket ju framgår ganska bra även i Knudsens skildring, och mer så än de flesta samtida vänstergrupper. Om man får tro författarens uppfattning att KAK blev involverad i bankrån och försäkringsbedrägerier redan 1975 och 1976, om man lägger till att gruppen dessutom idealiserade PFLP:s manliga machohjältar, (men för all del en PFLP-kvinna också - flygplanskaparen Leila Khaled!) och att de alltmer hade blivit en sluten och konspirativ grupp ter sig den interna kritiken mot manschauvinism ytterst trovärdig. Det vore konstigt om en sådan grupp INTE präglades av en extrem manschauvinism!

Och det är inte heller konstigt att motreaktionen mot den till sist blev explosiv.

Men trots att Knudsen inledningsvis inser att kritiken mot manschauvinismen var befogad skildrar han den efter ett tag på ett sätt som ganska mycket påminner om Pär Ströms eller Medborgarperspektivs karikatyrartade beskrivningar av "extremfeminister". Frågan reduceras på många sätt ner till en beskrivning av Ulla Hauton som någon sorts nästan Valerie Solanas-liknande figur.

Men hur som helst, organisationen klarar inte denna kris. De anklagade männen bryter inte endast med Ulla Hauton, utan även med Appel, och bildar en egen organisation. Det är denna, och inte Appels, som sedan blir kärnan i vad som efter 1989 skulle komma att kallas för Blekingegadeligan.

Från och med brytningen med Appel blir nog denna grupp mer en del av kriminalhistorien än av vänsterpolitiken. Och eftersom jag inte är så intresserad av bankrån, eller ens av "politiskt" motiverade sådana, kommer jag nog bara att flyktigt ögna igenom resten av de två volymerna av "Blekingegadeligan".

Läser vidare....

2011-11-24T21:52:00.022+01:00

... om Blekingegadeligan. Obs att detta namn ju inte var vad gruppen kallade sig själva utan det namn de fick efter att bankrånen klarades upp.

Men får intrycket av en liten konspirativ grupp (eller sekt om någon så vill) som var ganska så isolerad från samhället i övrigt. Inte så konstigt - mutteorin gjorde nästan den isoleringen mer eller mindre logisk.

Har kommit till de första bankrånen 1975 och 1976.

Gruppen ter sig inte direkt sympatisk, förstås. Men inte extremt osympatisk heller. Inga som man skulle behöva vara rädda för om man mötte i en mörk gränd, i alla fall.

Vad som retar mig är att man får reda på alltför litet om gruppens politik. Hur reagerade den på världshändelser, på maktkampen i Kina, eller annat som borde var intressant att veta om en maoistisk grupp?

Jag tycker att sådant är mer intressant än hur de förberedde sina bankrån.

Det fanns i Sverige en mycket liten broderorganisation till Appels organisation, eller åtminstone en grupp med en liknande världsbild, fram till 1972. Den senare så kände författaren Torbjörn Säfve framträdde också 1971 i sin bok "Rebellerna i Sverige" som appelian, men han var nog inte organiserad och senare blev han först (r):are (eller i alla fall (r)-sympatisör) och sedan sufi-muslim.

Gruppen i Danmark var först en ganska så vanlig vänstergrupp, rent organisatoriskt, men under första hälften av 70-talet utvecklades (invecklades?) den till en sluten konspiratorisk grupp.

Ganska så macho, förstås, med sina bankrån och sin beundran för gerillasoldaterna i PFLP.

Så vitt jag fattar av artiklar jag läst kom någon form av kvinnorevolt inom gruppen senare, man jag har inte kommit dit i boken än.

Gotfred Appel själv är död, och så vitt jag vet finns inga appelianer längre.

Ja, nu tänker jag högt. Jag är lite fascinerad, och ska läsa vidare. Det finns förresten en bok av Appel på svenska utgiven på Rabén & Sjögren 1971 - "Mao, Komintern och Liu Shao-chi". Jag misstänker att den fick mycket få läsare.

Blekingegadeligan

2011-11-24T00:09:00.011+01:00

Håller just på att börja läsa Peter Øvig Knudsens bok "Blekingegadeligan". Jag lånade den på bibliotek idag.

Den handlar om en dansk vänstergrupp som under 80-talet begick bankrån för att samla in pengar till den palestinska organisationen PFLP (Popular front for the liberation of Palestine).

Den har blivit ganska omdiskuterad, och diskussionen har mest handlat om avsnitten om den kriminella aktiviteten. Men även om den delen också är intressant (och, nej, jag stöder självfallet inte bankrån som politisk kampmetod...) är jag mest intresserad av de första partierna, som handlar om den person som först skapade organisationen - Gotfred Appel. Han var uppenbarligen ute ur bilden när bankrånen begicks, men han skapade den ideologiska grunden för organisationen.

Jag hörde talas om Appel redan 1970, när jag gick med i FNL-grupperna. Han sågs som en otäck förrädare och splittrare, och man fick redan från början lära sig hur fel han hade.

Och han hade definitivt fel, men samtidigt var polemiken mot honom så dålig att jag reagerade starkt på det när det begav sig.

Hans teori kallades då allmänt för "mutteorin" men i boken kallas den konsekvent för "snyltarstatsteorin". Den gick i princip ut på att utsugningen av tredje världen hade gett borgarna en möjlighet att "muta" arbetarklassen så att den inte hade någon vilja att kämpa för socialismen. Det var en mycket mekanisk och ekonomistisk teori - den förutsätter att endast en nästan absolut misär kan leda radikalisering och en vilja att kämpa för ett annat samhälle. I princip kan man väl säga att den ganska så effektivt vederlades redan i majrevolten i Frankrike 1968.

Men... den polemik som framförallt KFML förde mot "appelianerna" var inte speciellt upplyftande. KFML förnekade rakt av att det relativa välstånd som skapades i den kapitalistiska västvärlden hade något att göra med exploateringen av tredje världen. Det var enligt KFML endast ett mycket smalt skikt av arbetarklasen ("arbetararistokratin") som fick några materiella fördelar av denna.

Appels svar till KFML var i själva verket ofta eleganta, och hade en hel del poänger. Problemet var inte framförallt hans ekonomiska analys utan de pinsamt moraliserande slutsatser han drog. Lika lite som en ekonomisk misär alltid leder till radikalisering (vilket blev plågsamt uppenbart för mig när jag besökte Filippinerna i juni 2010), lika lite behöver ett relativt "välstånd" leda till passivitet.

För Appel var en socialistisk samhällsomvandling i västvärlden en omöjlighet innan tredje världen hade rest sig och befriat sig från västimperialismen. Det var en ganska så pessimistisk världsbild som idag skulle leda till än mer pessimistiska slutsatser efter alla de nederlag som den koloniala revolutionen lidit under de senaste årtiondena.

Slutsatsen av Appels analys blev ju att det inte var någon mening att kämpa för socialismen i vår del av världen. Det enda man kan göra är att stöda befrielserörelser i tredje världen och vänta tills de har segrat. Och även om Appel tog avstånd från bankrånen blev de på sätt och vis en logisk konsekvens av hans analys.

Hans grundsyn var käpprätt åt helvete, med det hindrade inte att han ställde intressanta frågor. De frågorna intresserar mig trots allt mer än hur det gick till när "Blekingegadeligan" begick sina bankrån.

Spökerierna på Kvarnhagsgatan

2011-11-20T17:59:00.023+01:00

Idag är det årsdagen sedan jag flyttade in på Kvarnhagsgatan 136 i Hässelby Gård. Söndagen den 20 november 1977.

Jag hade kontraktet från den 15 november men det var först den 20 som jag flyttade in. Det var den första "riktiga" lägenhet jag hade. Innan dess hade jag bland annat bott på hotellhem, i kollektiv och för den delen också på psykiatriska kliniker.

Det kändes spännande att flytta in.

Det blev också spännande, på ett sätt jag nog inte hade förutsett. Det började nämligen snart att "spöka".

Missförstå mig inte, jag tänker inte skriva en artikel inspirerad av Discoverys "Haunted" eller TV4:s "Det okända". Jag trodde inte ens då att det var "riktiga" spöken. Min världsbild var mer freudiansk än ockult, så jag tolkade nog mest vad som hände psykologiskt.

Men egentligen fanns det bara tre möjliga förklaringar till vad som hände under några månader. Antingen hade jag (eller en del av mig) förmågan att göra saker som de andra delarna av mig inte visste om. Eller så spökade det verkligen. Eller så hade en eller flera personer nyckel till min lägenhet och roade sig med att driva mig till vansinne.

Jag tror nog mest på det första alternativet, än idag. Även om det inte riktigt kan förklara allt som hände.

Det som hände var inte direkt otäckt, snarare bisarrt. Men allt som händer i ens egen lägenhet som inte kan förklaras kan ju upplevas som otäckt.

En av de mer bisarra och på sätt och vis fånigaste sakerna hade med snören att göra. Jag hade en massa snören i lägenheten som kom från flyttpaketen. Jag hade inte slängt dom, de låg och skräpade här och var.

Så en dag upptäckte jag att ett snöre var knutet runt ett bordsben. Jag hade inget minne av att ha gjort något så dumt, och varför i allsina dar skulle jag ha gjort det. Jag tog inte bort det, men så en dag var det borta. Men snart upptäckte jag att det hade flyttat på sig - nu var det knutet runt en sax som låg i kokvrån (jag hade inget kök).

En annan sak som till och från hände var att kylen och frysen plötsligt kunde vara avstängda. Det var lite irriterande, för mjölken kunde ju bli sur. Exempelvis.

Om man väl antar att en del av mig själv kunde göra meningslösa saker utan att jag visste om det är ju sådant inte så svårt att förklara. Men mer knepigt var en av dörrarna.

När jag flyttade in var en av innerdörrarna inte påhakad. Jag försökte göra det men orkade inte. Så en dag upptäckte jag att den var påhakad. Hade jag lyft den och hakat på den utan att veta om det? Eller hade bostadsföretaget kommit på att de missat något och utan att meddela mig gått in och fixat saken?

När jag en dag upptäckte att jag hade tre Dagens Nyheter från samma datum hemma gjorde det mig än mer förbryllad. Jag prenumererade på DN, men det kunde inte förklara de två extra exemplaren. Hade jag utan att veta om det gått till en pressbyråkiosk och köpt två Dagens Nyheter - i något sorts trancetillstånd? Mysteriet tätnade.

Det var inte bara inomhus saker hände. Jag hade svårt att sova på nätterna och brukade titta ut genom ett stort fönster. Det vette mot en väg och en natt satt jag och tittade på en man som gick med ryggen vänd mot mig. Plötsligt försvann han bara. Han verkade upplösas i blotta intet. Jag antog att jag hade kommit i någon sorts trancetillstånd och fått "missad tid" och när jag återkom till mitt normala jag hade han redan gått så långt att han inte syntes.

Personer som gick på gatan mitt i natten med ryggen vända åt mig (jag bodde tre trappor upp) inspirerade mig till små experiment. Jag började titta intensivt på dem och i nära hälften av fallen inträffade något som jag förut trodde var någon sorts folksägen. De stannade upp, började vända sig nervöst om och titta åt alla håll. Men eftersom de inte tittade uppåt såg de aldrig mig. Efter någon halv minut eller så gav de upp och gick vidare. Det förklarade jag nog med telepati. Det var väl det enda "övernaturliga" som jag faktiskt ganska så bestämt trodde på.

Längst ner i uppgången bodde en familj som jag brukade kalla för "voodoofamiljen". Anledningen till det var att i deras fönster hängde dockor på ett litet bisarrt sätt. De var fästade i snören som var virade runt deras hals. Det hela ledde nog till de mest oroande funderingar kring vilka som bodde där....

De gjorde dock aldrig något väsen av sig. Det gjorde däremot grannen under. En natt när jag, okunnig om hur lyhört det var, spelade grammofonskivor hörde jag plötsligt våldsamma slag på min dörr. Det visade vara min förtjusande granne som slog på dörren hårt - med en hammare. Han skrek att jag störde honom. Så jag stängde av musiken och trodde det skulle vara bra med det.

Men så blev det inte. Han började fixera sig vid mig och började påstå att jag sysslade med hembränning och att det kluckande ljudet från apparaten störde honom. Han verkade alkoholiserad så jag antog att det där med hembränning var någon sorts önskefantasi.

Det konstiga var nu att det kluckande ljudet av någon sorts vätska inte var någon inbillning från hans sida. Jag (och även till och från gäster hemma hos mig) hörde det också - och från min lägenhet lät det som om det kom från lägenheten ovanför min. Det var bara det att det inte fanns någon våning ovanför. Nej, det fanns inte ens någon vind, jag bodde direkt under taket.

Ja, man kan alltså säga att min vistelse på Kvarnhagsgatan 136 blev spännande. I och med att jag började på Jakobsbergs folkhögskola i augusti 1978 (som internatelev) kom jag mindre och mindre att vara i lägenheten. Och den 1 juli 1979 flyttade jag äntligen ut.

Det var hade inte varit någon drömlägenhet precis, men som sagt spännande var det.

"Barn tvingas umgås med misstänkta våldtäktsmän"

2011-11-19T09:25:00.003+01:00

Vill bara tipsa om en tänkvärd debattartikel av Monica Dahlström-Lannes på Newsmill.

Den tar upp en av de viktigaste barnrättsfrågorna Sverige dag. Och inte endast i Sverige. Liknande saker händer i många andra länder.

Det är en ständigt pågående global rättsskandal.

Men vad handlar "Lucy in the Sky with Diamonds" om?

2011-11-18T18:33:00.017+01:00

Första gången jag hörde talas om "Lucy in the Sky with Diamonds" var den 6 augusti 1967 då jag läste en artikel i DN:s söndagsbilaga som hävdade att Beatles Sgt.Pepper-LP var LSD-propaganda "från omslaget till innerspåret". Den var skriven av Håkan Sandblad och Arne Ruth och den fyllde mig med olust.

Det främsta argumentet i artikeln vad just "Lucy"… Texten och musiken i den låten var drömlikt hallucinatorisk och de första bokstäverna i substantiven bildade ju initialerna LSD. Jag hade just börjat gilla Beatles och popmusik och det där ville jag då inte tro på....

Jag var inte ensam om den reaktionen. Förnekandet kom efter ett tag att dominera debatten - i synnerhet sedan John Lennon gick ut och hävdade att titeln byggde på en barnteckning av Julian Lennon som just hette "Lucy in the Sky with Diamonds".

Detta blev sedan en officiell sanning i det mesta som skrevs. Fast jag misstänker att det i grunden avspeglade ett förnekande som liknade mitt eget i tolvårsåldern.

För hur var det nu? Ungefär samtidigt som Sgt. Pepper kom ut hade Paul McCartney dumt nog gått ut och sagt inte bara att Beatles hade tagit LSD utan att om de ledande politikerna i världen hade tagit LSD skulle världen ha varit mycket bättre! Påståendet är ju milt sagt bisarrt - vad skulle kunna hända om de ansvariga för världens kärnvapenarsenaler tar LSD och får en av dessa inte alltför ovanliga snedtändningar? LSD är ju en förrädisk drog -medan somliga får ljuva visioner får många andra som bekant mardrömslika skräckvisioner - inte sällan med paranoida undertoner.

Om man därtill läger till att hela Sgt. Pepper-LP:n vimlar av drogantydningar (BBC förbjöd spelning av "A Day in the Life" av den anledningen!), att det även på omslaget finns bilder på många personer som var kända för sina drogexperiment, och att just "Lucy" har en längtansfullt hallucinatorisk drömlik karaktär blir ju den "officiella" versionen ganska så tveksam.

Men hur var det då med barnteckningen? Svårt att säga, men John Lennon var en förmögen man med ett klart intresse för sitt barns kulturella utveckling. Julian hade med all säkerhet obegränsad tillgång till papper, penna och målarredskap och måste ha gjort hur många barnteckningar som helst. Var det då inte lite märkligt att Beatles valde den förmodligen enda av dessa som hade initialerna LSD och lade ut den som låttitel på en LP som var fylld med drogsymbolik?

Den officiella bortförklaringen var ohållbar från början, och ett antal år efter John Lennons död medgav faktiskt Paul McCartney att låten faktiskt var inspirerad av LSD.

Men det är förstås inte ALLT man kan säga om "Lucy in the Sky with Diamonds"...

För oavsett vad Beatles egentligen menade beskriver ju texten - om man läser den bokstavligt - en övernaturlig kvinnlig gudinneliknande entitet som har förmågan att sätta sig över tid och rum. Det är så jag tycker man bör se den idag. Det skulle gå hur lätt som helst att byta ut namnet "Lucy" mot namnet på exempelvis en hinduisk gudinna så skulle innebörden bli en helt annan....

Och i viss mån fick namnet "Lucy" ytterligare en annan innebörd 1974. Då upptäcktes skelettfragment av en av våra äldsta anmödrar vid en utgrävning i Afrika. Precis när upptäckten gjordes spelades "Lucy in the Sky with Diamonds" på radion som stod på. Så skelettet som delvis skulle förändra vår syn på mänsklighetens förhistoria döptes till "Lucy".

Och liksom låtens "Lucy" hade hon verkligen förmågan att dyka upp och försvinna. Hon försvann för 3,2 miljoner år sedan och dök upp igen för 37 år sedan... Det är mer intressant än alla LSD-hallucinationer tillsammans.

"Try It"

2011-11-16T20:19:00.015+01:00

Lyssna gärna på denna psykedeliska låt av Hollies från 1967 . Jag hörde den första gången i radioserien "Sound of Protest, Sound of Love" i ett avsnitt i december 1968. Jag blev väldigt fascinerad av den då. Sedan dess har jag inte hört den. Men nu upptäckte jag den på You Tube.

1967 försökte väl var och varannan popgrupp göra åtminstone några psykedeliska låtar. Den psykedeliska vågen vitaliserade onekligen popmusiken, men en obehaglig bieffekt blev att det förledde en hel del människor till att pröva LSD. Resultaten blev ju ofta ganska så tragiska.

Men på något sätt öppnade flower power och psykedelisk musik ändå för insikter om vad som med en utsliten klyscha brukar kallas "andliga dimensioner". Ja, mycket i den New Age-rörelse som i hög grad inspirerades av den psykedeliska vågen är ju elände. Men bokslutet över Flower Power-perioden och vad den har betytt och kommer att betyda på lång sikt tror jag nog faktiskt ändå (trots allt!) kommer att sluta på plus...

King Midas in Reverse

2011-11-15T22:32:00.004+01:00

Jag måste säga att Hollieslåten "King Midas in Reverse" ofta ganska bra motsvarar min självbild.

Jungfrun av Guadalupe

2011-11-15T00:27:00.003+01:00

Jungfrun av Guadalupe har under århundraden varit en symbol för den mexikanska kyrkan och även det mexikanska samhället. Bilden påstås vara övernaturligt skapad i december 1531, som ett tecken på att den uppenbarelse som bonden Juan Diego fick av den heliga jungfrun var sann. Problemet med den versionen är att berättelsen om Juan Diego och den mirakulösa duken först publicerades 1648, över hundra år efter det påstådda miraklet. Däremot finns det flera beskrivningar av helgedomen och även av bilden före 1648, men ingen nämner miraklet.

Men jungfrun av Guadalupe är både viktig och intressant oavsett vad man tror om miraklet. Den står för en självständig inhemsk "indiansk" version av kristendom, där bilden av Maria troligen påverkats av den tidigare kulten av den aztekiska jordgudinnan Tonantzin. Jungfrun av Guadalupe sågs som en kraft som försvarade urbefolkningens intressen mot de spanska myndigheterna. Under århundraden har den varit en symbol för de undertryckta, som har använts både under befrielsekampen mot spanjorerna och i lantbruksarbetares fackliga kamp. Även feminister har kunnat använda henne som symbol - se exempelvis artikeln "Demanding Social Equality" av Rhonda L. Barnes.

De som inte tror på miraklet anser snarare att bilden är målad av medlemmar av ursprungsbefolkningen. Men samtidigt finns här en diskussion som påminner om den som förts om Turinskruden. Det har hävdats att tekniken i målningen, färgernas hållbarhet och avspeglingar som anses återfinnas i ögonen inte kan ha en naturlig förklaring.

Visionen/apparitionen kan mycket väl ha ägt rum, men den officiella versionen av hur den gick till får nog tas med flera matskedar salt.

Välkommet beslut

2011-11-14T23:42:00.007+01:00

Och nu har bloggen "Medborgarperspektiv" som förde fram mordhoten på namngivna personer som hade anknytning till SCUM Manifest-pjäsen och den svenska översättningen tagits bort av Wordpress pga, som de skriver, "a violation of our Terms of Service".

Ibland är censur mer än berättigat. Yttrandefrihet i all ära, men vid mordhot går väl ändå någon sorts gräns...

Lite kuriosa

2011-11-13T22:02:00.015+01:00

Två månader innan Valerie Solanas blev känd för sitt mordförsök på Andy Warhol gick en låt som besjöng en kvinna vid namn "Valleri" upp på topplistan i USA. Det var en Monkeeslåt som hette just "Valleri". När mordförsöket ägde rum låg den kvar på listorna, även om den förmodligen inte längre låg bland de tio första. Det var väl den enda gång som någon låt med detta namn i sin titel (Valerie och Valleri måste väl ses som två stavningar av samma namn!) låg på de amerikanska listorna.

Slump? Ja, det antar jag, men CG Jung skulle kanske ha talat om synkronicitet...

Den bloggare...

2011-11-13T19:41:00.006+01:00

... som föreslog att man skulle döda några namngivna kvinnor som på något sätt var knutna till "SCUM Manifest", pjäsen och boken, har nu åtminstone tagit bort adresserna till dem, som han tidigare hade lagt ut tillsammans med morduppmaningen. Alltid något.

Men han gjorde det endast efter en massiv kritikstorm, där även några av hans anti-feministpolare reagerade.

Jag länkar inte till honom, närmast av princip, men den nya versionen av hans infama inlägg (och utdrag från den gamla) kan ni ju ta del av om ni följer blogglänken längst ner i mitt förra inlägg.

SCUM Manifest

2011-11-13T00:59:00.017+01:00

En anti-feministisk bloggare som jag själv inte alls vill länka till föreslår att man bör döda fyra namngivna personer som direkt eller indirekt har något att göra med Turteaterns uppsättning av Valerie Solanas "SCUM manifest".

Det är både otäckt och barnsligt på en gång.

För att solidarisera mig med de utpekade personerna passar jag på att länka till manifestet här.

Så kan anti-feministen ifråga lägga upp en till person på sin infantila dödslista.

SCUM Manifesto (som det heter på engelska) är en science-fiction-fantasi som förutom blixtrande elaka angrepp på män innehåller en bisarr framtidsversion av en värld utan män där den sexuella fortplantningen är ersatt av partenogenetisk befruktning. Och vidare att denna fas endast är inledningen till att alla kvinnor ska bli odödliga, och inga inga barn ska födas alls.

Om Solanas själv verkligen trodde på sitt manifest är förstås svårt att avgöra. Hon dog av lunginflammation 1988.

Men idag är de enda som tolkar denna text bokstavligt paranoida anti-feminister. I deras deliriska fantasivärld spelar manifestet samma roll som "Sions vises protokoll" för antisemiter.

Men snälla ni, SCUM har aldrig funnits. Lika lite som Illuminati, eller den judiska världskomplotten.

SCUM var från början en fantasi skapad av en kvinna som hade milt sagt goda skäl att tycka illa om män. Solanas försökte aldrig i praktiken på något sätt att ens försöka skapa en sådan organisation.

Jag läste manifestet 1993, och började helt fascinerad att översätta det till svenska. Jag gav upp, dels för att jag var en usel översättare, dels för att jag fick annat att göra. Märk väl - jag ville inte översätta det för att jag trodde på handlingen och hyste någon masochistisk önskan att bli utrotad. Jag tog helt enkelt texten för det den var.

Det tycker jag alla ska göra. Läs den gärna om ni har en gnutta realitetssinne, och en viss känsla för hur litterära texter bör läsas. Annars bör ni inte läsa den alls.

------------------------------
TILLÄGG
Fick först höra talas om den bisarra listan på detta blogginlägg.

"Stammens hemligheter"

2011-11-09T10:45:00.018+01:00

Ovanstående är titeln på en film som SVT sände igår som också finns på nätet.

Den bygger till stor del på Patrick Tierneys bok "Darkness in El Dorado". Filmen visar (liksom Tierneys bok) hur antropologer systematiskt begått övergrepp på Yanomanifolket i Venezuela. En antropolog praktiserade barnäktenskap, en annan antropolog, en lärjunge till Claude Levi-Strauss, utnyttjade systematiskt stammens unga pojkar sexuellt, och flera antropologer spred till och med (av allt att döma medvetet) dödliga sjukdomar i experimenstsyfte

Filmen börjar kanske lite segt, men ju längre det går desto klarare blir den..

En sak som endast beskrivs perifert i filmen behandlas mer utförligt i Patrick Tierney bok. Den visar systematiskt hur antropologen Napoleon Chagnon uppmuntrade och ofta de facto skapade väpnade konflikter, för att sedan hävda att de utgjorde en del av Yanomanifolkets natur. På så sätt skapade han sina egna "sanningar" som passade som hand i handske till hans sociobiologiska teoribildningar.

Filmen kan verkligen rekommenderas. Se den!

Förövarförsvararna vädrar morgonluft - igen

2011-11-07T00:00:00.011+01:00

Varje dag tvingas många barn att umgås med förövare trots att de har berättat om att de utsätts för grova övergrepp. Varje dag tvingas många barn träffa fäder som de är livrädda för. Den överväldigande majoriteten av sexualbrott mot barn går inte till åtal. Och, om det dyker upp misstankar om rituella övergrepp avfärdas de innan de ens utreds eftersom polisen har "lärt sig" att de är "moderna folksägner"....

Sådant gör inte Uppdrag Granskning några avslöjande reportage om. Däremot har man nu tydligen lagt ner energi på att argumentera för att en man som i domstol friats från alla anklagelser om övergrepp mot barn VERKLIGEN är oskyldig.

Onödigt, kan man tycka. Att driva linjen att någon som är friad är oskyldig verkar ju inte vara någon direkt imponerande undersökande journalistik. Men det är vad de ägnar sig åt på UG, uppenbarligen. Och så verkar de upprörda över att denne man under en period fråntogs kontakten med sitt barn innan han slutligen friades. UG:s upprördhet är för mig mer än obegriplig. Den är direkt skum.

Man kan förstås fråga sig varför UG ägnar sig åt sådant trams.

I vilket fall som helst vädrar alla förövarförsvarare morgonluft - igen. I bloggar, på tidningssidor och på andra forum dammas alla gamla mantran av igen.

Och till och med en medioker charlatan som Bo Edvardsson får framträda i tidningarna som någon sorts "expert". När kommer media att börja intervjua Max Scharnberg?

Läs gärna NoBoyToys inlägg om programmet. Själv orkar jag inte skriva något mer om eländet.

Korset på Svartberget

2011-11-06T17:44:00.020+01:00

Jag har varit i Hassela och besökt några vänner. Det är alltid roligt att besöka Hassela. Av många anledningar.

Mer allmänt tycker jag dessutom om att komma bort från stan ibland. Naturen är full av mystik och magi. Och poesi. Det är vilsamt, och spännande, att komma närmare den.

Men en sak kände jag mig tveksam inför under mitt senaste Hasselabesök. Det var när vi besökte Svartberget för att titta på korset.

Det är nämligen så att en lokal präst länge har arbetat för att resa ett stort kors någonstans i Hassela för att placera orten på kristenhetens karta. Först var det tal om Älvåsen. Men det blev inte av, inte på den platsen.

Men till sist lyckades han med en annan plats, och nu står ett 30 meter högt kors på Svartberget. Jag gillar det inte alls.

Missförstå mig inte, jag har absolut inget emot Jesus.

Men just därför tycker jag inte om korset som symbol. För mig är och förblir det ett döds- och tortyrredskap och jag kan inte se något uppbyggligt med att använda det som en religiös symbol.

För det andra förfular det berget. Berget är vackert, men det är inte korset.

Medan de två som var i mitt sällskap pratade om, kan man anta, hur fint korset var, smög jag mig undan och lade lite snus på en stubbe. Det är så man offrar till skogsrån enligt svensk folktro. Jag vill gärna offra snus till ett skogsrå :-) , dessutom var det en tyst protest mot närvaron av det bisarra jättekorset.

Till sist kan ni gärna lyssna på spelmanslåten "Svartbergstrollen" skriven av en lokal spelman. Och, ja, den handlar om samma berg som korset idag står på...

Tibast och vänderot

2011-11-05T18:30:00.019+01:00

Det finns många sätt att bli av med skogsrån. Tidigare berättade jag om ett av de mer brutala sätten. Men det finns andra, betydligt mer fredliga och snälla sätt.

Det finns en sägen som brukar kallas tibastsägnen. I den är huvudpersonen en kvinna, vars man har förförts av skogsrået. .

Han går till skogen vareviga dag och umgås med rået. Frun vet vare sig ut eller in.

Till sist kommer hon på vad hon ska göra. Hon går djupt in i skogen, tills hon själv möter skogsrået. Hon går fram och ställer en fråga till rået. Jo, det är så här att hon har en tjur, som inte vill stanna hemma. Han går ständigt över till grannens kor, som han hellre umgås med ån att vara hemma. Vet skogsrået möjligen något bot för detta?

- Men vet du inte det, svarar rået . Du behöver bara ge honom tibast och vänderot, så kommer han att förlora allt intresse för grannens kor och stanna hemma. Frun tackar för tipset och går hem.

Men det är naturligtvis inte tjuren som hon har tänkt på. Så hon börjar istället ge sin man tibast och vänderot, utan att han vet om det. Och se, han slutar helt intressera sig för skogsrået och stannar hemma istället.

Skogsrået fattar att hon blivit lurad, och blir fly förbannad. Ofta kan man höra hennes ilskna röst utanför parets stuga: "Tibast och vänderot, tvi vale mig som lärde dig bot"!

Så den som inte vill bli förförd av ett skogsrå vet vad han ska göra. Vänderot är samma sak som valeriana, och finns ofta på hälsokostbutiker. Tibast är lite knepigare. Det är giftigt, och säljs inte någonstans, men det finns förstås i naturen och i mycket, mycket små doser kanske det inte är så farligt....

Men jag tänker då inte ta någondera. Skulle aldrig falla mig in. För om jag mot all förmodan skulle möta ett skogsrå, och detta av någon fullständigt outgrundlig anledning skulle finna mig attraktiv (det senare förefaller mig betydligt mer osannolikt än det förra!) skulle jag ju inte alls vilja ha tagit några medel som gör mig helt ointresserad.

Det vore ju att missa ett tillfälle i sitt liv som väl aldrig kommer tillbaka. Och det skulle jag väl inte vilja för allt smör i Småland....

Hur jag såg på världen 1970

2011-10-30T15:57:00.010+01:00

Inläggen nedan om Liberala Förbundet får mig att tänka på hur jag såg på världen och politiken 1970, och i början av 1971. Egentligen började det redan i slutet av 1969, då jag på allvar tog till mig socialdemokraternas "ökad jämlikhet"-linje.

Jag såg en gradvis utveckling mot en ökad jämlikhet, en ökad tolerans, en mer icke-auktoritär barnuppfostran, och för den delen en sekularisering. Att jag gick med i FPU 1970 (något jag insåg var ett misstag vid det första besöket på FPU Storstockholm) berodde på att jag såg Per Gahrton som stående till vänster om socialdemokratin, och dessutom engagerad för barns rättigheter.

Jag var evolutionär, inte revolutionär. Jag såg en utveckling mot jämlikhet som något förnuftigt, som förankrat i både logik och en positiv människosyn. Alla argument mot såg jag som irrationella.

Att personer med "fina" jobb måste ha högre lön, annars skulle de inte anstränga sig, tyckte jag var korkat. De högavlönade jobben var ju nästan alltid mindre kroppsligt ansträngande, och gav mer utrymme för personlig utveckling. Skulle en universitetslärare verkligen gå över och bli städare om han eller hon fick sänkt lön? Det lät inte troligt.

Jag såg en gradvis utveckling mot något bättre, och var verkligen optimist. Även de rika skulle efter ett tag förstå att de måste ge upp sin ställning. De vuxna skulle inse att det var fel att förtrycka barn. Och män skulle inse att de inte ens själva gynnas av att kvinnor håll nere.

Detta slogs sönder 1971, då jag istället övergick till att se hur det finns en härskande klass, som styrs av sina intressen och inte av förnuft och rationalitet.Och som kommer att kämpa med alla till buds stående medel för att bevara sina privilegier. Och att den borgerliga ideologin inte bara gradvis kommer att smälta bort, som snön på våren. Det var på sätt och vis en sorglig insikt.

Därför - men inte bara därför - går det för mig att se åren strax före 1971 i ett mycket nostalgiskt ljus.

Nu sammanföll ju insikterna 1971 med en egen psykisk nedgång, vilket gör att skillnaden blir än mer dramatisk.

1970 verkade allt möjligt. Från andra halvåret 1971 var det inte längre det.

Ett flygblad om KFML och SACO-strejken från 1971

2011-10-29T23:43:00.032+02:00

/Det här är en text jag skrev i början av 1971, när jag nyss hade fyllt 16. Den var avsedd som ett flygblad att delas ut på kårhuset, vilket det också blev. Jag hade alltså nyss gått med i "Liberala Förbundet" , som i likhet med mig ogillade höglönestrejker. Så när jag föreslog att jag skulle skriva ett flygblad som kritiserade maoistiska KFML/Clartés stöd till SACO-strejken hade LF inget mot det. Formellt delades flygbladet ut av Kårpartiet Liberalerna, som styrdes av Liberala Förbundet. Texten är till mer än 90 procent skriven av mig, med ett tillägg och några omformuleringar. Jag ogillade tillägget - det på stycke fem. Det argumenterade för att akademiker som är anställda av staten av just den anledningen inte kan vara utsugna. Jag tyckte det var ett förenklat resonemang, som i sin förlängning skulle innebära exempelvis att arbetarna på LKAB inte skulle kunna vara utsugna. Men det var den enda ändring som påverkade något konkret i texten. I övrigt var det mest stilistiska ändringar - vanligtvis till det sämre….

Och vad tycker jag om texten idag? Nja, den var ju något förenklad, kan man väl säga. Det är sant att SACO såg sin strejk som en kamp mot "jämlikhetspolitiken", och de krävde också de största lönepåslagen för de mest högavlönade bland sina egna medlemmar - som generaldirektörer och andra chefer. Hela denna inriktning var naturligtvis värd att fördömas. Men trots allt tog de också ut exempelvis bibliotekarier i strejken, och det fanns väl inga direkta anledningar att gå emot deras lönekamp.

Och det är lite lustigt - en organisation som LF, som till den överväldigande majoriteten bestod av akademiker på väg upp i karriären, stod för det kanske våldsammaste angreppet på SACO-strejken denna vår. Deras (och min!) anti-SACO-retorik slog det mesta - se exempelvis andra parollen i slutet av flygbladet!/
----------------------------------------------------------
KFML OCH CLARTÉ AVSLÖJAR SIG!
Sviker arbetarklassen

I valet gick KFML ut med påståendet att de var de enda som företrädde arbetarklassens intressen. De andra partierna var företrädare för monopolkapitalet, sade man. Endast KFML skulle med sitt handlande visa sig vara arbetarklassens revolutionära parti. Men hur är det? Står KFML på arbetarklassens sida?

Ett avslöjande exempel. Just nu har Sveriges mest högavlönade inkomstgrupper - de inom SACO - gått i strejk. Anledningen är att de känner sig hotade av jämlikhetspolitiken och vill bevara sina privilegier samt höga löner. Denna strejk är inte värd någon som helst sympati. Den är en liten grupps motstånd mot en jämlikare inkomstfördelning.

Denna kamp stöds endast av några få grupper. Den yttersta högern och - KFML.

Struntar i höginkomsttagarna

KFML för fram teorin att alla löntagare är utsugna oberoende av inkomst. Om man tjänar 100.000:- eller 10.000:- spelar egentligen ingen roll. Men det resonemanget är fullkomligt absurt!

Då det gäller de statsanställda akademiker som strejker, kan man dessutom fråga sig: utsugna av vem? Det är ju inte monopolkapitalet utan staten som är arbetsgivare.

KFML:s egna akademiker

Den andra orsaken till KFML:s hållning är givetvis att många av KFML:s medlemmar och anhängare är akademiker själva. För dem är det naturligt att kämpa för egoistiska gruppintressen. Och om dom inte sammanfaller med arbetarnas - desto värre just för - arbetarna!

Ty det är givet att det inte ligger i arbetarnas intressen att en liten grupp högavlönade kämpar för sina egna privilegier. KFML sviker den arbetarklass det säger sig kämpa för.

Är detta KFML:s revolution? Att kämpa för läkare i 200.000-kronorsklassen?

I så fall har arbetarna all anledning att betacka sig!

NED MED KFML/CLARTÉS AUKTORITÄRA IDEOLOGI!
BEKÄMPA INKOMSTKLYFTORNA - BEKÄMPA SACO!
FRAM FÖR EN ÄRLIG RADIKALISM!

KÅRPARTIET LIBERALERNA

_________________________________
Se också "Folkpartiet i de maktägande minoriteternas tjänst" , som skrevs ungefär vid samma tid.

Lite mer om Liberala Förbundet

2011-10-27T21:09:00.013+02:00

Eftersom det inte går någon klar linje från min aktivitet i Liberala Förbundet till vad jag gjort senare har jag inte tänkt så oerhört mycket på denna period i mitt liv. Men nu har jag börjat tänka desto mer…

Innan jag gick med i LF strax innan jag fyllde 16 i december 1970 bestod mina politiska erfarenheter dels av de KFML-dominerade FNL-grupperna och dels av ett kort besök i det Leijonborg-dominerade FPU Storstockholm. Jag var inte stalinist, och kunde aldrig tänka mig att bli det. Jag var heller inte folkpartist, och kunde inte heller tänka mig att bli det.

Men en vänsterliberalism a la Gahrton tilltalade mig.

När jag sedan såg utfallen mot Liberala Förbundet i FPU Storstockholms medlemstidning blev jag fascinerad. Så en dag ringde jag till LF och bad att få beställa material.

Det kom, och det var ganska mycket. Där fanns en hel del intressant, bland annat en liten pamflett som hette "Moderaterna kallar oss marxister, maoisterna kalla oss borgare. Döm själv!" Den visade sig senare vara skriven av en av de mest vänsterinriktade av LF:s medlemmar, med vissa sympatier för trotskismen.

Men av någon anledning var det nog den tidigare nämnda artikeln av Ingela Söderbaum som jag fick mest sympatier för. Den avspeglade en önskan att lämna den akademiska stilen och verkligen nå ut till vanliga människor.

Jag betalade in medlemsavgiften och gick sedan på stockholmsavdelningens årsmöte den 12 december 1970. Efteråt samlades vi hemma hos någon av medlemmarna och hade livliga diskussioner långt in på natten. Och inte bara om politik. Jag minns en lång diskussion med Richard Murray om determinism och fri vilja.

En del av de som var där höll på att lämna LF. De såg sig nog som trotskister, och hade tröttnat på att vara med i ett "liberalt" förbund. De flesta av dem kom tillbaka nästa vår, men då med närmast entristiska avsikter.

När jag kom hem på natten till den 13 skrev jag i min dagbok: "Bra - radikal - stämning. De flesta röstade på VPK! Många intressanta diskussioner. En hel del av dom som var där höll på att bli socialister. Gick därifrån c:a halv ett. Gick som i en dimma hem. Tydligen trött!"

Efter ett tag kom jag in i Stockholmsstyrelsen. Jag fick nyckel till lokalen och roade mig en hel natt i mars 1971 med att läsa igenom gamla protokoll och tidningsurklipp.

Jag var inte marxist, men jag hade ett mycket radikalt jämlikhetspatos. Så idén om "lika konsumtionsmöjligheter" passade mig mycket bra!

Driven av sin idé om total inkomstutjämning tog LF avstånd från SACO-strejken våren 71, vilket också passade mig utmärkt. Jag skrev själv till stora delar ett mycket militant anti-SACO-flygblad som kårpartiet Liberalerna delade ut under strejken (jag har kvar det, lägger kanske ut det på bloggen nån gång) . Jag skrev också, så vitt jag minns, ett uttalande om SACO-strejken som togs på konferensen 1971. Det sista är jag lite osäker på, men jag tror att uttalandet i så fall fanns i ett nummer av Liberal Debatt detta år.

LF var då, som sagt, reformister. Det var jag med. Det var lite av sossarnas "ökad jämlikhet"-kampanj driven till sin yttersta spets. Men faktum är att LF:s fördelningspolitiska program inte bara låg till vänster om SAP och VPK, utan även i stort sett alla vänstergrupper, möjligen med undantag av någon anarkistsekt.

Med marxistiska termer skulle man kunna säga att de ville gå direkt till kommunismens högsta fas - "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov." Utan revolution, utan "proletariatets diktatur" och utan en mellanliggande "socialistisk" fas.

Detta var LF:s så att säga renodlade period, efter att de slutade att vara ett studentförbund. Sedan bröts det hela sönder i olika fraktioner, bland annat en trotskistisk grupp, som jag själv blev en del av efter maj 1971.

Till sist blev de någon form av anarkosyndikalister, och bytte namn till Frihetliga Socialisters Förbund. Men då var jag redan utanför.

Men det är det renodlade LF 1970-71, med sin kompromisslösa (men reformistiska) egalitarism som fascinerar mig. Tyvärr har jag haft bort nästan allt material från dem. Men "Liberal Debatt" som gavs ut av LF, innan den bytte namn till Frihetlig Socialistisk Tidskrift, finns ju på bibliotek.

Jag skrev att det inte går någon rak linje från LF till vad jag gjorde senare. Men på ett sätt fanns det nog något kvar. Deras motstånd mot höglönestrejker bar jag med mig, och gjorde att jag långt senare hamnade i konflikt i vänstergrupper varje gång de ville stöda SACO i deras lönekamp.

LF var som sagt en parentes, och inte bara för mig. Det skulle förvåna mig mycket om man kan träffa på någon idag som säger "jag stöder Liberala Förbundets linje, som den uttrycktes i program och resolutioner 1970-71."

Därför kan man nog inte heller förvänta sig att någon skulle vilja skriva förbundets historia. Troligen är dessutom deras arkiv borta för alltid.

Men om någon vet något om deras arkiv, eller om deras medlemstidningar eller utåtriktade material finns kvar, kan ni gärna höra av er!

Lika konsumtionsmöjligheter

2011-10-25T23:45:00.016+02:00

Idag lånade jag en bok som jag egentligen borde ha läst 1971, men som jag aldrig läste. Förmodligen för att den verkade lite tråkig. Den heter "Jämlikt och olikt", kom ut 1970 på Bonniers förlag, och är skriven av Richard Murray, Ingela Söderbaum och Arne Granholm. Dessa tre personer presenteras i inledningen till boken som ordförande, vice ordförande, respektive f.d. ordförande i Liberala Förbundet.

När jag bröt med Folkpartiets ungdomsförbund (FPU) i slutet av 1970 skulle jag snart fylla 16. Jag hade blivit besviken på de intrigerande högervridna leijonborgarna i FPU:s stockholmsdistrikt och ville hitta något som var mer vänster och mindre pinsamt och kälkborgerligt.

Så jag gick med i Liberala Förbundet (LF). Det var f.d. Liberala Studentförbundet , som hade avskaffat de akademiska kraven för medlemskap. Men de var också långt till vänster om liberalismen, enligt alla rimliga definitioner. Deras två huvudkrav var löntagarstyrda företag och lika konsumtionsmöjligheter. Den första delen av programmet skulle kanske kunna förenas med någon form av liberalism, men knappast den andra.

Det handlade nämligen om något så drastiskt som en löne- och förmögenhetspolitik som avskaffade alla, säger alla, inkomstklyftor. Eller rättare sagt alla som inte berodde på att vissa människor måste ha mer pengar på grund av nödvändiga utgifter , som till exempel livsviktiga läkarbesök. Men det konsumtionsutrymme som fann kvar efter dessa nödvändiga utgifter skulle vara lika för alla.

Om det också gällde de som inte hade arbete minns jag inte, och jag har inte läst så mycket i boken ännu att jag kan svara på den frågan. Det är helt klart att de var för att alla, även de som inte arbetade, skulle ha en garanterad inkomst, men hur stor den skulle vara för de sistnämnda har jag ännu inte upptäckt.

Men att lika konsumtionsmöjligheter i alla fall skulle gälla för alla löntagare var helt klart. Boken diskuterar i detalj hur man kan komma dit, men endast i rent tekniskt-ekonomiska termer.

För väl att märka, författarna var reformister. De utgick från att man med politiska beslut relativt friktionsfritt skulle kunna skapa ett sådant samhälle. Det fanns inga diskussioner om borgarklassens motstånd, och klasskampen lyste helt med sin frånvaro i boken.

En sak som är intressant är att de flesta aktiva medlemmar i Liberala Förbundet (åtminstone så vitt jag fattade det då!) antingen var, eller var på väg att bli, höginkomsttagare av något slag. (Jag var väl ett av undantagen...) De hade alltså en politisk linje som om den genomfördes drastiskt skulle slå mot deras egen ekonomi (eller framtida ekonomi). Det var på sätt och vis sympatiskt. Och på sätt och vis typiskt för det tidiga 70-talet.

Vänstervågen var alltså så stark att ett borgerligt studentförbund inom loppet av några år hade svängt från liberalism till en linje som i princip var en antites till allt vad marknadsekonomi heter. Och som alltså skulle ha slagit sönder de egna medlemmarnas ekonomiska framtidsutsikter om den hade genomförts.

Jag träffade alla bokens tre författare när det begav sig. Arne Granholm kanske bara en eller två gånger, Ingela Söderbaum då och då, och Richard Murray ganska så ofta.

Den som jag spontant fick mest sympatier för var nog Ingela Söderbaum. Det var hon som skrev den första artikel jag läste i det gedigna material jag fick från LF på posten redan november 1970. Det var en sympatiskt hållen reflektion över den svårtillgängliga texten i LF:s publikationer. Ingela insåg att deras vänsterlinje måste få till följden att de riktade sig till större massor än de nu nådde ut till, och hon hade använt något test som kallades för "läsbarhetsindex" på deras publikationer. Hur man räknar ut det har jag glömt, men hon kom i alla fall fram till att LF borde förbättra läsbarheten om de ville nå flera.

Dessutom minns jag med en stark nostalgikänsla hur roligt det var att sitta och småprata med henne på Liberala Förbundets konferens 28-30 mars 1971.

Men tiden förändras ju. Arne Granholm lämnade så vitt jag kan se politiken, och förbundets främste teoretiker, Richard Murray, blev sedemera ledande i Stockholmspartiet. Vad jag kan se drev han vare sig frågan om löntagarstyrda företag eller lika konsumtionsmöjligheter i Stockholms stadshus...

Och Ingela Söderbaum blev efter några årtionden aktiv medlem i Folkpariet Liberalerna, vars politik ju inte direkt går ut på att förverkliga dåvarande Liberala Förbundets program….

Ja, det var andra tider då. Då kunde borgerliga studenter vända in och ut på den borgerliga politiken och komma ut organiserat med att aktivt arbeta mot sina egna ekonomiska intressen.

För att parafrasera Cornelis Vreeswijk: "Visst är det beklagligt att den tiden försvann"...

Matriarkatteori, oktoberrevolution och kvinnlig rösträtt

2011-10-24T21:23:00.024+02:00

Under 1800-talet var teorier om förhistoriska matriarkat i hög grad akademiskt respektabla. De var allmänt accepterade och ansågs inte alls som extrema.

Sedan övergavs de, och överlevde endast i vissa akademiska nischer - och i Sovjetunionen och andra "kommunistländer".

Men det är intressant att se när pendeln svängde på allvar. Visserligen hade amerikanska antropologer ganska så ettrigt angripit teorin redan i början av 1900-talet. Men den slutliga svängningen kom omedelbart efter första världskriget.

1920 publicerades "Primitive Society" av den amerikanske etnologen Robert H Lowie. Det var en kritisk genomgång av de "evolutionistiska" teorierna, inklusive teorier om matriarkat, och matrilinjär prioritet (att matrilinjära samhällen kom före patrilinjära).

Boken fick ett enormt genomslag och de argument som framfördes i den kom efter ett tag att genomsyra den antropologiska diskursen. Frågan är förstås vad som hände i världen då, och om det kan finnas några sociala orsaker till att det synsättet slog igenom just då.

Ja, för det första infördes kvinnlig rösträtt i land efter land ungefär vid den tiden. För det andra hade oktoberrevolutionen segrat.

Kan det här ha något samband? Ja, det tror jag. Matriakatteorin var helt ofarlig i mitten av 1800-talet. Då sågs det som så, att när samhället var riktigt primitivt kunde till och med kvinnor ha makten... Det är ganska tydligt hos Bachofen, och går igenom även i andra texter. Men sedan kommer kvinnorörelsen och till och med det "utopiska" kravet på kvinnlig rösträtt genomförs…. Kvinnomakt ses inte längre som något "primitivt". Därför ses idéer om matriakat plötsligt som väldigt farliga,

Men sedan har vi detta med ryska revolutionen. I den evolutionistiska teoribildningen kopplades "matriarkat" ihop med urkommunism och frånvaron av klasser. Båda sakerna sågs som oerhört primitiva. När samhället var väldigt primitivt kunde inte endast kvinnor ha makten - det fanns inte ens några klasser. Och nu genomfördes en revolution 1917 i ett av världens största länder med den uttalade målsättningen att återupprätta urkommunismen på ett högra stadium. Det "primitiva" kan plöstligt bli modernt.

Faktum är att Robert Lowie också förnekade existensen av urkommunism i sin "Primitive Society". Det var dock svårt att driva denna tes, alla kunde ju se att det fanns samhällen utan klasser . Men rädda vad som räddas kan. Någonstans kanske skrämda manliga etnologer (åtminstone förmedvetet!) börjat oroa sig för en sak. Om det kanske rentav är möjligt att även i vår tid återupprätta ett klasslöst samhälle, som ju setts som något avgrundslikt primitivt - skulle då inte också matriarkat kunna.... ja, ni förstår.

Det kanske var bättre att stämma i bäcken än i ån. Om matriarkat aldrig någonsin funnits kanske man kunde slippa oroa sig, över den kusliga (och ja, den manschauvinistiske antropologen Robin Fox kallade så sent som 1967 matriarkatteorin för just "sinister"...) möjligheten att...

När kvinnor är garanterat maktlösa är matriarkatteorin alltså ofarlig. Men när de inte längre är det, då är det bäst att säga att det aldrig någonsin har funnits något som ens "avlägset liknar ett matriarkat" (Lowies formulering).

Så kan machomännen sova bättre om natten.

Khadaffis död

2011-10-21T09:49:00.004+02:00

‎"Hela världen" påstås jubla över Khadaffis död. Men jag tycker att sättet han dödades på var både olustigt och oroande. Jag är konspirationsteoretisk nog att misstänka att han måste dö bland annat för att han inte i en rättegång skulle kunna berätta åtskilligt om många av de ledande i övergångsregeringen och dess internationella allierade. Om hur intimt de hade samarbetat med honom när det begav sig.

Var är Hannes Alfvén när vi behöver honom?

2011-10-19T12:38:00.018+02:00

Under de senaste åren verkar kosmologin ha hamnat i någon form av kris. Det konsensus som fanns i låt oss säga mitten av 90-talet verkar ha ersatts av ett rent kaos. Den ena nya fantasifulla teorin ersätter den andra.

Det gemensamma för dem är dels att de huvudsakligen bygger på avancerade matematiska modeller (ofta med ett ytterst bräckligt stöd i nya observationer), dels att de är just - fantasifulla.

Några exempel på hur tankegångarna går.

Universum uppkom från ingenting genom en kvantfluktuation, och nya kvantflukuationer i vårt universum skapar ständig och jämt nya universum - i andra dimensioner.

Universum kan ha varit "krökt " och "slutet" redan från början. I så fall hade det en oändlig täthet, men på en oändligt liten punkt. Eller så var det "öppet" och "platt" från början och då, hör och häpna, var det redan från början oändligt stort - OCH oändligt tätt. Sedan expanderade det, vilket är möjligt trots dess oändlighet eftersom det finns olika storlekar även av oändligheter.

Det skapas ständigt nya universum, en process som kommer att pågå i oändlighet. Men den har inte pågått i oändlighet - en gång i tiden skapades det första universumet någonsin. Och då som ett resultat av en kvantfluktuation i ett tidlöst icke-rum.

Universum har 10 rumsdimensioner men alla utom 3 är "hoprullade" och så pyttesmå att de inte märks.

Det hittills nämnda är inom ramarna för mainstream-teorin, som ju bland annat innefattar Stephen Hawking.

Delvis utanför, kanske, finns strängteorien som talar om nästan oändligt tunna strängar miljarder ljusår långa, och om att det finns inte mindre än 16 rumsdimensioner.

Annars finns det de som tror att universum regelbundet kolliderar med ett annat parallelluniversum, som finns i en annan dimension. Eller att universum har krockat inte mindre än fyra gånger med andra universa, vilket antas visa sig i den kosmiska mikrovågsstrålningen . Eller att universum kommer att gå mot en oerhörd gleshet, ända tills det blir tillräckligt glest. Då kommer den matematiska logiken i glesheten göra att den på mindre än en nanosekund förvandlats till en oändlig täthet. Anledningen är att ekvationerna för nästan oändlig gleshet liknar de för oändlig täthet.

Ingen har förstås någonsin iakttagit strängteorins strängar. Ingen har någonsin kunnat iaktta fler rumsdimensioner än tre.

Den kosmiska mikrovågsstrålningen används regelbundet för att "bevisa" en rad olika motstridande teorier.

Och så vidare.

OK, alla dessa teorier är kanske verkligen oerhört seriösa, och min skepticism kanske är en direkt pinsam lekmannainställning. Från en person som aldrig fick mer än 3:a i matte i grundskolan, och som sedan dess i stort sett lyckats undvika detta ämne....

Men vad jag ifrågasätter är just metoden att med den ena "eleganta" matematiska modellen efter den andra tro sig kunna se den uppenbarade sanningen om hur universum ser ut. Ja, rentav formulera "the theory of everything" som Hawking talar om. Matematiken kommer först, observationerna kan sedan tolkas utifrån de eleganta ekvationerna.

Hannes Alfvén har skrivit en hel del träffade om denna inställning. Obs att jag inte alls har någon bestämd åsikt om hans plasmakosmologi men det finns något i hans inställning som känns uppfriskande. Lite av den grundinställningen skulle behövas i den kosmologiska debatten idag. Tycker jag. Men jag är alltså som sagt en lekmammadilettant, som är dålig i matte. Så ta det som ni vill.

Men här ska jag i alla fall lägga ut några tänkvärda citat från Hennes Alfvén som alla är tagna från Eric J Lerners "The Big Bang Never Happened".

“The people were told that the true nature of the physical world could not be understood except by Einstein and a few other geniuses who were able to think in four dimensions. Science was something to believe in, not something which should be understood. Soon the best-sellers among the popular science books became those that presented scientific results as insults to common sense. One of the consequences was that the limit between science and pseudo-science began to be erased. To most people it was increasingly difficult to find any difference between science and science fiction”. (“The big bang never happened”, s, 127)

“The reasons why so many attempts have been made to guess what was the state of the Universe several billion years ago is probably the general belief that long ago the state of the Universe must have been much simpler, much more regular than today, indeed so simple that it could be represented by a mathematical model which could be derived from some fundamental principles through very ingenious thinking. Except from some vague and unconvincing reference to the second law of thermodynamics, no reasonable scientific motivation for this belief seems to have been given. This belief probably emanates from the old myths of creation. God established a perfect order and “harmony” and it should be possible to find which principles he followed when he did so. He was certainly intelligent enough to understand the general theory of relativity, and if He did, why shouldn´t He create the Universe according to its wonderful principles?” (“The big bang never happened”, s. 228).

Kosmologin har lagts i händerna på forskare som “had never visited a laboratory or looked through a telescope, and even if they had, it was below their dignity to get their hands dirty. They looked down on the experimental phycisists and the observers whose only job was to confirm the high-brow conclusions they have reached, and those who were not able to confirm them were thougt to be incompetent. Observing astronomers came under heavy pressure from theoreticians. The result was the establishment of a cosmological establishment, like that of the Ptolemaic orthodoxy, which did not tolerate objections and dissent”. ("The big bang never happened” sid. 229).

Och, nej, att ordet "he" ibland står med stor och ibland med liten bokstav i andra citatet är inte ett slarvfel av mig, det står så i boken jag citerar från.

Ganna Chyzhevska igen

2011-10-18T12:10:00.005+02:00

Den som vill protestera mot beslutet att utvisa den demenssjuka Ganna Chyzhevska till en av allt att döma säker död i ensamhet i ett land där hon inte har några släktingar och vänner kan skriva till skriva till migrationsminister Tobias Billström. ...

Det är några timmar kvar tills hon sätts på planet...

Ibland räcker inte orden till

2011-10-18T01:24:00.003+02:00

Som när man läser nyheten om att 91-åriga demenssjuka Gana ska utvisas ur Sverige. Det finns inga ord som adekvat beskriver vad jag tycker om detta.

Däremot finns det nog ord och hela meningar som adekvat beskriver vad jag tycker om de som är ansvariga för beslutet. Men de lämpar sig inte i tryck och skulle nog vara åtalbara.

Madeleine Leijonhufvud...

2011-10-15T02:28:00.005+02:00

... skrev i januari 2011 en debattartikel i DN där hon konstaterade att en prejudicerande dom i HD i praktiken kommer att innebära att sexualbrott mot barn avkriminaliseras. Just nu har det kommit en tingsrättsdom som direkt hänvisar till HD:s nya riktlinjer som motivering för ett friande utslag.

Man kan förstås undra sig varför HD väljer att lägga fram riktlinjer som i 99 fall av 100 gör det i praktiken omöjligt att döma någon för sexuella övergrepp mot barn. Vilket svaret än må vara på den frågan är det nog inte speciellt roligt.

Huvudanledningen till att så många övergrepp mot barn kan begås år efter år är att stora grupper inom den härskande eliten vill att de ska kunna fortsätta att begås. Utan påföljd.

Svårare än så är det inte.

Kali Ma Tandav

2011-10-12T04:02:00.003+02:00

Ett otroligt suggestivt dansnummer om hur Kali besegrar asurorna kan ses här.

Devi-Mahatmyam och Gudinnans återkomst

2011-10-12T01:21:00.009+02:00

/Lyfter upp denna, i något ändrad version./

Durga, Kali, och arvet från Induskulturen.

We have suffered the consequences of unbalanced power long enough. Our world cannot any longer tolerate the disruption and destruction brought about by demonic force. In the present Kali age, Kali is the answer, and she will have to annihilate again in order to reveal the truth of things, which is her mission, and to restore to our natures the divine feminine spirituality which we have lost
Ajit Mookerjee: Kali – the Feminine Force, sidan 9

Jag har tidigare skrivit om Devi-Mahatmyam, den klassiska berättelsen om Durga och Kali. Jag ska här komma med lite mer reflektioner över denna anmärkningsvärda berättelse.

Devi-Mahatmyam skrevs senast omkring 1000 e.kr. men kan åtminstone delvis varit mycket äldre än så. Det är en märklig berättelse om hur hela gudavärlden hotas av en katastrof. Mäktiga manliga demoner (asuror) har invaderat. De manliga gudarna är hjälplösa, men inser snart att endast en kvinnlig gudom kan besegra demonarmén. Så med hjälp av sina samlade energier skapar de gudinnan Durga. Eller snarare framkallar henne, för redan i början av texten framhålls klart att hon i grunden är evig, även om det kan te sig som hon skapas vid tillfällen då hon behövs...

I själva verket är detta en central paradox i hela texten. Trots att Durga har skapats av gudarna är hon samtidigt universums eviga skapare och beskyddare.

Texten är sedan till stor del en lång beskrivning av kampen mellan Durga och asurorna. Det är en kamp som är ojämn från starten. Asurorna ter sig visserligen som både starkare och mäktigare än Durga - men ganska snart inser de att hon har förmågan att besegra dem en efter en.

Efter att Durga utan svårigheter tillintetgjort hela arméer av asuror, verkar en av asurorna, Sumbha, insett att det behövs en annan taktik. Han skickar ett sändebud och erbjuder Durga äktenskap. Sändebudet framhåller noga att Sumbha är mycket stark, och härskare över "de tre världarna" och att Durga egentligen endast har valet att gifta sig frivilligt med honom (eller hans broder Nisumbha) eller bli släpad i håret till dem som fånge.

Beskrivningen av konversationen är kanske litterärt en av berättelsens höjdpunkter. På den kombinerade förförelsen och hotet svarar Durga, bland annat.

"Du har talat sanning; ingenting falskt har sagts av dig i denna fråga. Sumbha är verkligen de tre världarnas härskare och så är också Nisumbha.
Men hur kan det som har lovats bli upphävt? Hör här det löfte jag i min dårskap har givit:
Den som besegrar mig i strid, tar bort min stolthet och som kan mäta sig i styrka med mig i denna värld skall bli min man.
Så låt Sumbha komma hit, liksom den store asuran Nisumbha. Besegra mig här, och låt honom sedan ta min hand i äktenskapet. Varför tveka?"

På så sätt tvingas de manliga demonerna att ånyo ta upp kampen mot Durga. I denna kamp är de chanslösa.

Det är här, i striden mellan Durga och demonerna, som Kali gör sin entré i den indiska mytologin. För från Durgas panna framträder gudinnan Kali, fylld av aggressiv kraft, och får en avgörande betydelse i striden mot demonerna. Hon kastar sig över dem med raseri, och ger på så vis den slutliga segern åt Durga. Som bekant kommer hon i senare myter att få en självständig identitet, oberoende av Durga.

Devi-Mahatmyam avslutas med att Durga segrar totalt - och de manliga gudarna hyllar henne. De kallar henne "hela världens moder", "universums moder", och "härskaren över allt som rör sig och inte rör sig"

Det är som sagt en anmärkningsvärd text. Den har uppstått i ett patriarkalt samhälle, med en religion som i sin begynnelse helt dominerades av manliga gudar. I de tidiga vediska skrifterna är de kvinnliga gudarna föra mer än svaga personifikationer av naturfenomen. Hur kan en text som den om Durga uppstå utifrån denna tradition?

En religion kan naturligtvis utvecklas, och förbättras. Men i det här fallet finns dessutom det faktum att den vediska religionen var ett erövrande patriarkalt folks religion. Det undertyckta folkets religion hade av allt att döma haft en helt annan gudavärld och starka kvinnliga gudomligheter.

Induskulturen (eller "Harappakulturen") existerade vid Indusdalen mellan 3330 och 1300 f.kr. Den är känd från de utgrävda städerna Mohenjo-Daro och Harappa. Det märkliga med dessa städer är att de, trots en högre teknisk nivå, kulturellt liknar de neolitiska byar (och några städer) som har återfunnits i Mellanöstern, och Sydösteuropa.

Kvinnoavbildningar dominerar över mansavbildningar, och de kvinnliga gudarna ser ut att varit mer centrala i kulten än de manliga.

En annan likhet med yngre stenåldern är frånvaron av sociala ojämlikheter. I Mohenjo-Daro och Harappa verkar alla bostäder i stort sett varit av samma storlek. Det saknades kvarter för överklass, kungligheter eller aristokrati. Städerna ger intrycket av att varit mycket välordnade, välbyggda - och jämlika. Det har lett till att de setts som mindre intressante av många arkeologer. I en populär handbok för grundkurser i arkeologi kallas dessa städer för "deprimerande tråkiga". Författaren kanske saknade de mer exotiska kungapalatsen...

De tidiga vediska skrifterna ger en helt annan bild av sitt samhälle. De beskriver patriarkala boskapsskötande nomadstammar, som är mansdominerade och ojämlika. De beskriver också hur de angriper och förstör städer, i ett krig som de vinner.

Och de vann uppenbarligen. Induskulturen försvinner plötsligt, och efterhand ersätts den med en patriarkal kultur med krig, ojämlikhet - och manliga gudar. Men gradvis under århundradena börjar det hända något i religionen. Starka och självständiga gudinnor, som är något annat än de tidiga vediska personifikationerna av gryningen eller skymningen, börjar "uppstå" (eller snarare erkännas på nytt). Och, i slutändan kommer Gudinnan att hyllas av den shaktistiska skolan inom hinduismen som alltings skapare, och universums grund.

De patriarkala erövrarna kunde slå ner folket, och i över tusen år trycka ner deras religion, men inte hur länge som helst. De manliga krigargudarna fick plötsligt en utmanare på sitt eget territorium. Inte ens i striden - den manliga domänen framfor andra - klarade sig de manliga gudarna ensamma. I och med Devi-Mahatmyam hade en skrift som framställer de manliga gudarna som nästan passiva åskådare när Durga och Kali besegrar den demonarmé som de själva inte klarade av, blivit en del av den hinduiska traditionen.

Åtminstone för mig är Devi-Mahatmyam en mycket hoppfull text.

Erik Rodenborg

Litteraturtips: Ajit Mookerjee, Kali - The Feminine Force, Thames and Hudson, London 1988

Gudinnan Kali

"Nyckel till teosofin"

2011-10-11T00:29:00.025+02:00

För några dagar sedan köpte jag Madame Blavatskys "Nyckel till teosofin" (Teosofiska bokförlaget, Stockholm 1991.). Bakgrunden är naturligtvis att jag de senaste åren har haft ett intensivt intresse för teosofin som lära - ett intresse som inte har avtagit. Det är svårt att svara på varför just detta intresse för just den? Varför inte för Steiner, Martinus, eller någon av de många andra esoteriska filosofier som världen ju vimlar av?

Men nu råkar det vara just Blavatskys teosofi som fascinerar mig. .

Men det som framför allt slår mig när jag läser just "Nyckel till teosofin" , som är en översättning av "The key to Theosophy", den sista bok som Blavatsky någonsin gav ut, är den stora skillnaden i sättet att skriva mot "Den hemliga läran" eller "Isis unveiled" . Ett tag trodde jag faktiskt att Blavatsky endast kunde skriva svårgenomträngliga kryptiska volymer, i motsats till t.ex Annie Besant, som i exempelvis sin "The Ancient Wisdom" (Grange Books, Rochester 2005) visat sig vara en mycket talangfull popularisator. Men så är det inte alls. "Nyckel till teosofin" är i själva verket lika pedagogiskt upplagd som Besants småskrifter och är dessutom betydligt mer logisk.

Det finns en definitiv skillnad mellan Blavatsky och Besant som kan uttryckas så här. Besant har ibland drag av en entusiastisk frikyrkopredikant, glad, optimistisk och moraliserande. Ibland kan det te sig aningen ytligt. Blavatsky låter aldrig så. Hon låter i stort sett aldrig moraliserande, och aldrig ytlig (och för den delen inte heller så oerhört glad...).

Båda de ovan nämnda upplagorna av ""The key to theosophy" och "The ancient visdom" är lätt redigerade nyutgåvor där vissa avsnitt har tagits bort. Jag har inte kollat exakt vad, men de ursprungliga texterna finns på nätet. "The key to Theosophy" kan läsas här och "The Ancient Wisdom" kan läsas här.

Läs dem gärna, i synnerhet Blavatskys bok. Det kan också vara intressant att jämföra dem. En noggrann läsning visar att deras åsikter faktiskt skiljer sig åt på flera punkter, bland annat om hur karmalagen verkar.

Och vad tycker jag själv? Om läran? Jag kan inte säga annat än att jag är fascinerad, men verkligen inte vill påstå att jag har någon välgrundad åsikt om dess grunder. Vissa element (som när teorin om "rotraserna" tillämpas på nu levande folk! eller vissa implicita följder av karmaläran!) ser jag som bisarrt och obehagligt nonsens. Men huvuddragen? Tja, jag kan säga att ungefär så här skulle jag vilja att universum VAR konstruerat. Om det sedan ÄR det är jag verkligen inte rätt person att uttala mig om!

Men det är alltså väldigt tilltalande att föreställa sig att det är så det skulle kunna vara...

Madame Blavatsky

Krishnamurti - en tragisk historia

2011-10-08T09:22:00.024+02:00

Jag har just läst Mary Lutyens biografi över Krishnamurti "The life and death of Krishnamurti" , i svensk översättning "Krishnamurtis liv och död". Uppsala 1995. Jag är ganska så tagen.

Jag kände förstås till historien om Krishnamurti, i stora drag, men bara ganska allmänt. I den här boken kom den nära, på ett sätt som gjorde mig berörd - närmare bestämt illa berörd.

En av anledningarna till detta är att Lutyens biografi INTE är en "skeptisk" beskrivning som exempelvis Olav Hammers i "Profeter mot strömmen". Hon kommer från Adyarströmningen inom teosofin, och verkar i många avseenden stå på dess grund än idag, om man får döma av boken. Det gör att hon saknar den ironiskt skeptiska distansen hos en Hammer, som på något sätt faktiskt kan fungera som en försvarsmekanism.

En annan är förstås att hon kände Krishnamurti, och stod honom nära.

Historien om Krishnamurti är på många sätt historien om ett barnarov. Den ledande teosofen Charles Leadbeater - författare, och ockult teoretiker (och pederast, även om Lutyens, i motsats till exempelvis Hammer, kraftigt tonar ner den detta i sin beskrivning!) - upptäcker den då 14-åriga Krishnamurti i Indien. Den "mediale" Leadbeater slås över att pojken har den vackraste auran han någonsin sett och kommer fram till att Krishnamurti har stora andliga krafter. Det hela utvecklas mycket snabbt, och snart kommer Leadbeater på att Krishnamurti är en messiasgestalt som ska rädda mänskligheten.

Den unge Krishnamurti får flytta ihop med Leadbeater, och Krishnamurtis far kommer efter ett tag, på förmodligen ganska så goda grunder, att hävda att Leadbeater utsätter pojken för sexuella övergrepp. Men vad kan en fattig indier göra mot rika västerlänningar? Leadbeater tar trots faderns protester och stämningar, hand om Krishnamurti, fadern förlorar vårdnaden, och Krishnamurti pendlar snart mellan England och det teosofiska högkvarterer i Adyar i Indien.

Väl "adopterad" av Leadbeater och Teosofiska Samfundet (TS Adyar) indoktrinereras den unge Krishnamurti till att tro att han är en världsfrälsare, en kommande Messias, eller snarare den nye bodhisattvan.

Men han blir aldrig helt övertygad själv. Lutyens citerar brev och andra anteckningar som visar på Krishnamurtis vilsenhet och förtvivlan. Han undrar ofta vad som egentligen händer, vill inte vara där, och fylls av obehag inför sammankomsterna. Samtidigt har han ofta extatisk-mystiska upplevelser, inspirerad och påhejad av Leadbeater, som verkar försöka få in Krishnamurti i sådana tillstånd för att påskynda hans andliga utveckling.

Det hela är otäckt. Det är ytterst en beskrivning av ett oerhört vedervärdigt andligt övergrepp på en ung människa, som ryckts upp från sina rötter.

Men så kommer till sist Krishnamurtis revolt 1927-28. Det är då han på flera offentliga möten som anordnats för att lansera honom som världsfrälsare, tar avstånd från hela idén. Han uppmanar sina anhängare att istället tänka själva, och han upplöser den organisation som har bildats för att sprida dyrkan av honom.

I TS Adyar rådde nu en ren katastrofstämning, men de lyckas på något sätt ta sig igenom krisen, och finns ju än idag. Idag säljer de själva Lutyens biografi, som ju faktiskt ger en ganska så anmärkningsvärd bild av hysterin inom TS Adyars ledaskikt under Krishnamurtikampanjen. Till TS Adyars försvar ska nog dessutom anföras, att de idag verkar vara en lugn, stillsam, och inte alls speciellt hysterisk organisation….

Efter skildringen av detta kommer i boken så en beskrivning av den betydligt lugnare senare fasen av Krishnamurtis liv. Men på något sätt blir jag nästan lika illa berörd av denna. Krishnamurti har nu visserligen brutit med Leadbeaters schema, och synen på sig själv som världsfrälsare. Men kanske inte helt, när allt kommer omkring.

Vad han gör är ju att istället inleda en karriär som en självständig andlig mästare, lite av en guru som varnar för gurus. Han åker världen runt, träffar ledande personer, ger ut böcker - men ses fortfarande som en mästare. Jag har inte läst en enda av hans böcker, de kanske är förträffliga, vad vet jag. Men av Lutyens bok framgår det mellan raderna att Krishnamurti inte långt under ytan hade kvar stora delar av den bild av sig själv som Leadbeater en gång hade inplanterat.

I samtal mellan Lutyens och Krishnamurti på 1970-talet jämför den senare vid ett tillfälle sig själv faktiskt med Buddha. Och när Lutyens säger till Krishnamurti att hon anser att Leadbeaters och Annie Besants teori att han egentligen var ett redskap för (eller inkarnation av) bodhisattvan Maytreya ändå är den mest troliga, håller Krishnamurti med om det (!), men tillägger att han ändå själv inte vill tro det.

Det visar på att brytningen 1928 inte verkar ha varit total. Krishnamurti tog avstånd från spektaklet, och den absurda lanseringen av honom, men innerst inne hade han kvar väsentliga drag av den självbild, som Leadbeater och Besant hade planterat in i honom.

Eftersom jag själv alltså inte kan tänka mig att denna bild ens avlägset har någonting med verkligheten att göra, tycker jag att historien om Krishnamurti inte endast börjar tragiskt - på något sätt slutar den också tragiskt.

Tibet, Dalai Lama och Kina

2011-10-03T04:38:00.020+02:00

Den kinesiska byråkratins politik gentemot Tibet måste fördömas. Det är en klassisk stalinistisk politik - som inte har det minsta att göra med leninismens syn på den nationella frågan. Lenin var för minoriteters rätt till självständighet och, om så är nödvändigt, till en egen stat.

Den stalinistiska kontrarevolutionen i Sovjet ledde till att denna politik ersattes med en storrysk chauvinism.

De kinesiska ledarna går i Stalins fotspår. I Kina är det hankinesisk chauvinism som gäller.

I Tibet marginaliseras gradvis den tibetanska befolkningen och förvandlas till en förtryckt minoritet i sitt eget land. Det måste fördömas.

En bisarr aspekt av den kinesiska politiken är de hotelser man riktar mot varje land som tar emot Dalai Lama. Ibland lyckas man med denna skrämselpolitik, ibland misslyckas man. Nu senast verkar man ha lyckats pressa Sydafrika till att vägra Dala Lama inresevisum till Demond Tutus födelsedag.

Man kan säga vad man vill om Dalai Lama, men han är onekligen den mest kände representanten för det tibetanska motståndet mot den kinesiska ockupationen. Att acceptera sådana kinesiska diktat är objektivt sett att ta ställning för den hankinesiska chauvinismen.

Missförstå mig inte, jag anser definitivt att den kinesiska revolutionen var/är ett stort framsteg för Kinas folk. Men det är samtidigt ganska uppenbart att den inhemska tibetanska befolkningen är utsatta för ett rått nationellt förtryck och att den vill ha självständighet eller självstyre.

För en intressant analys av kampen, och situationen i Tibet och en kritik mot den linje som delar av vänstern har i frågan, läs gärna en artikel i International Socialism, "China, Tibet and the left".

The Eagle

2011-10-02T04:03:00.002+02:00

Se och lyssna gärna på detta oerhört suggestiva scenframträdande av ABBA när de spelar "The Eagle" på en konsert i Japan...

Mitt första elevrådsmöte - och ett lämpligt åsiktsbyte...

2011-10-01T00:27:00.012+02:00

Det 1 oktober 1968 var jag på mitt första elevrådsmöte. Det var en betydelsefull händelse för mig. Jag hade utsetts till suppleant för den ordinarie klassrepresentanten - eller det var kanske två klassrepresentanter. Nåväl, den eller de kom inte, och så förblev det. Så jag blev i praktiken klassens representant i elevrådet.

Det var i sjunde klass. Vår klass hade haft en omröstning om vilka vi skulle ha som klassrepresentanter. Jag blev alltså vald till suppleant, men jag blev det endast genom att jag i sista sekunden bytte åsikt i en avgörande fråga.

Jag är ju inte katolik så jag kan inte gärna bikta mig för en präst. Så jag får väl använda denna blogg. :-) För att bekänna en 43 år gammal synd eller vad man ska kalla det.

Inför omröstningen fick jag frågan om jag var för rökruta. Jag var mot, tyckte inte det var så lämpligt med tanke på att rökning var farligt. Så jag sa "nej" och insåg genast att det var fel svar. Allas ögon såg klart ogillande på mig. Jag insåg med en gång att jag inte skulle ha en chans att bli vald om jag inte snabbt gjorde något åt saken.

Så jag fann mig blixtsnabbt, och tillade "jag menar förstås ja"... Det gick vägen och jag blev suppleant.

Nu är det inte speciellt kul att driva en åsikt som man inte stöder. Så jag började efter ett tag leta efter argument som kunde övertyga mig själv att det var riktigt att kräva rökruta. Efter bara några dar hade jag övertygat mig själv.

I princip gick mina nya argument ut på att rökning visserligen var farligt, men att demokratifrågan var viktigare. Eftersom lärarna fick röka var det odemokratiskt att eleverna inte fick det. Det var en poäng, och faktiskt inte en oviktig sådan. Men så här i efterhand tycker jag nog att den bästa lösningen på denna demokratifråga nog borde ha varit att förbjuda rökning i lärarrummet och inte att tillåta en rökruta för eleverna.

Dessutom var det egentligen fel att tycka att det var odemokratiskt mot eleverna. Det var snarare så att det var en orättvisa mot lärarna att de tilläts att förgifta sig på arbetstid när eleverna skyddades.

Men så såg jag det inte då.

Nåväl, jag var väldigt spänd när jag så gick till mitt första elevrådsmöte. Det var på kvällstid, jag tror det var klockan sex.

Ordföranden i elevrådet var en tjej som hette Karin. Hon gick en klass över mig och jag hade beundrat henne i åratal. Hon var lite överlägsen till sättet och hade nästan alltid en lätt ironisk distans när hon pratade med mig. Det hade hon också haft i åratal. I själva verket respekterade hon mig, det märktes, men hennes sätt att visa det var genom just denna, förvisso vänliga, ironiska distans.

Jag minns inte mycket från mötet, mer än att hon var där. Bara det var något som gjorde kvällen speciell.

När jag gick hem kände jag att det hade varit en upplevelse. På något sätt också en, vad ska jag kalla det, narcissistisk bekräftelse att jag fick vara med. Lite pinsamt att skriva det, men så var det nog.

Så jag var mycket nöjd kvällen den 1 oktober 1968.

Film om PAS och hur barn tystas

2011-09-29T00:36:00.006+02:00

Kanal 24 har nyligen lagt upp en viktig film som bygger på en intervju med Eva Kornhall.

Där får vi ta del av väsentlig information om hur förövarförsvarare inom och utom det juridiska systemet arbetar för att förövare ska få vårdnaden om barn.

Den är både angelägen och skakande. Se den!

Läs Deanne Rauscher istället

2011-09-28T13:24:00.007+02:00

Leif GW Persson sägs i sin nyligen utkomna självbiografi ha försäkrat att vare sig Thorbjörn Fälldin eller Olof Palme hade något att göra med Doris Hopps bordellverksamhet. Flera av de prostituerade som Hopp sålde till ledande politiker har ju en helt annan åsikt om den saken, för att nu uttrycka mig lite försiktigt.

Nu är GW Perssons relation till sanningen inte alltid den bästa. Den som viill veta något om bordellhärvan 1976 bör nog gå till Deanne Rauschers och Janne Mattsons "Makten, männen, mörkläggningen" snarare än till Leif GW Perssons bortförklaringar.

Inga bevis för oskyldigt dömda

2011-09-26T00:04:00.014+02:00

De senaste åren har vi sett en kampanj som ettrigt driver tesen att det skulle finnas mänga oskyldigt dömda för sexualbrott i våra fängelser. Den förs framförallt på en ren vulgärnivå - på mindre seriösa bloggar och andra likartade forum.

Men den har också förts i mer salongsfähiga forum - av höga jurister och akademiker. En av de som främst drev frågan för några år sedan var dåvarande JK Göran Lambertz. Han hann göra en oerhörd skada som JK, och gör det på ett annat sätt än idag, i HD.

I en omfattade debatt 2006-07 förde bland annat Madeleine Leijonhufvud och Christian Diesen på Stockholms Universitet en polemik som riktade sig mot Lambertz, Hans-Göran Axberger och andra som mystifierade debatten om oskyldigt dömda. Diesen och Leijonhufvud fick för både allmänhet och kollegor tålmodigt förklara varför att vara "friad" inte behöver betyda att man de facto är "oskyldig" och varför att vara "felaktigt dömd" inte nödvändigtvis är detsamma som att vara "oskyldigt dömd".

En av de centrala texterna i den debatten var Christian Diesens klara, logiska och pedagogiska artikel "Inga bevis för oskyldigt dömda". Den har dock inte varit så lätttillgänglig de senaste åren. Anledningen till det var ett bisarrt misstag från Diesens sida. Genom att han uppenbarligen blandade ihop två män som figurerade i Bo Larsson-fallet, den ena anklagad men aldrig ställd inför rätta, den andra ställd inför rätta, dömd och tillsammans med Bo Larsson senare friad efter resning, fanns det i hans text påståendet att den senare nämnda personen tidigare skulle ha varit dömd.

Men det var han inte. Det var alltså däremot en person som anklagades men aldrig åtalades.

Nu ledde detta till att upplagan drogs in,och artikeln plockades bort från Juridicums webbsida. Det var dumt. Det hade varit bättre om felet hade tagits bort, men att artikeln hade fått vara kvar.

Men helt borta är den ändå inte från nätet. Den finns faktiskt numera på sidan Isishem, och kan läsas här. Gör det gärna, och spara den gärna på hårddisken för säkerhets skull...

1-0 till neutrinerna

2011-09-24T04:52:00.007+02:00

Blir verkligt fascinerad över de nya rönen om att neutriner kan färdas snabbare än ljuset. Det är ju en prestation. Nu kan 60 nanosekunders skillnad kanske inte verka så mycket i en tävling, men i min okunnighet tycks det mig som om den verkliga skillnaden är ännu större.

Om man ser på hur experimentet genomfördes så kan man notera att vad som mättes var hastigheten hos neutriner genom ett berg, som alltså jämfördes med ljusets hastighet - i vacuum. Det är ju så att ljusets hastighet i exempelvis vatten är betydligt långsammare än den i vacuum.

Hur lång tid skulle det ta för ljus att ta sig genom ett berg - egentligen? Om det alls skulle kunna komma igenom, förstås!

Så även om nu forskarna har räknat fel på några nanosekunder (vilket jag hoppas de inte har!), är det nog ändå klart att neutriner tar sig snabbare genom ett berg än något ljus skulle kunna tänkas göra. Där ligger nog ljuset i lä, oavsett alla felkällor... :-)

Kata Dalström och religionen

2011-09-22T03:31:00.007+02:00

Hur många vet att Kata Dalström, som satt i ledningen för Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) i början av 1920-talet, var buddhist?

Hon dog i december 1923. Tyvärr var fick hon de sista åren av sitt liv genomlida våldsamma angrepp från kritiker inom partiet, som ofta i mycket hätska ordalag drev linjen att ledande medlemmar inom partiet inte skulle tillåtas att uttrycka en positiv syn på religion, åtminstone inte öppet.

Men inte nog med det - Kommunistiska Internationalens exekutivmöte juli 1923 blandade sig i diskussionen och ställde sig öppet på de hätska kritikernas sida.

Man skrev bland annat så här: "Det kommunistiska partiet kan likväl ingalunda förhålla sig likgiltigt gentemot det faktum, att enskilda partimedlemmar, om än det sker som ”privatpersoner”, ägna sig åt religiös propaganda.... Det kommunistiska partiet har plikt att inte blott fostra sina medlemmar till en hängiven lydnad för ett bestämt politiskt program, ekonomiska fordringar och partiets stadgar, utan även hos dem inympa marxismens skarpt omskrivna, enhetliga världsåskådning, till vilken ateismen bildar en väsentlig beståndsdel....En aktiv religionspropaganda från ledande kamrater, särskilt då de intellektuella bland dem, är absolut otillåten, den må anta en aldrig så modern form."

Trots att uttalandet var allmänt hållet, var adressen klar. Det var ett direkt ingripande i kampanjen mot Kata Dalström.

Kominterns ställningstagande bidrog till att förstärka uppfattningen att kampen för socialismen endast kan föras framgångsrikt om den är kopplad till en materialistisk världsåskådning. Det var både tragiskt och onödigt.

Ett av den antisocialistiska propagandans främsta vapen under de senaste 150 åren har varit att måla upp skräckbilder av "gudlösa marxister" och "gudlösa kommunister". På så sätt har reaktionen kunnat driva in en kil mellan socialister/kommunister och de stora grupper av människor som inte delar en materialistisk världsåskådning. Det har ibland bidragit till rena massutrotningar, som i Indonesien 1965.

Nu finns det inget som helst nödvändigt samband mellan viljan (och förmågan!) att kämpa för ett ekonomiskt system som inte drivs av profit och en filosofisk materialism.

Men åsikten om att det finns ett sådant finns förvisso ändå i huvudena hos både vissa antisocialister och doktrinära marxister, som här förenats i en lätt absurd "enhetsfront".

Debatten i SKP och Komintern om religionsfrågan under tidigt 20-tal är därför både viktig och väsentlig. Ledningen för dåvarande SKP, inklusive Z Höglund, ställde sig, djärvt nog, på Kata Dalströms sida mot Kominternledningen. Men efter att partiet splittrades 1924 kom den del av partiet som stödde Kominterns linje i frågan att bli den officiella Kominternsektionen, och den grupp som inte gjorde det mariginalserades och försvann.

Utan att på något sätt okritiskt idealisera vare sig Kata Dalström eller Z Höglund måste jag ändå säga att de hade rätt i denna inte alls oviktiga fråga.

Jag återkommer till saken.

Finns det en "ond andemakt"?

2011-09-19T02:06:00.012+02:00

Under den värsta kampanjen mot mig i samband med att jag skrev om Aleister Crowley och satanism på Stockholms Universitet spreds det ut att jag var en kristen fundamentalistisk fanatiker, som bekämpade "satanism" för att jag själv såg mig som en "pånyttfödd kristen". Det var inte sant. Fundamentalist har jag då aldrig varit, för att nu inte tala om "pånyttfödd".

Däremot är det sant att jag vuxenkonfirmerades 1997, för att jag hade ett känslomässigt behov att få en motvikt mot alla eländiga Crowleytexter jag var tvungen att läsa.

Det var då det. Numera är jag inte ens medlem i Svenska Kyrkan. Och jag definierar mig inte som "kristen".

Men ganska länge hade jag nog ändå bilden av att det kanske fanns något som verkligen skulle kunna kallas "onda andemakter" av något slag. Det är, som jag aldrig tröttnade att påpeka, inte en specifikt kristen idé, utan finns i många religioner, till och med så kallat "hedniska". Man återfinner sådana idéer i exempelvis egyptisk, sumerisk-babylonisk och till och med i fornnordisk religion.

Men numera vill jag nog inte tro på några entydigt "onda makter". Ondska finns, även om det är svårt att definiera. Men det betyder inte att det finns någon renodlat metafysisk "ond andemakt" någonstans.

Ondska bör nog ses som frånvaro av godhet, inte som en makt som av någon outgrundlig anledning strävar efter ondska för ondskans egen skull. Jag har svårt att förstå att en sådan kan finnas, och ännu svårare att se VARFÖR någon sådan skulle finnas.

Jag tror att ondskans grund är tomhet, icke-vara. Den har inget medvetande, i sig. Visst finns det medvetet elaka människor, men de är inte elaka för att de styrs av en renodlat "ond andemakt".

Människor som beter sig ondskefullt är skadade, och saknar något. Om man nu sådär rent teoretiskt tänker sig att det skulle kunna finnas okroppsliga "andemakter" så torde samma sak gälla dom. För att nu spekulera i något som jag inte ens borde andas om, med tanke på att en del VoF:are verkar läsa denna blogg någorlunda regelbundet.

Ingen människa, eller någon annan typ av medvetet väsen, har någonsin ställts inför det "fria" valet att välja mellan "godhet" och "ondska" och sedan "fritt" beslutat sig för att välja en renodlad "ondska".

Det är i alla fall så som jag nu ser på saken..

Spioneri och häxjakt

2011-09-18T00:21:00.015+02:00

Aftonbladets inte speciellt roliga kolumnist Johan Hakelius tycker i en inte heller speciellt rolig krönika att vi borde bedriva "häxjakt" (hans eget ord) på de som bedrev spioneri åt DDR under kalla kriget.

Det gäller visserligen inte historiker, som ska vara seriösa, men vi andra kan gott göra det. Alternativet är enligt honom att "tassa runt och ursäkta häxorna i all evighet".

Hmm... om Hakelius hade levat i Dalarna 1685, vad skulle han ha kunnat tänkas syssla med då, månntro?

Allvarligt talat (och ja, jag är dödligt allvarlig!), vad var det EGENTLIGEN för fel på att spionera för DDR? Det stod två miiltärblock mot varandra och Sverige var de facto med i det ena. DDR var även officiellt med i det andra. Spioneri spelade förmodligen en fredsbevarande roll, då det motverkade obalans mellan blocken.

Nu var jag redan då en mycket principiell och välartad trotskist och skulle aldrig ha drömt om att spionera åt en stalinistregim. Men jag var inte ett dugg upprörd över de som gjorde det. Det är jag inte idag heller.

Många, om inte alla, som spionerade för Sovjet och dess allierade var glödande idealister (i en moralisk mening, förstås, inte i en filosofisk!) som ansåg att samhälssystemen i öst var överlägsna de i väst. De trodde att de gjorde nytta.

Vilken nytta Hakelius tror sig göra genom att låta som en hängiven inkvisitor undandrar sig mitt förstånd. Allvarligt talat.

Barn har rätt

2011-09-14T00:57:00.019+02:00

Ovanstående är titeln på en liten men viktig bok utgiven av Tolvnitton förlag 2011. Den bygger på föredrag som hölls på ett seminarium på Ersta Sköndals högskola med temat "Barnkonvention artikel 19; Skydd mot våld och övergrepp".

FN:s barnkonventions artikel 19 talar om : "Varje barns unika rätt till beskydd mot fysiskt eller psykiskt våld och mot vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller andra vårdnadshavavare".

Barnkonventionen säger alltså att barn har rätt till skydd mot övergrepp inom familjen. Men som alla vet är det mycket ofta inte så i praktiken.

Det framgår också av många av de föredrag som finns upptryckta i boken. Det finns många läsvärda sådana. Själv vill jag gärna framhålla de av Birgitta Allmo, Eva Diesen och Christina Citron.

Eva Diesen, i synnerhet, visar att den juridiska apparaten i Sverige ligger mycket långt ifrån andan i barnkonventionens artikel 19. I sitt föredrag tar hon upp hur få av de anmälda övergreppen går till åtal, hur barnmisshandel inom familjen är den minst prioriterade brottstypen i Stockholms län, hur polisanmälningarna ofta läggs ner innan egentliga utredningar har startat, hur barnen ibland inte hörs även om det inte finns några åldersmässiga eller praktiska hinder för det, och att misstänkta gärningsmän ofta inte hörs alls.

Trots att fotografisk bevisning är det mest effektiva sättet att få personer som begått sexuella övergrepp mot barn fällda, påpekar hon att det märkligt nog inte ingår i rutinerna att genomföra undersökningar av de misstänktas datorer, eller att fråga barnen om de blivit fotograferade.

För att nu endast beröra innehållet i ett av de många värdefulla föredragen.

Nu var kanske inte riktigt alla föredrag lika värdefulla. Bo Edvardssons text är mer eller mindre obegriplig, och med tanke på hans övriga produktion, och många av hans tidigare ställningstaganden i dessa frågor, är det lite av en gåta att han ens fanns med på seminariet.

Men i övrigt kan boken rekommenderas. Den är som sagt utgiven på Tolvnitton förlag, och kan beställas från dem.

Gunnar Walls bok om 11 september

2011-09-13T02:00:00.018+02:00

Jag har just läst igenom Gunnar Walls "11 september och andra terrordåd genom historien" (Semic förlag 2011). Låt mig först säga att titeln är missvisande. De första 211 sidorna handlar om 11 september. Sedan kommer 14 sidor om "andra terrordåd genom historien". Därefter kommer noter.

Så vitt jag förstår beror den missvisande titeln på att omslaget var färdigt långt innan boken var färdigskriven. Eller något sådant.

Så boken är trots sin titel inte någon exposé över alla möjliga terrordåd. Det är en gedigen genomgång av fakta om 11 september. Väldokumenterad och välskriven.

Den första delen handlar om själva attentatet. Vi för följa såväl kaparna, som de blivande offren och USA-regeringen i en kronologisk och nästan nervöst spännande skildring av det otäcka skeendet.

Det är välskrivet, man knappast kontroversiellt. Möjligen kan de som stöder "sanningsrörelsen" och menar att 11 september helt och hållet var ett jobb av USA-administrationen ha en del invändningar.

Men sedan kommer något betydligt med kontroversiellt. Gunnar Wall visar hur USA- myndigheterna inte endast fått en, eller två eller ens tio, varningar om vad som skulle hända, utan betydligt fler. Man kan nästan säga att alla lampor lyste rött. På det mest märkliga sätt ignorerades alla varningar. Inte nog med det, de som ville ta tag i saken och utreda blev ofta både motarbetade och ibland närmast trakasserade. Och ibland omplacerade.

Antingen hade USA en av världshistoriens mest inkompetenta underrättelsetjänster eller så handlade det om något helt annat...

Wall visar också att det som sedan hände passade perfekt in i de planer som neokonservativa elitgrupperingar i olika former hade arbetat för under en längre tid.

Vidare läger han fram fakta som tyder på att USA i själva verket inte ville gripa bin Ladin 2001, och att mycket tyder på att han faktiskt tilläts att fly. Han går också, bland annat, igenom fakta som tyder på att det fjärde kapade planet inte störtade efter en strid mellan passagerarna och kaparna utan faktiskt sköts ner av USA:s militär.

Boken ger inga entydiga svar, men den visar ganska så övertygande att mycket talar för att ledande grupper inom USA:s politiska, ekonomiska och militära elit faktiskt visste om att attacken skulle komma - och valde att inte stoppa den.

Osannolikt? Det beror på vilken syn man har på den härskade eliten i världens största imperialistiska stat. Jag anser själv att det vare sig är osannolikt eller förvånande om det scenario som beskrivs i boken skulle stämma.

Det är grunden inte mer osannolikt än att den ryska säkerhetstjänsten och delar av den ryska politiska eliten troligen hade ett finger med i spelet i de bombdåd som användes som förevändning att starta kriget mot Tjetjenien. För att nu dra en parallell.

Jag hoppas att Gunnar Walls bok får många läsare. Den är i grunden en verkligt skeptisk genomgång av de officiella myterna. Den är så att säga skeptisk på riktigt - i motsats till den godtroget enkelriktade pseudoskepticism som frodas hos Vetenskap och Folkbildning och likasinnade....

11 september och konspirationsteorier

2011-09-10T21:03:00.018+02:00

Det här ska bli ett kort inlägg. Jag kommer inte ha en genomgång av olika konspirationsteorier eller några längre djupsinniga resonemang,.

Bara några små reflektioner, och några länkar jag tycker är intressanta.

Nästan alla minns var de var när de först fick nyheten om 11 september- attacken. Jag satt i ett forskarrum på Stockholms Universitet vid en dator. Jag fick för mig att kolla Aftonbladets webbsida och såg plötsligt världskrigsrubriker om att USA var angripit, World Trade Center hade fallit och Pentagon stod i lågor.

Min första reaktion var att Aftonbladet.se hade hackats, så jag gick över till Expressen. Där stod i princip samma saker. Då gick jag över till CNN, som också hade samma nyhet. Jag drog snabbt slutsatsen att det var mer sannolikt att det hade hänt än att Aftonbladet, Expressen och CNN hade hackats samtidigt.

Redan samma dag, eller nästa dag, såg jag denna artikel på marxist.com om attacken. Jag tyckte den var tankeväckande. Jag tog upp den med flera personer jag kände, och några reagerade framförallt på ett avsnitt, som de ansåg innehöll an antydan till en konspirationsteori, ovärdig marxister. Jag syftar på detta stycke:

"How is it possible that the CIA was so ignorant and inept as to permit such a devastating attack on the nerve-centres of the nation? One possibility has not been mentioned - namely that it was the result of a provocation that went badly wrong. In the shadowy world of intrigue, provocation and counter-provocation that characterises the activities of the secret services, it is not beyond the bounds of possibility that a section of the US military Establishment decided to allow the terrorists to launch an attack inside America as a means of boosting public support for an aggressive policy and rearmament. This would explain the surprising failure of US intelligence, although the devastating nature of the attack would suggest that the provocation got out of hand."

Jag, för min del, tyckte att det inte alls skulle vara förvånande om det stämde. USA-imperialismens historia visar på hur de härskande under det senaste århundradet fört en poltik som kombinerat grov cynism med manipulationer och lögner.

Men, förstås, att det KAN ha gått till på det sättet är ju inget starkt belägg för att det verkligen har gjort det. Men nu verkar det som om en mängd fakta i hög grad visat sig stöda Woods och Grants framkastade idé. Några få av dessa har nyligen tagits upp i en artikel av Gunnar Wall på Passagen debatt.

Det finns betydligt fler fakta som stöder ett sådant scenario, som behandlas i hans nyutkomna bok, som jag kommer att återkomma till.

Men är detta inte en "konspirationsteori"? Tja, kanske, men so what? Konspirationer förekommer bevisligen, och på vilket sätt är det fel att göra teorier om sådana? Sedan är det en annan sak att det finns en helt uppsjö av vansinniga konspirationteorier, men, återigen, det innebär inte att just "konspirationsteorier" som kategori automatiskt måste vara något suspekt.

På några håll, exempelvis på VoF:s forum, som jag av någon sorts närmast masochistiska skäl följer någorlunda regelbundet, betraktas kategorin "konspirationsteorier" som någonting likvärdigt med att tro på Snömannen, det sjunkna Atlantis, eller ektoplasma. Jag har aldrig riktigt förstått varför.

Dessutom - när det gäller just 11 september kan man förvåna sig över att de som slår bakut inför även de mest försiktiga konspiratonstorier inte brukar reagera lika starkt mot de inte så få som antar att den ryska säkerhetstjänsten själva sprängde de bostadshus som de sedan använde som en förevändning för att angripa Tjetjenien.

Men det är klart, Ryssland ses kanske som ett skumt halvasiatiskt land medan USA självklart är en stor och upplyst västdemokrati. Eller?

Betty May-mysteriet tätnar

2011-09-09T21:11:00.037+02:00

På forumet "Lashtal: Home of the Aleister Crowley Society" diskuteras frågan om när Betty May dog, och någon föreslår att man kan läsa 1972 års upplaga av "Tiger Woman", där svaret kanske skulle kunna finnas.

Sagt och gjort, jag har kollat den. Men där står ingenting om vad som hände henne efter "Tiger Woman", eller när hon dog.

I "Tiger Woman" skriver Betty May i slutordet att hon fortfarande är ung, och full av energi, och närmast lovar att vi kommer att få höra ifrån henne igen.

Efter att boken kommit ut sökte Aleister Crowley upp förläggaren och protesterade mot den.

Sedan blir det tyst. Efter det går det inte att hitta någonting om henne.

Och hon var alltså något av en kändis, som väckte känslor både för och emot. Hon skriver en bok där hon effektivt demolerar Crowleys redan skamfilade rykte, och sedan blir hon en icke-person.

Blev hon hotad och gick under jorden? Bytte hon identitet? Eller?

Jag har gett mig den på att försöka ta reda på saken, men är inte speciellt hoppfull om att lyckas.

Så varför blev det så tyst om Betty May?

2011-09-06T03:19:00.009+02:00

Det är speciellt underligt eftersom nästan varenda person som haft med Crowley att göra har fått sina liv kartlagda.

Intresset för Crowley är stort, och vad som hände med exempelvis Leah Hirsig (var i Cefalu som Crowleys "Scarlet Woman" samtidigt som Betty May, och bröt några år senare med Crowley) eller Nina Hamnett (skrev boken "Laughing Torso", med kommentarer om Cefalu som ledde till att Crowley förgäves försökte få henne fälld för förtal) har stötts och blötts i många sammanhang.

Men om Betty May blev det tyst.

I slutet av Betty Mays bok skriver hon, på sitt narcissistiska men ändå ganska charmiga sätt, att läsaren säkert kommer att få höra talas om henne igen på något sätt. Det känns faktiskt lite sorgligt att hon inte fick rätt.

Märker att jag nästan desperat vill veta vad som hände med henne...

Livet i Cefalu: ett ögonvittne berättar

2011-09-03T21:01:00.021+02:00

/Jag misstänker att en mycket stor del av läsarna inte förstått ett skvatt av inläggen om Betty May. Därför lägger jag här in de delar av "Lagen och dess profet", min lic-uppsats från 1998 om Aleister Crowley, som handlar om Betty Mays vistelse på Crowleys kultcentrum i Cefalu. Jag har av estetiska skäl tagit bort alla noter, men behållit de två referenserna som avsnitten byggde på. /

Våren 1920 byggde Crowley den villa i Cefalu, där han planerade att bygga ett centrum för den thelemiska rörelsen i världen. Det var en envåningsvilla, byggd av sten, som var täckt av vitmålad cement. Villan bestod av en central hall, och ytterligare fem rum. Den centrala hallen kallades för "Sanctum Sanctorum" och hade ett pentagram i en cirkel målat på golvet. I centrum av cirkeln stod ett sexsidigt altare, på vilket stå en kopia av Ankh-f-n-Khonsus stele, en kopia av The Book of the Law, tolv ljusstakar och annan magisk utrustning. På cirkelns östra sida fanns "odjurets" tronstol, på den västra "den stora skökans" dito. Väggarna pryddes av Crowleys egna målningar. En målning förställde en naken man som var den passiva persen i ett analt samlag, med guden Pan som den aktiva parten.

Nästan alla som vistades i Cefalu var anhängare till Crowley, och kan därför inte förväntas ha gett speciellt kritiska skildringar av kultcentret. Det fanns undantag; ett var Leah Hirsigs syster, ett annat var modellen Betty May, som kom till Cefalu tillsammans med sin man Raoul Loveday. Hon har i sin självbiografi Tiger Woman från 1929 gett en mycket vanvördig, men ändå humoristiskt levande skildring av det "upp-och-nedvända" livet i Cefalu.

Betty May var ingen anhängare till Crowley, men hennes man var det. Eftersom hon inte ville överge sin man följde hon, motvilligt , med honom till kultcentret. Vad som sedan utspelades var en veritabel maktkamp mellan henne och Crowley, som varade under hela hennes vistelse där. Redan när hon och hennes man första gången ringde på dörren till villan började striden. Crowley svarade med den thelemiska hälsningen "Do what thou wilt shall be the whole of the law". Meningen var att man skulle svara "Love is the law, love under will", vilket också hennes man gjorde. Betty May ville inte sänka sig till denna nivå och svarade rätt och slätt "Good evening". Den upprörde Crowley förklarade att hon minsann inte skulle släppas in genom dörren om hon inte svarade rätt, vilket hon till sist tvingades göra.

MATLAGNING SOM BESTRAFFNING

Redan innan hon kom till Cefalu hade hon haft sina duster med Crowley. Hemma i Storbritannien hade hon vid ett tillfälle vägrat att laga mat åt Crowley. när han hade besökt hennes man. Crowley hade inte glömt denna oförrätt och satte följaktligen Betty May till att sköta matlagningen i Cefalu. I den maktkamp som följde brukade Crowley sätta May på så förödmjukande arbetsuppgifter som möjligt; hon å andra sidan svarade med att vägra lyda honom och försöka såra hans fåfänga så mycket hon kunde.

Vi har tidigare sett att det var tveksamt om mottot "Do what thou wilt" egentligen gällde för barn; av Mays beskrivning är det likaså tveksamt om de gällde för vuxna. En av reglerna i Cefalu var att endast Crowley hade rätt att använda ordet "I" om sig själv; de andra var tvungna att använda det ganska förödmjukande ordet "one" (T. ex. "one want to" istället för "I want to"). De som kom på sig själva eller blev påkomna med att använda "I" var tvungna att skära sig i kroppen med rakblad. Betty Mays Crowleybeundrande man tog denna regel på allvar, med påföljd att hans kropp snart var full av skärsår. Betty May, däremot, struntade både i förbudet att använda "I" och i kravet att skära sig med rakblad.

En av Betty Mays arbetsuppgifter var att hälla upp det kar som Crowley ceremoniellt tvättade sig i efter varje måltid. Crowley åt nämligen inte med kniv och gaffel utan med händerna - behovet av rening var alltså inte bara rituellt. Betty skulle alltså hålla upp karet Crowley tvättade sig i. En dag förlorade hon tålamodet med denna ritual och hällde vattnet över Crowleys huvud istället. Crowley kommenterade inte händelsen utan satt bara kvar som om ingenting hade hänt.

Crowleys irritation över Betty Mays "olydnad" måste dock ha växt, för en dag meddelade han högtidligt att hon skulle offras i en ceremoni vid midnatt. Hon såg sig skräckslaget omkring för att se om någon skulle stödja henne, men alla såg ut som om de helt delade Crowleys uppfattning att ett offer var nödvändigt. Hon lyckades fly från huset, och höll sig gömd i bergen till efter midnatt. Hennes plan var att ta sig till den engelske konsuln och anmäla Crowley, men hon orkade inte genomföra planen utan återvände till sitt rum på natten. Hon möttes av som man som frågade om hon inte hade fattat att det var ett skämt. Det synes dock som om detta "skämt" hade en märkligt aggressiv karaktär.

En dag råkade May stöta på några slipsar, som var färgade med vad hon uppfattade som torkat blod. Crowley förklarade för henne att de hade tillhört Jack the Ripper, som, enligt Crowley, hade varit en nära vän till honom. Jack the Ripper hade enligt Crowley varit en stor magiker, som aldrig åkte fast på grund av sin förmåga att göra sig osynlig.,

Men den kanske mest anmärkningsvärda händelsen Betty May berättar om var när hennes man, Raoul Loveday, mer eller mindre tvingades att rituellt döda en katt, och sedan dricka dess blod.

Hon beskriver hur Crowley vid ett tillfälla fångade en vildkatt, som hade kommit till kolonin för att få mat. Crowley ogillade katter, och beslöt sig för att just denna katt skulle offras ceremoniellt. Katten fångades först i en säck, som lades på altaret. Crowley förbereddes ceremonin genom att tända rökelse. Betty Mays man fick uppgiften att genomföra offret och höll fast katten, som nu var bedövad av eter. Medan Loveday höll fast katten ledde Crowley en långvarig ceremoni, där olika entiteter åkallades. När ceremonin var klar var det meningen att Loveday skulle skära halsen av katten. Första försöket misslyckades dock och katten gav till ett tjut och lyckades fly ner på golvet. Det andra försöket att döda katten blev dock mer lyckosamt. I den sista fasen av ritualen drack Loveday upp kattens blod, som hade samlats upp i en skål.

Betty Mays vistelse i Cefalu slutade tragiskt. Hennes man insjuknade plötsligt och dog några dagar senare. Till en början var Betty May benägen att tro att han hade blivit sjuk av det kattblod han hade förmåtts dricka i den ovan nämnda offerritualen, en anklagelse hon senare tog tillbaka.

Betty May ger intrycket att ha varit en mycket egensinnig och självständig person. Hennes beskrivning av alla de problem som uppstod när hon försökte genomföra sin vilja i det kultcentrum som påstod sig vara ett centrum för en religion som hyllade den egna viljan som en lag är bitvis mycket roande. Men det var ett öde som hon skulle ha delat med alla vars vilja inte sammanföll med Aleister Crowleys.

REFERENSER
Betty May, Tiger Woman, Duckworth 1929
John Symonds, The King of the Shadow Realm, Duckworth 1989